Nu blir det några uppsamlingsheat över sådant som hände i det militära, men som inte orkar att bära upp en egen berättelse. Lite pytt i panna av upplevelser från tiden då jag gjorde lumpen på I17 åren 1982-83, samt från de två efterkommande repmötena. Diverse smått och gott utplockat från minnenas arkiv. Okej, nu kör vi …
Jag kommer ihåg när vi var tvungna att städa logementkorridoren och trapphuset mellan de olika våningarna. Kommer inte ihåg hur ofta det skedde, men har för mig att det fanns någon form av rullande schema gällande detta. När det så var vår tur att städa, hade vi bara i huvudet att det skulle utföras så snabbt som möjligt. Jag kommer ihåg att jag fick den innovativa idén att vi skulle sopa fram allt skräp till närmsta trappuppgång och sedan ut genom dörrarna till trapphuset, som också skulle städas. Men väl ute i trapphuset var det bara att sopa ner all skit till våningen under, vilket fungerade bra eftersom vi huserade på andra eller tredje våningen (kommer inte ihåg exakt). Det var i alla fall en snabb och effektivt åtgärd. Jag hörde dock aldrig något om det hela, så kanske var det ingen som märkte något, eller så fick de som städade våningen under, skit för allt skit i trapphuset. Jag vet faktiskt inte!
När man är 20-21 år och är i lumpen bryr man sig inte nämnvärt om sådana här detaljer. I det militära handlade mycket om att hitta genvägar för att förenkla livet, där och då, detta var just en sådan genväg. Idag hade jag undvikit denna genväg, så mycket kan det 40 år äldre jaget ändå säga!
Vi hade även ett spritlotteri igång under en kortare period, vilket innebar att de flesta på Trosskompaniet lade en slant som insats och sedan var man med i dragningen med sin namnbricka. Men logistiken kring lotteriet var ganska snårig. Det skulle samlas in pengar, sedan skulle någon gå till Systemet och köpa ut alkoholhaltig dryck för den aktuella summan, därefter fick alkoholen smygas in på regementet, eftersom man inte fick ta in alkohol på området. Väl inne på luckan fick spriten hållas väl gömd i ett logementskåp, sedan fick man hoppas på att det inte skulle bli logementvisitation, eftersom alla skåp då var tvungna att öppnas. Allt detta gjorde lotteriet till en tungrodd historia.
Jag tror att vi orkade hålla på under en månads tid, eller något liknade Hanteringen och logistiken blev i längden alltför tungrodd och besvärlig. Sedan när nästan alla vinster hamnade hos de som hade köpt ut och fixat med alkoholen, samt att en och samma person vann två veckor i rad, tröttnade de flesta, trots att allt hade gått rätt till. Det slumpade sig bara så. Men det var även svårt att få frivilliga till inköp och förvaring av alkoholen, vilket innebar att det bara blev en liten klick personer som fick fixa allt det praktiska, med konsekvensen att folk tröttnade ganska snabbt. Jag minns när jag hade köpt in alkoholen för en veckas dragning och helt otippat även vann densamma. Då blev det stort missnöje hos alla andra som bara ville vara med i lotteriet, men inte hjälpa till med något. Det fanns nog även några som trodde att det fuskades, men så var inte fallet.
Det enda lotteri som sedan anordnades var när logementradion skulle lottas ut inför MUCK. Vi på vårt logement hade skramlat ihop pengar och köpt en gemensam Stereokassettradio som vi hade på luckan. Denna stereo använde vi som gemensam musikmaskin/radio när vi var lediga och var inne på luckan. Men nu skulle vi alltså lotta ut densamma och samtliga på luckan lade sina namnbrickor i en vintermössa, sedan skulle någon dra en vinnare med slutna ögon. Man började dragningen, men sedan ändrades förfarandet av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg. Vi kom i alla fall överens om att den sist dragna namnbrickan istället skulle vinna stereon. Bricka efter bricka drogs sedan och plockades bort, till endast en namnbricka återstod.
I och med detta genidrag lyckades man även dribbla bort Murphy (Murphy’s lag) från spelplanen, eftersom den som från början skulle ha blivit den absolut sista losern, nu istället blev en vinnare. Vem tror ni fick sin namnbricka dragen som sista man? Den på förhand givna förloraren, som för dagen istället blev en vinnare!
Jo, ni gissar förmodligen helt rätt, det var givetvis jag i egen hög person. Jag vann alltså stereon, men endast för att man utförde dragningen på just detta bakvända sätt. Annars hade jag aldrig vunnit! Men ibland händer det faktiskt att jag vinner något, men då måste de kosmiska lagarna ha krockat eller kuggat över på något vis …
En annan gång hade en av mannarna i vårt kompani glömt att lämna in slutstycket för inlåsning i kassaskåpet efter vapenvården. Jag tror att han helt enkelt bara la sitt slutstycke på det låsta kassaskåpet och gick sin väg, eftersom han naivt trodde att någon skulle låsa in det åt honom senare. Ingen prickade heller av inlämnade slutstycken på någon lista och det var inte någon som brydde sig överhuvudtaget. Man bara låste när man trodde att alla hade lämnat in sina slutstycken. Jag insåg dock att slutstycket inte kunde ligga framme och tog därför hand om detta i smyg och tänkte lämna över detta till honom senare under kvällen. Men det blev aldrig något bra tillfälle för detta. Konsekvensen för slarv med slutstycke var i en förlängning krigsrätt och vid försvunnet dito, landade det dessutom i en polisutredning.
Nästa morgon skulle vi åter ut på någon form av vapenövning, kassaskåpet öppnades och alla hämtade sina slutstycken, men nu stod det en nervös beväring där, försedd med en k-pist utan slutstycke. Han hade heller ingen aning om var slutstycket fanns och när vi stod uppställda inför vapenvisitation var killen alldeles grå i ansiktet och skakade som ett asplöv. Han förstod mycket väl vad som skulle hända då hans vapen skulle visiteras. Men det han inte visste var att slutstycket fanns i ena handen bakom min rygg, endast någon meter längre bort. Jag och några kompisar hade kommit överens om att spela killen ett spratt och samtidigt lära honom en rejäl läxa. Vi hade pratat ihop oss, så nu gällde det att sprattet även fungerade i praktiken.
Planen var att vi skulle smussla fram slutstycket till killen då befälet var typ tre personer från honom, vilket vi också gjorde. Han blev givetvis både lättad och glad eftersom han nu kunde montera slutstycket i vapnet, när vår argsinte kapten endast var drygt en meter bort. Givetvis blev befälet skitförbannad eftersom en beväring helt plötsligt börjar mecka med sitt vapen, mitt under en pågående vapenvisitation, då man inte ens fick röra på sig utan tillåtelse. Här var det disciplin som gällde och då börjar någon fippla med vapnet med ganska yviga rörelser. Killen får dock i slutstycket med sina darrande händer, samtidigt som svetten sprutar fram av både nervositet och stress.
Men befälet ser inte ju detta, utan bara att någon som bryter mot disciplinen och stör visitationen. Givetvis får sig killen en utskällning av guds nåde, där både hög röstvolym och sprutande saliv ingick i repertoaren. Men killen var ju bara så in i helvete lättad över att han lyckades överleva vapenvisitationen, så han brydde sig inte nämnvärt om utskällningen, vilket naturligtvis gjorde befälet ännu argare. Vi hade dock gett killen en rejäl läxa och han glömde aldrig att låsa in slutstycket igen.
När vi som hade smusslat med slutstycket bakom våra ryggar, nu stod och halvskrattade åt situationen, blev ju befälet ännu argare. Hade inte blivit förvånad om han hade dött knall och fall av en akut hjärtinfarkt. Han var alldeles röd i ansiktet av ilska och skrek och gormade som en idiot. Han fullständig exploderade när han förstod att något hade hänt ”bakom hans rygg” som vi tyckte var roligt, men som han själv hade noll koll på. Men kapten Zingo fattade aldrig vad det handlade om.
Namnet Zingo kom från att han hade så pass starka glasögon att det såg ut som två Zingo-bottnar (glasflaskor). Han gapade och skrek så att glasögon immade igen, vilket gjorde att han då inte såg någonting, vilket i sin tur innebar att vi skrattade åt honom än mer. Då blev han ju ännu ilsknare, men Kapten Zingo såg aldrig vem som skrattade åt honom. Vi älskade att reta upp Kapten Zingo, eftersom vi visste att han alltid blev arg.
Kapten Zingo blev en gång så irriterad och arg på oss att han skrek att vi ”Ni ska fan i mig inte tänka själva, utan bara lyda order. Bara göra som ni blir tillsagda”.
Då surnade vi till rejält och jag kom på den briljanta iden om att vi bara skulle lyda order in absurdum och inte göra något annat. Bara göra som vi blev tillsagda. Okej, vi gör så, sa de andra.
Givetvis skulle någon form av straffexercis göras i korridoren, bara för att visa oss, vem som bestämde. Självfallet gick allt åt helvete, eftersom vi endast gjorde vad vi blev tillsagda att göra. Folk gick in i väggar, krockade med varandra, eller stod stilla där de stod. Detta fick ju givetvis Kapten Zingo att fullständigt flyga i luften av ilska och han skrev ”Vad i helvete håller ni på med?”.
Kommer ihåg att jag då svarade: ” Men Kapten sa ju att vi inte fick tänka själva, utan bara skulle lyda order och det är ju det vi gör …”.
Ridå!
Kapten Zingo föll på eget grepp och röd i ansiktet som en kokt kräfta skrek han ”Manöver” och spektaklet var över. Denna lärdom verkade han sedan bära med sig, eftersom det blev lite mindre gapande från hans sida efter denna händelse. Så något lärde han sig nog av händelsen.
Apropå k-pistar, efter vapenövningar var det ju alltid obligatorisk vapenvård. Den lösa ammunitionen var värst till att skita ned vapnet, så hade man skjutit ett löst skott, kunde man lika gärna skjuta 35 skott till, detta spelade egentligen ingen roll. Vapenvården som alltid skulle göras efter en avfyrning med K-pisten var viktig på flera vis. Ett rengjort och infettat vapen fungerade som det skulle och rostade inte.
Men varmvatten var absolut förbjudet när man skulle göra rent pipan, för om det fanns minsta fukt kvar, blev det omgående rostrosor inne pipan, vilket omedelbart upptäcktes vid nästa vapenvisitation. Men att sitta och göra rent med trasor, borstar och liknade, tog ju lång tid, alltför lång tid. För vad hände efter avslutad vapenvård? Jo man blev ofta ledig för dagen och tog man för lång tid på sig, hade någon jävel alltid hunnit att låsa kassaskåpet där slutstycket skulle låsa in (drabbade någon nästan varje gång). Därför fanns ett visst stressmoment inbyggt i det hela. Lägger man dessutom till att de flesta fuskade med vapenvården på ett eller annat sätt för att spara tid, fick man alltid försöka snabba på.
Man skulle plocka isär vapnet, torka rent och fetta in vissa detaljer. Detta kunde man väl göra ganska snabbt. Jag brukade dra en trasa genom pipan, sedan spola kliniskt rent med varmvatten och sedan torka helt torrt med en annan trasa, för att sedan fetta in pipan lite lätt. Vapenvården brukade aldrig ta mer än 10-15 minuter i anspråk. Men ändå kunde man ibland hitta rost i pipan dagen efter, vilket gav upphov till en obligatorisk egenkontroll i efterhand, samt en kompletterande vapenvård på några minuter.
Men visst hände att folk kom till vapenvisitation med rost i pipan, men eftersom det blev ett jävla liv, oftast ackompanjerat av någon slags straffåtgärd, hände det sällan mer än en gång per person.
Som sagt, hela militärlivet gick ut på att hitta och utnyttja alla genvägar man kunde finna. Ibland band man dock ris åt egen rygg, men ibland vann man även fördelar. Men eftersom jag inte var någon stridis, försökte jag alltid utnyttja de genvägar jag kunde finna, kanske retar detta någon läsare, men det får jag väl leva med i så fall. Men jag gjorde lumpen för drygt 40 år sedan och allt är garanterat preskriberat och förlåtet nu.
Fortsättningen gällande mina militära bravader fortsätter i nästa avsnitt: ”Militära besynnerligheter, uppsamlingsheat 2!”.
OBS!: Kolla även på mina andra militära blogginlägg:
Den Skogstokiga Bloggen 