Visdomstanden från helvetet!(Eller när man helt plötsligt får huvudrollen i tortyrskräckfilmen – ”The Dentist!”)

Denna extrema händelse, som jag nu ska berätta om, inträffade när jag var 22-23 år någonting! Många, många år sedan, med andra ord! Oförskämt länge sedan till och med, men inte mindre sant för den skull! Jag skulle dra ut en visdomstand i underkäken, en tand jag aldrig haft något problem med, men ändå skulle den dras ut av någon anledning! Det är lika bra att dra ut tanden innan det blir något problem enligt tandläkaren och något hål behövdes inte heller, den skulle bara ut. Förmodligen var det väl någon nationell kvot av utdragna tänder som skulle fyllas… nej, jag vet faktiskt inte!

Tänk om man hade en liknande kvot gällande fötter – ”ja, vi måste nog amputera dina fötter innan du får skoskav, fotsvamp, nageltrång eller något annat allvarligt, jag plockar fram fogsvansen med en gång…

Jag hade i alla fall fått vetskap om att en del visdomständer kunde vara svåra att få ut, men jag kunde ju aldrig ana… Nej, hade jag vetat vad som hade väntat, hade jag aldrig satt mig där, aldrig i livet!

För det som nu skulle komma att drabba mig, var som hämtat ur en dålig skräckfilm och jämförelsen med filmen ”The Dentist” är faktiskt inte helt taget ur luften, även om min tandläkare varken var psykopat eller mördare, men för mig var det en skräckupplevelse utan dess like!

Det hela började med att jag blev ordentligt bedövad med flera sprutor, men sedan gick det ju som det brukar… det vill säga – käpprätt åt helvete!

Givetvis röntgade man inte tanden inför utdragningen, vilket annars är en normal praxis i sammanhanget.

Nej, det var onödigt, för då kunde man ju få reda på något som man skulle behöva veta, nej, det struntar vi i! Jag tror att jag frågade om detta, men jag skulle väl inte komma där och mopsa upp mig, tandläkaren vet betydligt bättre än en snorvalp på drygt 20 år! Håll käft och gapa var det outtalade budskapet!

Helt obegripligt att man inte röntgade mina tandrötter innan en utdragning, då hade man ju klart och tydligt sett, att det inte skulle gå … så bra!

Nej, sådant trams som förebyggande undersökningar höll man inte på med hos Folktandvården i Åmål vid denna tid! Här var det rakt på, med devisen: ”går det så går det, annars går det förmodligen inte…”

Man började sedan att plocka fram olika sorters tänger för uppgiften, vilket inte gjorde mig direkt lugnare i sinnet. Sedan började tandläkaren att greja i munnen och han lyckades inte få grepp på tanden som han skulle dra ut, utan slant med tången gång efter gång, när den släppte greppet på tanden. I början var det mest irriterande, men sedan övergick det istället till en oro, eftersom tandläkaren nu blev mer och mer frustrerad och samtidigt även mer och mer vårdslös!

Vid ett tillfälle slant han med tången så våldsamt att han höll på slå ut tänderna i överkäken på mig och nu började jag fundera på hur det hela egentligen skulle sluta?

Ja, hur skulle det hela sluta egentligen?

Tur att jag inte visste, det var det väl det allra bästa, för snart skulle illa bli bra mycket värre…

Tandläkaren bryter och bänder och till slut får han loss en bit av tanden, samtidigt som han håller på att riva med samtliga tänder i överkäken av bara farten. Nu visar det sig att min visdomstand hade rötter som är formade som två krokar, vilket gjorde det hela till en mycket svår operation!

Ja, just det – operation!

Naturligtvis skulle ett sådant här missfoster till visdomstand ha opereras ut, inte dras ut. Men eftersom man inte röntgade tanden innan man satte igång, så visste man inte att det skulle ta två och en halv timma att få ut tanden, med alla sina delar!

Ja, just det – två och halv timme under tortyrliknande förhållanden!

Tandläkaren pustade och svettades ymnigt, samtidigt som blodet rann rakt ner i min hals, mest hela tiden!

Man sög bort lite blod ibland, men bara ibland! Nu började man till och med skicka hem folk från väntrummet, eftersom man inte fick ut min tand! Det kom nämligen in folk hela tiden och frågade om vi var klara snart, eller om man skulle skicka hem folk!

Skicka hem dem”, frustade den svettige och nu alltmer desperate tandläkaren!

Nu försökte han klyva den kvarvarande tanddelen med något huggmejselliknande föremål!

Ok, nu var vi alltså nere på huggmejsel och hammare-nivå!

Hjälp, jag vill inte vara med längre…

Det strulade mer och mer och vid ett tillfälle tittade den alltmer svettiga och desperate tandläkaren rakt ned i mitt ansikte och jag såg rakt in i hans uppspärrade och frustrerade ögon, medan han nästan ropade rakt ut:

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

Varför frågar han mig?

Han vet alltså inte vad han ska göra?

Helvete, jag dör snart!

Men eftersom jag inte kunde svara honom, var det bara att försöka överleva det hela!

Men jag tänkte vad jag inte kunde säga, och jag minns det hela med stor tydlighet att jag tänkte:

– Döda mig, eller gör vad som helst, bara det tar slut någon gång, orkar snart inte längre!

Nu började bedövningen även att avta, men tandläkaren hade fortfarande en halvtimmes jobb kvar innan han hade fått loss och ut alla delar av tanden!

Till slut, efter att ha huggit, bänt, brutit och sargat sönder hela min mun, var han klar med sin uppgift.

Då var jag i så pass dåligt skick att allt fokus låg på att bara försöka ta mig hem med bilen de 25 km som låg mellan tandläkarmottagningen och mitt hem! Man tryckte in en bit bomullsvadd i munnen och tyckte att nu kunde jag gå ut och betala!

Efter 2½ timmes ren tortyr, med blod, smärta och ett stort hål i munnen där tanden hade suttit. För man sydde givetvis inte igen hålet, som var så stort att jag utan problem kunde ha fått ner en hel fingerspets, om jag hade försökt!

Jag fick fråga om jag åtminstone kunde få en värktablett att köra hem på i alla fall och jag fick väl en magnecyl eller något annat krafs! Men de verkade nästan förvånade över frågan… vilka idioter!

När jag kom hem däckade jag rakt ned i sängen med smärtor som inte var av denna värld! Varenda nerv nere i det öppna såret, var helt söndertrasade. De kommande tre-fyra dagarna var bara ett stort töcken av feber, smärta och konstant lidande och jag var bara ur sängen under korta stunder. Kunde inte prata och inte äta…

Sedan tog det ca två veckor innan jag kunde äta något annat än bara värktabletter och minimalt med flytande föda!

Allt som jag åt, hamnade dessutom rakt nere i det djupa och öppna såret, ett under att det inte blev infekterat. Att borsta tänderna var nästan inte möjligt! När man ändå försökte slant man givetvis med tandborsten och körde rakt ned i såret…

Det tog mer än ett halvår innan jag kunde äta knäckebröd utan direkta smärtor i munnen (under förutsättning att jag inte fick knäckebrödet för långt bak i munnen på höger sida…) och under tre månaders tid fick jag äta värktabletter dygnet runt, för att ens kunna uthärda den konstanta smärtan i höger underkäke! Varje natt under 3 månaders tid vaknade jag, många gånger gråtandes, av den hemska smärtan.

Det värkte så fruktansvärt att jag började gråta av smärtan i sömnen, medan jag drömde om tortyr, eller något liknande, och jag vaknade alltid vid samma klockslag, varje natt, under flera månaders tid! Vetskapen om detta gjorde sänggåendet till något ångestladdat under denna period, jag visste ju vad som väntade, natt efter natt…

Livskvalitén under denna period var av förklarliga ganska låg, om man säger som så!

Tre månader av mitt liv förstörde denna inkompetente tandläkare fullständigt, tre månader där man bara försökte överleva dagen och den hemska natten! Sedan var det samma sak nästa dag och nästa, och nästa och nästa…

Jag tror att det tog bortåt ett år, innan jag var helt läkt i munnen, för innan tandbenet hade fyllts ut med nytt tandben där den utdragna tanden hade suttit, blev det en smärtsam upplevelse varje gång man fick en bit av ett knäckebröd, chips eller något annat hårt och vasst rakt ner i tandköttet och smärtkaskaderna talade om att det ännu ej var läkt där nere i käkbenet!

Hade man sytt såret, hade läkprocessen givetvis gått betydligt fortare, samt varit betydligt mindre smärtsam!

Givetvis skulle denna händelse ha anmälts, men jag var ung och inte lika påläst som idag, dessutom var jag ju helt däckad av denna hemska tortyrliknande behandling. Det var hemskt på alla sätt och vis!

Efter denna händelse började jag dock borra och laga tänder utan bedövning hos tandläkaren, för efter de smärtor och de upplevelser jag hade gått igenom, var en tandlagning utan bedövning ingenting- absolut ingenting! I jämförelse var det nästan en njutbar känsla…

En normal funtad person hade givetvis fått akut tandläkarskräck och PTSD-syndrom i kvadrat av denna tortyrliknande skräckhändelse, men inte jag!

Men så är jag ju inte speciellt normalt funtad heller!

Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

När jag föll för Dracula (Eller: Nu blev det verkligen pann-kaka av alltihopa)!

Dessa två händelser, som jag nu ska berätta om, skedde för väldigt länge sedan. Det måste nästan ha varit på medeltiden någon gång, för jag var tonåring vid det ena tillfället, och ännu yngre vid det andra!

Vid det andra tillfället, som egentligen råkar vara det första tillfället (pust!), gjorde jag bort mig inför öppen ridå, så ingenting har tydligen förändrats med åren, lika klantig då som nu alltså! Japp!

Händelsen utspelade sig i Åmål, Dalslands huvudstad, när jag en gång för länge sedan kom knallandes på stadens trottoarer. Längre fram såg jag en man komma emot mig, på samma trottoar, ingenting konstigt med detta alls, förutom att det var en speciell man, kanske 40-50 år gammal någonting. Kanske var han yngre, men i min ålder var ju allt över 25 jättegammalt oavsett!

Mannen ifråga hade i alla fall ett särpräglat utseende och kallades av vissa för Dracula, eftersom han såg ut som greve Dracula på alla sätt och vis, särskilt i ansiktet med sitt sargade bleka ansikte och sina insjunkna ögon! Hade sett personen på lite på håll tidigare, men nu skulle jag alldeles strax möta självaste Dracula på gatan, nästan axel mot axel. Precis innan hans huggtänder borrar sig in i min hals, för att komma åt mitt söta och läskande blod! Usch och fy!

Jag var vid tiden för händelsen ca 11-12 år någonting och tyckte nog att det var lite otrevligt ändå, trots att jag mycket väl visste att det bara var en vanlig person med ett lite udda utseende som jag mötte. Kanske var han en missbrukare eller kanske bara en udda person, eller så var han bara en vanlig person med ett speciellt utseende, vad visste jag? Jag visste ju ingenting! Jag ville i alla fall inte stirra på honom, eller ens möta hans blick, för kanske skulle han bli provocerad om jag tittade på honom, så jag tittade helt enkelt ned på trottoaren strax före mina fötter, det var mest praktiskt tyckte jag då! Vi skulle ju mötas på trottoaren, Dracula och jag, något mer skulle ju givetvis inte hända!

Naturligtvis var det inte alls praktiskt på något vis och klart som korvspad (märkligt utryck, eller hur?) hände det givetvis något, skulle det snart visa sig! Självklart, självklart, självklart!

Precis där mötet skulle komma ske, fanns en järnvägsövergång för både gångtrafikanter och bilar, med signaler och bommar och hela faderullan, ja ni vet! Jag passerar över järnvägsspåren med sänkt blick och precis när jag ska till att möta ”Dracula” känner jag helt plötsligt en kraftig smärta i huvudet, samtidigt som jag går rakt ned i backen. Faller som en fura av slaget!

Jag rasar alltså rakt ner i backen, med en våldsam smärta i huvudet!!!

VAD HÄNDE?

BLEV JAG NEDSLAGEN ELLER ATTACKERAD?

HJÄLP, DET SOM INTE KUNDE HÄNDA, KANSKE HÄNDE I ALLA FALL, ELLER?

the-best-dracula-movies-u2

Jag var där och då,  helt övertygad att Dracula hade slagit mig till marken och nu skulle göra processen kort med mig. Men inte skulle väl en vuxen man ge sig på ett barn, tänker ni kanske då? Men jag var ändå ganska lång trots min ringa ålder, nästan 180 cm lång. Såg därför betydligt äldre ut än vad jag var! I hans vampyrögon var jag kanske bara en vanlig tonåring, en yngling och inte alls ett barn!

Kanske var det därför han hade slagit ned mig?

Men med facit i hand, utifrån ett möjligt ”Dracula” perspektiv, var det istället följande scenario som hade utspelat sig!

Här kommer en ganska lång, men ung person, som tittar stadigt ned i marken och som inte vill ha någon ögonkontakt, verkar det som. Den unga personen går också väldigt långt ut mot kanten på trottoaren, vilket innebär att han med stadiga steg kommer att gå rakt in i den svarta signalskölden, där de röda blinkljusen för järnvägsövergången sitter. Sköldens svängda bakkant tar sedan rakt i pannan och den unga killen rasar rakt ner i backen, som en säck potatis!

Slaget i pannan var så kraftigt att jag däckade fullständig, men antingen ser inte ”Dracula” att jag går i backen, eller så brydde sig han bara inte! Jag vet faktiskt inte! Jag kunde faktiskt ha skadat mig rejält, där och då, men smällar i huvudet är ju något som kommer bli något av mitt signum genom livet. Jag går i däck, för att alltid komma upp igen, (nästan) helt oskadd, hur det nu går till (vilket jag aldrig riktigt förstått)? Jag kom även denna gång, ganska snabbt upp på fötterna igen, men då hade ju Dracula redan passerat mig.

Tyckte givetvis att det hela var grymt pinsamt, men det hela måste ha sett otroligt roligt ut! Det är ju sådana här klipp man har sett på TV och skrattat åt, men så är man ju inte bättre själv! Helt galet på alla vis!

(Suck!)

En annan gång, ett antal år senare inträffade en annan, men liknande händelse, där jag var 15-16 år någonting. Detta utspelade sig också i Åmål, men denna gång alldeles bredvid stadens torg (mycket mer folk i omgivningen så klart!).

Denna gång går jag på trottoaren och ser en mycket intressant tjej på andra sidan av gatan, och gjorde som många tonåringar alltid har gjort, jag följde hennes framfart på andra sidan gatan med min blick, samtidigt som jag fortsätter min färd framåt! Vet inte varför just denna tjej var så intressant, men något var det väl?

Till slut måste jag dock vända tillbaka med huvudet, vilket jag också gör, och bråkdelen av sekunden senare, ser jag återigen blixtar och dunder inför mina ögon, samtidigt som jag återigen igen stupar rakt ned i trottoaren. Inte ofta jag faller för tjejer, men denna gång gjorde jag verkligen detta med dunder och brak!

VAD HÄNDE NU DÅ???

Jo, jag lyckades gå rakt in i en stolpe för ett övergångsställe och knockade åter ut mig inför öppen ridå, och denna gång var det säkert många som såg min vådliga krasch rakt ned i backen! Stolpen fjädrade väl lite mer än vad som var fallet i krocken tidigare i berättelsen, men tvärstopp blev det i alla fall. Men återigen, var det ingen som brydde sig! Själv fick jag en bula i pannan, stukat självförtroende och tyckte det hela var oerhört pinsamt!  Kände mig som en riktig idiot och man undrar ju hur många som skrattade där de satt i sina bilar, när de såg spektaklet?

Men ändå är det inte mer pinsamt än att jag lägger ut det hela till allmän beskådan nu, typ 500 år senare! Men det bjuder jag på, för lite kul var det väl ändå?