I ett paper (kort vetenskaplig uppsats i kopierad form) från ACSIS nationella forskarkonferens för kulturstudier, Norrköping 13-15/6 2005, försedd med rubriken ”Svensk rockkritik 1960-2000” av Ulf Lindberg (Kultur, språk, medier – Malmö Högskola), så återfinns följande kommentar om populärmusiken:
”Under 1900-talets senare hälft har flera former av ’låg’ (populär) kultur blivit mer eller mindre legitim. Det gäller bl.a. om foto, film, jazz och rock”.
I samma dokument spyr man även galla över de kulturradikala journalister (t.ex. de tidigare journalisterna på Dagens Nyheter, Ludvig Rasmusson och på Svenska Dagbladet, Mats G Bengtsson) som ingick i det ”högkyrkliga lägret” (!) som ansåg att pop är ”ett lika seriöst ämne som litteratur, konst, teater etc”.
Men det är förmodligen även idag, inom vissa kulturkretsar, en dödssynd att påstå att det vanliga folkets (låg/ful) kultur skulle vara lika mycket värd som det fina folkets (hög/fin)kultur. Att man sedan vågar påstå att det vanliga folkets kultur också skulle vara av en seriös art, ja då är nog måttet nästan rågat. Skribenten Ludvig Rasmusson hade tidigt sjuttiotal också varit mycket kritisk när Rikskonserters nyhetsbulletin i tidningsform, ”Tonfallet”, hade anordnat en debatt om den nya musiken våren 1971. Rasmusson misstänkte att Rikskonserters intresse för popmusiken blott var en list för att snärja de unga musiklyssnarna genom att först erbjudas gitarrband, och för att sedan istället få jazz! Sedan trodde Rasmusson att de unga skulle ”omprogrammeras” och uttalade sin misstro inför detta med följande formulering:
”… och till slut är ungarna mogna för att bli publik på era vanliga konserter med klassisk musik”.
Fotnot: Men Rikskonserter var, trots allt, av seriös natur och samarbetet med musikrörelsen kulminerade i mars då Rikskonserter också var inblandade i den så kallade Alternativfestivalen! Rikskonserters Per-Anders Hellqvist beskrev festivalen som en välsignelse med följande ord: ”Musiksverige kommer aldrig mer se ut som det gjorde före alternativfestivalen”.
I ”Aftonbladet den 9/3-1975” uttalade sig den dåvarande svenske kulturministern Bertil Zachrisson om melodiradion och skivindustrin på följande sätt:
”Jag tycker man bör ha en tolerans när det gäller sån musik. Populärmusiken kan ju t ex vara bra för folk i bilköer. Och dessutom kommer ju nyhetsvärdet in: man spelar det senast utgivna”.
Men populärmusiken har ibland också väckt mycket ont blod, inte minst hos mängder av självutnämnda moralväktare och inom vissa kulturkonservativa kretsar. Man har angripit musiken, dess textinnehåll, samt dans och andra (omoraliska) beteenden i samband med den.
Musiken hade även, enligt vissa kretsar ett fördärvligt utländskt (läs: amerikansk & anglosaxiskt) negativt inflytande på det svenska folket, på den svenska musiken, och i förlängningen även på det hela svenska samhället. Det är väldigt fel att generalisera kring pop och rockmusiken från 1960-talet fram till våra dagar. Det finns (om sanningen ska fram) förvisso mycket skräp inom populärmusiken både till utförande, framförande, budskap, inspelningsteknik, marknadsföring, klädsel, och osmakliga images etc. Det är heller ingen hemlighet att många texter inom den s.k. rockmusiken (alltifrån 1950-talets rock via 1980-talets disco och fram till våra dagar) innehåller många nonsenselement i texten (semantiskt nonsens), vilket normalt inte indikerar några större högkulturella egenskaper.
Något som också ligger rock- och popmusiken till last i dessa sammanhang är ju att man i vissa fall kan betrakta texten som en indikator på rockmusikens ideologi och man har även i vissa fall även försökt att påvisa att denna typ av musik skulle fungera som en progressiv och dynamisk subkultur riktad mot det bestående. Men man har ju inte riktigt lyckats påvisa ett sådant samband, men visst förekommer det en massa politiska budskap och ställningstagande, samhällskritik och annat som binder denna musik till vanligt folk och deras vardag, och då är musik också per automatik till stora delar också att betrakta som en form av lågkultur.
Men det finns även en betydande mängd rockmusik som definitiv är att betrakta som högkultur. Pop- och rockband som ABBA, Beatles, Led Zeppelin, Pink Floyd, Queen, Rush m.fl. är i sina bästa stunder lika mycket högkultur som någon annan så kallad högkultur. Den klassiska hårdrocken bygger ju också i vissa fall mycket på den klassiska musiken och för att exemplifiera detta påstående så är det ju bara att lyssna på de artister som har samarbetat med symfoniorkestrar redan på 1960–1970-talet (t.ex. Deep Purple och Nazareth) eller att London Symphony Orchestra (L.S.O.) som rönte stora framgångar med sina Classic Rock skivor under 1980-90 talen.
ABBA:s musik har ju också genomgått en klassresa från att ha varit en kommersiell hatprodukt från proggarnas sida på sjuttiotalet, till att bli finkulturgodis från 2000-talets första decennium och framåt.
Från bäst säljande album i England 1976, 1977 och 1980, med ”Greatest Hits”, ”Arrival” och ”Super Trouper”, till musikalen, och långfilmen, ”Mamma Mia” (1999-2007), samt det överraskande nyinspelade studioalbumet ”Voyage” 2021.
Vill man bilda sig en uppfattning om vad som är högt (riktig kultur) eller lågt (pseudokultur) inom kulturen, då som nu, så ska man bl.a. studera tidningarnas kultursidor genom olika årtionden. Nuförtiden platsar allt från tecknade serier och rock till målningskonst och opera på kultursidorna. Mindre grad fördomar, större mångfald och större mediebrus är väl förmodligen orsak till detta.
Materialet i artikeln kommer ursprungligen från boken: ”Från knätofs till punkrock!” som aldrig blev klar och utgiven. De två böckerna som handlar om den svenska musikfestivalhistorien, samt de kommande artistlexikonen från svenskt 1970-tal, härstammar dock från denna ej utgivna bok.
Den Skogstokiga Bloggen 