Denna extrema händelse, som jag nu ska berätta om, inträffade när jag var 22-23 år någonting! Många, många år sedan, med andra ord! Oförskämt länge sedan till och med, men inte mindre sant för den skull! Jag skulle dra ut en visdomstand i underkäken, en tand jag aldrig haft något problem med, men ändå skulle den dras ut av någon anledning! Det är lika bra att dra ut tanden innan det blir något problem enligt tandläkaren och något hål behövdes inte heller, den skulle bara ut. Förmodligen var det väl någon nationell kvot av utdragna tänder som skulle fyllas… nej, jag vet faktiskt inte!
Tänk om man hade en liknande kvot gällande fötter – ”ja, vi måste nog amputera dina fötter innan du får skoskav, fotsvamp, nageltrång eller något annat allvarligt, jag plockar fram fogsvansen med en gång…”
Jag hade i alla fall fått vetskap om att en del visdomständer kunde vara svåra att få ut, men jag kunde ju aldrig ana… Nej, hade jag vetat vad som hade väntat, hade jag aldrig satt mig där, aldrig i livet!
För det som nu skulle komma att drabba mig, var som hämtat ur en dålig skräckfilm och jämförelsen med filmen ”The Dentist” är faktiskt inte helt taget ur luften, även om min tandläkare varken var psykopat eller mördare, men för mig var det en skräckupplevelse utan dess like!
Det hela började med att jag blev ordentligt bedövad med flera sprutor, men sedan gick det ju som det brukar… det vill säga – käpprätt åt helvete!
Givetvis röntgade man inte tanden inför utdragningen, vilket annars är en normal praxis i sammanhanget.
Nej, det var onödigt, för då kunde man ju få reda på något som man skulle behöva veta, nej, det struntar vi i! Jag tror att jag frågade om detta, men jag skulle väl inte komma där och mopsa upp mig, tandläkaren vet betydligt bättre än en snorvalp på drygt 20 år! Håll käft och gapa var det outtalade budskapet!
Helt obegripligt att man inte röntgade mina tandrötter innan en utdragning, då hade man ju klart och tydligt sett, att det inte skulle gå … så bra!
Nej, sådant trams som förebyggande undersökningar höll man inte på med hos Folktandvården i Åmål vid denna tid! Här var det rakt på, med devisen: ”går det så går det, annars går det förmodligen inte…”
Man började sedan att plocka fram olika sorters tänger för uppgiften, vilket inte gjorde mig direkt lugnare i sinnet. Sedan började tandläkaren att greja i munnen och han lyckades inte få grepp på tanden som han skulle dra ut, utan slant med tången gång efter gång, när den släppte greppet på tanden. I början var det mest irriterande, men sedan övergick det istället till en oro, eftersom tandläkaren nu blev mer och mer frustrerad och samtidigt även mer och mer vårdslös!
Vid ett tillfälle slant han med tången så våldsamt att han höll på slå ut tänderna i överkäken på mig och nu började jag fundera på hur det hela egentligen skulle sluta?
Ja, hur skulle det hela sluta egentligen?
Tur att jag inte visste, det var det väl det allra bästa, för snart skulle illa bli bra mycket värre…
Tandläkaren bryter och bänder och till slut får han loss en bit av tanden, samtidigt som han håller på att riva med samtliga tänder i överkäken av bara farten. Nu visar det sig att min visdomstand hade rötter som är formade som två krokar, vilket gjorde det hela till en mycket svår operation!
Ja, just det – operation!
Naturligtvis skulle ett sådant här missfoster till visdomstand ha opereras ut, inte dras ut. Men eftersom man inte röntgade tanden innan man satte igång, så visste man inte att det skulle ta två och en halv timma att få ut tanden, med alla sina delar!
Ja, just det – två och halv timme under tortyrliknande förhållanden!
Tandläkaren pustade och svettades ymnigt, samtidigt som blodet rann rakt ner i min hals, mest hela tiden!
Man sög bort lite blod ibland, men bara ibland! Nu började man till och med skicka hem folk från väntrummet, eftersom man inte fick ut min tand! Det kom nämligen in folk hela tiden och frågade om vi var klara snart, eller om man skulle skicka hem folk!
”Skicka hem dem”, frustade den svettige och nu alltmer desperate tandläkaren!
Nu försökte han klyva den kvarvarande tanddelen med något huggmejselliknande föremål!
Ok, nu var vi alltså nere på huggmejsel och hammare-nivå!
Hjälp, jag vill inte vara med längre…
Det strulade mer och mer och vid ett tillfälle tittade den alltmer svettiga och desperate tandläkaren rakt ned i mitt ansikte och jag såg rakt in i hans uppspärrade och frustrerade ögon, medan han nästan ropade rakt ut:
– Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?
Varför frågar han mig?
Han vet alltså inte vad han ska göra?
Helvete, jag dör snart!
Men eftersom jag inte kunde svara honom, var det bara att försöka överleva det hela!
Men jag tänkte vad jag inte kunde säga, och jag minns det hela med stor tydlighet att jag tänkte:
– Döda mig, eller gör vad som helst, bara det tar slut någon gång, orkar snart inte längre!
Nu började bedövningen även att avta, men tandläkaren hade fortfarande en halvtimmes jobb kvar innan han hade fått loss och ut alla delar av tanden!
Till slut, efter att ha huggit, bänt, brutit och sargat sönder hela min mun, var han klar med sin uppgift.
Då var jag i så pass dåligt skick att allt fokus låg på att bara försöka ta mig hem med bilen de 25 km som låg mellan tandläkarmottagningen och mitt hem! Man tryckte in en bit bomullsvadd i munnen och tyckte att nu kunde jag gå ut och betala!
Efter 2½ timmes ren tortyr, med blod, smärta och ett stort hål i munnen där tanden hade suttit. För man sydde givetvis inte igen hålet, som var så stort att jag utan problem kunde ha fått ner en hel fingerspets, om jag hade försökt!
Jag fick fråga om jag åtminstone kunde få en värktablett att köra hem på i alla fall och jag fick väl en magnecyl eller något annat krafs! Men de verkade nästan förvånade över frågan… vilka idioter!
När jag kom hem däckade jag rakt ned i sängen med smärtor som inte var av denna värld! Varenda nerv nere i det öppna såret, var helt söndertrasade. De kommande tre-fyra dagarna var bara ett stort töcken av feber, smärta och konstant lidande och jag var bara ur sängen under korta stunder. Kunde inte prata och inte äta…
Sedan tog det ca två veckor innan jag kunde äta något annat än bara värktabletter och minimalt med flytande föda!
Allt som jag åt, hamnade dessutom rakt nere i det djupa och öppna såret, ett under att det inte blev infekterat. Att borsta tänderna var nästan inte möjligt! När man ändå försökte slant man givetvis med tandborsten och körde rakt ned i såret…
Det tog mer än ett halvår innan jag kunde äta knäckebröd utan direkta smärtor i munnen (under förutsättning att jag inte fick knäckebrödet för långt bak i munnen på höger sida…) och under tre månaders tid fick jag äta värktabletter dygnet runt, för att ens kunna uthärda den konstanta smärtan i höger underkäke! Varje natt under 3 månaders tid vaknade jag, många gånger gråtandes, av den hemska smärtan.
Det värkte så fruktansvärt att jag började gråta av smärtan i sömnen, medan jag drömde om tortyr, eller något liknande, och jag vaknade alltid vid samma klockslag, varje natt, under flera månaders tid! Vetskapen om detta gjorde sänggåendet till något ångestladdat under denna period, jag visste ju vad som väntade, natt efter natt…
Livskvalitén under denna period var av förklarliga ganska låg, om man säger som så!
Tre månader av mitt liv förstörde denna inkompetente tandläkare fullständigt, tre månader där man bara försökte överleva dagen och den hemska natten! Sedan var det samma sak nästa dag och nästa, och nästa och nästa…
Jag tror att det tog bortåt ett år, innan jag var helt läkt i munnen, för innan tandbenet hade fyllts ut med nytt tandben där den utdragna tanden hade suttit, blev det en smärtsam upplevelse varje gång man fick en bit av ett knäckebröd, chips eller något annat hårt och vasst rakt ner i tandköttet och smärtkaskaderna talade om att det ännu ej var läkt där nere i käkbenet!
Hade man sytt såret, hade läkprocessen givetvis gått betydligt fortare, samt varit betydligt mindre smärtsam!
Givetvis skulle denna händelse ha anmälts, men jag var ung och inte lika påläst som idag, dessutom var jag ju helt däckad av denna hemska tortyrliknande behandling. Det var hemskt på alla sätt och vis!
Efter denna händelse började jag dock borra och laga tänder utan bedövning hos tandläkaren, för efter de smärtor och de upplevelser jag hade gått igenom, var en tandlagning utan bedövning ingenting- absolut ingenting! I jämförelse var det nästan en njutbar känsla…
En normal funtad person hade givetvis fått akut tandläkarskräck och PTSD-syndrom i kvadrat av denna tortyrliknande skräckhändelse, men inte jag!
Men så är jag ju inte speciellt normalt funtad heller!
Den Skogstokiga Bloggen 