Fy katten, så snubbligt det kan bli!

Bilden föreställer katten i bloggen, vars namn var IQ!

En gång för många år sedan skulle jag ut genom ytterdörren, tror att jag hade ganska bråttom och skulle iväg till jobbet, troligtvis lite försenad. Men då, just då – skulle ju givetvis katten in!

Varje gång man öppnade ytterdörren skulle ju katten in och kolla i matskålen, kanske hade någon fyllt på med mera mat! Eller kanske godare mat, för den som redan fanns i skålen verkade ju sällan duga till en början!

Äta, äta, äta, mjau mjau!

Jag slet som sagt upp ytterdörren och var samtidigt på väg ut med överkroppen, men underkroppen med ben och fötter var ju givetvis inte speciellt långt efter!

Men då inträffade ju det som ofta händer då katter är inblandade – katten satt ju redo utanför dörren, beredd på att smita in om dörren skulle öppnas. Kanske hade någon fyllt på matskålen?

Dörren slängs upp, jag är på väg ut, katten på väg in, men dörröppningen rymde inte oss båda och något måste ju därför hända!

Jag minns att jag tänkte – ”jävlar, vad är det som händer?”

Fötterna fastnar ju i något, samtidigt som överdelen av kroppen är ju på väg ut, och jag känner ju, där och då, att jag kommer att vurpa ut genom dörren och ramla ner från trappan och slå mig fördärvad, och dessutom mosa katten på köpet! INTE BRA ALLS!!!

Rent instinktivt började jag därför göra en motrörelse för att försöka kompensera för den uppkomna situationen, vilket resulterade i att jag istället fick min fot under kattens mage, samtidigt som jag försökte få framåtrotationen att avta, dessutom försökte jag få fram mitt högerben.

Resultatet blev en perfekt vristträff och katten flög likt en VM-fotboll i en stor vid båge flera meter tillbaka ut i trädgården. En perfekt lagd straffspark! Jag håller trots detta på att rasa ut från trappan, men lyckas ändå på något sätt hålla mig kvar på benen, men inte utan lite akrobatiska konster i absolut världsklass!

Jag pustade ut, hela sekvensen varade ju bara i ett par sekunder, men blev ändå till ett minne för livet. Att jag snubblar, ramlar, fastnar och står på näsan, det händer ju hela tiden, då som nu, men det som gjorde att jag kommer ihåg denna sekvens är ju katten!

Katten flög ju i en vid båge och stöp sedan i backen på sina tassar, såsom katter alltid gör.

Katten drog sedan iväg som ett streck genom trädgården, djupt chockad över den omilda behandlingen. Ett trauma som katten dock snart glömde, men han var dock lite försiktig när vi möttes i dörren dagarna efter händelsen, lite försiktigt skräckslagen, men han glömde snart händelsen, till skillnad från mig som fortfarande har kattens vådliga luftfärd kvar på näthinnan, trots att många år har passerat sedan händelsen!

Kat(t)astrofen uteblev ju, men fy katten, vilken vristträff jag fick till den dagen!