Hade jobbat kvällsskift, det var mitt i veckan, och jag var på hem efter avslutat arbetspass. Klockan var någonstans mellan två och halv tre på natten. Jag kör den vanliga vägen hemåt, det brukade sällan vara någon trafik vid denna tid på dygnet. Kommer inte ihåg om det var sen höst, eller tidig vår, men det var i alla fall snöfritt. Men plötsligt ser jag något konstigt och avvikande lite längre fram. Något konstigt tornar upp sig långt där borta…
Jag ser en bil lite längre fram på vägen, inget konstigt med det, men något kändes ändå väldigt fel. Det var svårt att sätta fingret på vad som var fel till en början, men när jag kom närmare såg jag att bilen i fråga stod stadigt nedkörd i diket med ljuset på. Det såg faktiskt ut som om bilen hade backat rakt ned i diket, bara så där. Fanns inga direkta spår efter bilen, varken på vägen, eller i dikeskanten.
Bilen, en SAAB 99, tror jag det var, står parkerad med bakänden djupt nere i diket. Där står bilen med ljuset på och till en början ser jag inte föraren. Märkligt, sanna mina ord!
Jag stannade och undrade lite försiktigt över vad som hade hänt? Var det möjligen en riggad olycka bara för att få mig att stanna på platsen? Jag var väldigt misstänksam och anade alltid ugglor i mossen (märkligt uttryck, eller hur?) över konstiga situationer i vägmiljö. Men tidpunkten och platsen var inte direkt optimal för denna typ av aktivitet.
Hur många är egentligen ute och kör på denna länsväg vid denna tid på dygnet, nej, inte många alls? Det var inget lurendrejeri på gång.
Jag gick ut, föraren klev genast ut ur bilen och svamlade något obegripligt. Det var en man som var ca 20-25 år äldre än jag själv, som var runt de 30 (jag alltså!). Han pratade svamligt med finsk brytning, inte lätt att förstå alls.
Vad säger han?
Ingen aning!
Jag misstänkte att han kanske hade druckit, men full det verkade han inte vara, inte vad jag uppfattade i alla fall (förutom det märkliga svamlandet). Inga personskador och heller inga skador på bilen, kunde konstateras, vilket kändes bra. Det var alltså ingen olycka på det sättet, men vad det egentligen handlade om, var inte helt enkelt att förstå.
Ringa Polisen, kanske någon tycker?
Hade jag haft otur kunde det ta minst 30-40 minuter innan en polisbil hade varit på plats, och ta bilnycklarna från mannen hade ju också sina risker. Vem vet hur han hade reagerat då, stå ensam med en våldsam man mitt ute i ingenstans, mitt i natten, var inget man direkt önskade.
Hur skulle jag egentligen tackla denna situation mitt i natten? Jag ville inte ha in honom i min bil, nej, verkligen inte. Åka därifrån, utan att göra någonting alls, det gick ju inte heller för sig. Hur jag än gjorde, skulle det bli problem, i alla fall för mig, där och då!
Dum i huvudet som man ofta är mitt i natten, hörde jag mig själv helt plötsligt säga, att jag skulle försöka dra upp hans bil ur diket. Då var det ju också bara att göra så, kunde väl inte backa från mitt eget uttalande.
Varför mitt intellektuella jag, min hjärna och min mun inte kunde komma överens om en gemensam strategi var ju direkt störande. Kände mig som Homer Simpson när han bli oense med sin egen hjärna, det är alltid jobbigt.
Dra upp bilen och köra snabbt därifrån, var väl den hastigt hopsnickrade planen. I normala fall hade detta också varit det mest naturliga att göra, särskilt ute på landsbygden, där alla hjälper alla, då behov finns.
Det fanns ingen trafik på vägen och jag var både trött och less. Jag ville bara hem och lägga mig, men jag kände ju att det var något konstigt med mannen, och jag försökte ändå vara på min vakt. Tog t.ex. med mig mina bilnycklar, då jag lämnade min bil. Tröttdum var jag, men inte naiv på något sätt!
Men mannen verkade varken hotfull eller aggressiv, han utstrålade bara något konstigt. Det var möjligt att han var berusad, drogad, eller så var han bara en knepig finsk gubbe, jag visste inte vilket. Jag visste bara att något var fel, men inte vad som var fel?
Men nu kände jag att oavsett vilket beslut jag tar, där och då, blir det ändå fel. Moment 22, det går åt helvete hur jag än gör. Min vanliga Murphy-otur!
Det var säkert en finsk Murphy-mupp som hade backat ned bilen i diket!
Men om jag nu drar upp bilen ur diket och han sedan åker sin väg, efter att jag avvikit, så är beslutet helt och hållet mannens. Jag kan väl inte rå för vad mannen gör?
Jo, jag vet, men dödstrött mitt i natten orkar man varken tjafsa eller stå alltför rak i ryggen. Dessutom var jag i konflikt med min egen hjärna, så vad skulle jag egentligen göra?
Det är lätt att vara moralens väktare, när man själv inte behöver stångas med verkligheten under mindre optimala omständigheter. Jag var både trött och i ett utsatt läge, inget läge för att spela Allan direkt. En renodlad konflikt mellan Allan och Murphy, vinns alltid av Murphy, så mitt val var enkelt på så vis.
Jag försökte ändå få svar på hur man kan lyckas att backa ner i diket, mitt i en relativt bred fyrvägskorsning. Enligt logikens alla lagar, borde det inte vara möjligt ens på fyllan, men möjligt hade det trots allt varit, annars skulle ju inte biljäveln stå där. Märkligt, var bara förnamnet. Just detta var ett enda stort frågetecken. Men det kanske var en finsk sedvänja, vad vet jag?
”Kom igen nu grabbar, drick upp spriten, så går vi ut och backar ned den jävla SAAB:en i ett dike (Tulkaa nyt kaverit, juo viina, sitten menemme ulos ja takaisin alas vitun SAAB ojaan!)”.
Jag krokade fast linan i bogseröglan där bak på min bil och mannen kopplade den andra änden i sin dragkrok.
Jag satte mig sedan i min bil och spände försiktigt upp linan och mannen sätter i sin bil, för att styra (tror jag naivt), men plötsligt lägger fanskapet i backen och gasar för fullt, med konsekvensen att hans bil med min draghjälp, helt plötsligt flyger upp som en raket från diket och krockar rakt in i min bil. Hans dragkrok brakar rakt in i min bakre stötfångare…
Duns! Brak! Knak!
Helvete!
– Men vad fan gör den förbannade idioten?
Han kör rakt in i min bil och jag tänker: ”det är fan i mig inte sant!
Man försöker hjälpa en medmänniska och straffas omedelbart!
Hjärnan kokar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till…
Medan jag sitter bakom ratten och funderar på fortsättningen, ser jag plötsligt en massa blåljus blinka precis bakom min bil! Det är polisen som har kommit till platsen!
– Skit, polisen är här också!
Ska jag åka dit för något också nu?
Jag försöker omgående förklara för polisen att jag har blivit indragen i något mot min egen vilja. Jag känner inte mannen, och ville bara hjälpa till… dessutom har han nu krockat med min bil.
Deras första åtgärd är dock att gripa mannen på plats och anledningen till detta var att han hade kört rattfull och inte hade något körkort, för det hade polisen redan tidigare tagit hand om. Han hade varit jagad och kört ifrån polisen tidigare under natten. Han var välkänd av polisen sedan tidigare och brukade tydligen köra rattfull ganska ofta, om jag förstod polisen rätt.
Det var denna information jag fick på plats.
Jag hade inte märkt att mannen var direkt berusad, trodde bara att han var trött och stressad, som jag själv. Men nu skulle jag säkert bli medåtalad för att jag försökte hjälpa mannen. Jag visade desperat upp krockskadan för den ointresserade polisen:
– Se vad han gjorde. Man försöker vara snäll och det blir bara skit av allting.
Polisen brydde sig inte…
Nej, medåtalad skulle jag tydligen inte bli, men ett vittne var jag och nu skulle jag bli kallad till rättegång också, för att vittna om händelsen. Detta fick jag reda på, där och då. Suck!
Min skada på bilen brydde de sig inte om överhuvudtaget, trots att jag nu var ganska upprörd. De skickade iväg mig, efter att tagit mina personuppgifter. Jag var endast intressant i form av ett nyckelvittne…
Skadan på bilen gick dock att leva med, för den syntes inte, men defekten fanns ju där, bakom stötfångaren, vars fäste hade knäckts. Men utanpå syntes nästan ingenting alls efter att jag försökt att rikta upp skadan så gott det gick.
Men jag var irriterad över att ha blivit indragen i något som jag inte hade någon skuld i. Ville ju bara hjälpa till, men sedan blev det som vanligt. Det gick åt helvete!
Efter några dagar kom även en kallelse till en rättegång, där jag tydligen skulle vara huvudvittne. Men jag glömmer aldrig den hotfulla kommentaren om att jag var tvungen att inställa mig enligt anvisning, annars skulle polisen hämta mig, med rättsliga följer som grädde på moset. Jag var instämd som vittne, men kände plötsligt att jag behandlades som en kriminell person. Kunde man inte ha varit lite mer ödmjuk i kallelsen? Nej, bara pang på rödbetan och hota direkt, helt utan anledning… jävla myndigheter!
Jag råkade ju bara vara på fel plats, vid fel tidpunkt. Med facit i hand skulle jag bara ha struntat i dikeskörningen och kört förbi med min bil, men det hade säkert varit en olaglig handling.
Men efter någon vecka kom så ett nytt besked om att jag inte längre behövde inställa mig vid rättegången, detta eftersom mannen nu tydligen hade erkänt sina brottsliga gärningar, och mitt vittnesmål var därför inte längre nödvändigt. Alltid något! Men även detta meddelande var lika kliniskt okänsligt som en karatespark rakt på pungen… nästan i alla fall!
Jag vet än idag, inte vad jag skulle ha vittnat om? Men mitt vittnesmål hade i alla fall placerat mannen bakom ratten i bilen, vilket gjorde att mannen åtminstone kunde dömas för rattfylleri och olovlig körning. Övriga brott har jag ingen aning om…
Jag fick leva vidare med skadorna på min bil och irritationstaggen i mitt sinne. Blev även mer misstänksam mot alla som stod med varningsblinkers på efter vägrenen. Här ska fan i mig inte stannas i onödan…
Den Skogstokiga Bloggen 