Leva farligt (eller: När livet ibland påminner om ”The Final Destination: Del 3!”)


Nu ska det handla om den där gången jag faktisk trodde att jag skulle dö! Jag har alltså upplevt en nära döden upplevelse i verkliga livet. Jag var 300 % säker på att jag skulle krossa mitt bakhuvud inom några sekunder och att det inte fanns något jag kunde göra för att förhindra det hela. Dessa sekunder ska jag redogöra för nu. Mina sista sekunder i livet…

Men vänta hallå, hallå…

Jag dog ju inte, vad hände? Varför dog jag inte?

Ja, denna märkliga historia ska jag berätta om nu, för jag dog ju faktiskt inte.

Sannolikheten för att komma ur det hela oskadd, låg någonstans emellan 0 och 1 %.

Men ser man livet passera i revy när man tror att man ska dö, eller vad ser man?

Jag vet naturligtvis inte vad folk brukar se, men jag vet vad jag själv såg och tänkte…

Här kommer berättelsen!

Jag jobbade på en processindustri och jag var någon form av underhålls- och drifttekniker i kombination. Jag befann mig vid tillfället i ett litet tillbyggt kompressorrum, där två ammoniakskruvkompressorer stod och förde ett helvetes oväsen. Jag jobbade ensam i min arbetsroll och det var på kvällstid, eftersom vi jobbade tvåskift. Det var jag bara jag som befann mig i maskinrummet, eftersom det både luktade ammoniak och var ett helvetes oväsen.

Dessutom fick inte kreti och pleti springa därinne. Det var endast då någon behövde få tag i mig, annars var det endast jag som befann mig i dessa maskinrum. Så om det hände mig något när jag befann mig där, var det ingen som märkte detta.

På kvällen skulle det garantera ta flera timmar innan någon skulle märka något. Ibland var jag även kvar som sista man, eller till och med, helt ensam i hela fabriken, när jag var där på helgen, eller vid något larm. Hade ju beredskap och anläggningen ringde ut mig då fel uppstod i kylanläggningen, vilket inte var helt ovanligt.

Men just denna gång var det fler som jobbade i fabriken och vi hade igång produktionen. Jag skulle utföra någon form av underhållsarbete i detta kompressorrum, kommer inte ihåg vad jag skulle göra, men har en svag aning om att jag skulle måla något rör över kompressorn eller något liknade. Jag klev upp på kompressorn och elmotorn, vilket gjorde att jag kom upp minst en och en halv meter från golvet. Ställningar och sådant krafs, existerade inte.

Sedan skulle jag greja med något snett över kompressorn, och tog tag i närmsta stabila grej. Höll fast mig med ena näven och skulle greja med den andra, precis som jag hade gjort hundratals gånger tidigare. Man tar tag i något bastant och hållbart och lutar sig ut och gör det man ska, sedan är det bra. Jag stod ca 1½ meter över golvnivå med mina fötter och huvudet befann sig därför på ca 3½ meters höjd.

Jag tar tag i något robust och lutar mig ut för att göra det jag skulle göra, och känner genast att något är fel… Helvete!

Istället för ta ett rejält tag om en metallkonstruktion i taket, åker hela min arm och hela min överkropp iväg. Det som skulle vara stödjepunkten flyttar på sig och jag inser omgående att det enda jag håller fast mig i, är något som rör sig bort ifrån balanspunkten.

Helvete, det jag tog tag i var inget robust metallföremål, utan det var något helt annat.

Något år tidigare hade man satt upp en balk över de båda kompressorerna, och på denna balk satt en form av löpvagn som löpte sidled på sina hjul.   Syfte var att kunna talja upp en trasig elmotor eller kompressor och dra den via löpvagnen i sidled, för att sedan hissa ner ekipaget på en vanlig pall för vidare bortförsel.

Nu höll jag alltså på att åka iväg med ena handen på löpvagnen och den andra i tomma luften. Givetvis tog tyngdlagen snart över och jag tappade taget från löpvagnen och hela min överkropp var därmed på väg ned mot betonggolvet.

Jag försökte hoppa ned men fötterna fastnade i några rör på kompressorn och kom ingen vart. Huvudet började nu likt huvudet på en hammare svingas ned mot golvet och jag inser att jag kommer att dö!

Helvete, är det så här jag kommer att dö?

Ligga med krossat bakhuvud där på betonggolvet i ett maskinrum. Är det verkligen så det ska sluta?

Mina ben sitter fast och jag faller handlöst med huvudet före, jag kan inte ens skydda huvudet med mina händer.

Det är kört, det är över, det är slut!

Det finns ingen som kommer sakna mig förrän nästa morgon, då jag kommer att saknas därhemma. Då är det försent.

Med insikten om att jag kommer att dö nu, upplever jag plötsligt att hela händelseförloppet utspelar sig i slowmotion. Jag hinner tänka oerhört mycket under de få sekunder jag är på väg mot en säker död. Märklig känsla, jag ska dö!

Det fanns absolut ingenting som kunde rädda mig, där och då!

Jag skulle dö!

Men något oväntat hände, som vanligt i mitt arma liv.

Det var varken första, eller sista gången, som något oväntat griper in i situationen och ändrar förutsättningarna. Andra kallar det för änglavakt, eller att en skyddsängel hade gripit in, eller att det inte var dags ännu… Nonsens, säger jag.

Själv kallar jag det bonnröta av tredje graden. Något som inte ska kunna hända, händer i alla fall. Inget övernaturligt överhuvudtaget, bara ren jävla tur! Även om det är märkligt, är det så som det är! Javisst är det märkligt!

Precis när mitt bakhuvud ska mosas mot betongen och skvätta hjärnsubstans och blod åt alla håll och kanter, tar det plötsligt tvärstopp. Det rycker till och sedan gungar min kropp fram och tillbaka med huvudet bara någon centimeter över golvet.

– Va fan hände, varför dog jag inte?

Omtumlad, överraskad och helt tagen på sängen försöker jag fundera ut vad som hände och varför jag inte slog ihjäl mig, där och då? Det är då jag inser att jag hänger i knävecken, upp och ner. Samma rör som jag inte fick fötterna över då jag föll, sitter nu behändigt i mina båda knäveck.

Chockad, men ändå lite glad att jag fortfarande lever, inser jag omgående nästa problem.

Mina ben är där de är, hela kroppens tyngd ligger i mina knäveck, och benen är därför helt omöjliga att flytta. För att kunna ta mig ur positionen skulle jag vara tvungen att lyfta upp min överkropp minst en halvmeter, för att jag skulle få grepp med mina händer om något. Men hur ska jag kunna lyfta min överkropp rakt, utan att ta tag i något. Att överträffa tyngdlagen och göra en omöjlig manöver är det som krävs. En apmanöver av guds nåde krävdes alltså.

Nu måste man tänka extremsituation, adrenalinpåslag och en viljestyrka av utomjordisk art.

Jävlar, nu måste jag återuppstå på något vis.

Efter ett par totalt misslyckade försök, tog jag i för kung och fosterland och böjde upp min överkropp så att jag började likna ett U i kroppsformen. Min magmuskler skrek och det smärtade enormt, men att ge upp, var inget alternativ. Men till slut började kroppen tappa orken, och då blev jag tvungen att gräva långt nere i psyket för att hitta de sita procenten som gjorde att mina fingrar till slut kunde få grepp om något, som egentligen låg flera centimeter utanför min räckvidd. Men jävlar!

Med viljans makt är det omöjliga faktiskt möjligt, hur det nu är möjligt?

Men det gick, jag fick grepp med fingrar, sedan hela handen, och då var det bara att försöka få grepp med andra handen också, och det gick ju till slut. Nu skulle jag även försöka dra upp hela kroppen och förflytta tyngdpunkten. Nästa moment var nästan lika jobbigt, men jag var tvungen att krångla mig upp på något vis, utan att släppa mina händer.

Manövern är att likna att krypa in i sitt egna rövhål utan att använda vaselin, ja då förstår ni svårigheten i det hela. Det tog flera minuter och när jag till slut, lyckas komma upp i säkert lägger, sprutar svetten av mig.

Hur lång tid tog det att falla?

Från början av fallet, tills det tog helt stopp, kanske 5-6 sekunder, men själva fallet ca 2 sekunder.

Hur lång tid tog det för mig att ta mig ur situationen, då jag hängde upp och ner, helt hjälplöst? Troligtvis 12-15 minuter, för det var otroligt jobbigt. Idag många år senare, hade jag aldrig klarat av det hela. Det var överdjävulskt!

Men jag var 100 % övertygad om att jag skulle dö, där och då, men så blev det inte av någon konstig anledning. Men det brukar sällan bli som det är tänkt när jag är inblandad i något.

The Final Destination med förhinder…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s