Musikhistoriskt dokument Del 2!
Författaren till denna text öppnade sina blåa gluggar för första gången i början av 1960-talet och har därmed fått uppleva hela det ljuva sjuttiotalet från början till slut. Med två kanaler på tv:n först fr.o.m. 1969 och med ett bristfälligt populärmusikutbud i radion så var man tvingad till att lyssna på de fåtal popprogram som fanns att tillgå i radions skrala P3-utbud. Med örat placerat tätt intill radions högtalare så kunde radioprogram som Tio i Topp, Poporama, Upp till Tretton, Kvällstoppen, Kavalkad, Svensktoppen och andra program avlyssnas med stort intresse.
Sent på kvällarna så kunde man också, om mottagningsförhållandena var någorlunda gynnsamma vill säga, lyssna på en svajig och brusig mottagning från den utländska radiostationen Radio Luxemburg. Ljudet och mottagningen var ofta väldigt dåligt, men i gengäld var musiken för det mesta väldigt bra!
På TV fanns nästan inga popprogram alls att titta på! Visst, några få popprogram fanns det väl, men de var varken speciellt bra eller speciellt många till antalet. Populärmusik var inget som svensk ungdom skulle ta del av och kommersiell popmusik var djävulen själv! Ja, så var det i alla fall om man lystrade till proggens budskap.
Mycket av det av det som upprörde folk på den tiden känns i vår tid, både märkligt och främmande. Sandlådefasoner, personangrepp och sektliknande tendenser var inte speciellt främmande hos proggens prästerskap vid denna tid. ABBA var förrädare som sålde sina själar på kommersialismens föraktade altare för högar av stinkande silverpenningar! Att spela in professionell musik och dessutom tjäna pengar på det hela, usch så fult! Varför kunde man inte lika väl trumma på tomma plåtburkar och tuta i blockflöjter utan att blanda in noter och annat krafs?
Ja, svaret på detta går nog att se i tidens backspegel och hellre än bra, är sällan speciellt bra om sanningen ska fram. ABBA är ju fortfarande intressanta 40 år efter Waterloo, men proggens amatörism har inte överlevt tidens tand lika bra …
1970-talet var ett händelserikt decennium på många sätt. Samhället var under detta decennium i stadig förändring, likaså den politiska arenan, och inte minst musiken. Här hemma i Sverige flätas musiken och politiken ihop alltmer, först genom proggen, sedan genom punken. Men även på den globala arenan börjar musiken mer och mer används som en samhällsbudbärare för olika budskap, där musiken fungerar mer och mer som en rytmisk berättare av verkliga händelser och skeenden som bubblar upp runt om i världen. Dessa texter är från en bok som aldrig kom ut, från ett artistlexikon över det svenska 70-talet kommande, samt diverse redigering här och nu.
En märklig företeelse under 1970-talet var företeelsen ”streaking”. Streaking innebar att folk klädde av sig nakna och t.ex. sprang över planen vid stora sportevenemang, där det fanns mycket publik och helst då det var TV-sändningar från arenan. Givetvis blev de nakna entusiasterna jagade av funktionärer, vakter och poliser, alltid till publikens stora förtjusning, innan de till slut blev infångade och bortförda. Till och med under Oscarsgalan 1973 sprang en streaker rakt över scenen! Vilket budskap man ville föra fram med sitt streakande är dock oklart, om det var en protest mot någonting, eller om man bara fick en kick av att visa upp sin nakna kropp (inklusive sina sexuella attribut) inför en stor publik är oklart? Denna företeelse var under en period så pass vanlig att man till och med skrev en sång om det hela, ett musikstycke som dessutom hamnade på olika topplistor runt om i världen, (”The streak – Ray Stevens”, 1974)! Fenomenet var nog inte alltför utbrett inom Sveriges rikes gränser, men det är möjligt att det fanns en och annan streakare även här hos oss, men det har i så fall undgått mig.
Under 1970-talet får svenska ABBA ett internationellt genombrott i samband med Eurovisionsschlagervinnaren ”Waterloo” och Björn Skifs med komp-kompisarna i det svenska dansbandet (!) Blåblus, går in på amerikanska Billboardlistans 1:a plats med coverlåten ”Hooked on feeling” (cover i tredje led), men under det internationella artistnamnet Blue Swede! Både ABBA:s enorma genombrott på den internationella popscenen och Blue Swede’s Billboard-etta var (och är fortfarande) mycket stora händelser inom den svenska musik historien. Men det fanns flera framgångsrika svenska artister som slog ute i stora världen.
Harpo fick en hit med debutsingeln ”Honolulu” 1973, och blev även internationellt uppmärksammad 1975, bl.a i Tyskland och England, där han på den Brittiska singellistan, låg sex veckor och nådde upp till en 24:e plats, med låten Movie Star! Harpo har även på senare tid blivit uppmärksammad i Tyskland och han röstades så sent som 2005 fram till den 35:e populära artisten i landet under de senaste 40 åren. Men så sålde Harpo hela 1,3 miljoner skivor bara i Tyskland, under 1970-talet, totalt under denna tidsperiod så sålde Harpo hela 3,5 miljoner vinylskivor runt om i världen, varav bara singeln ”Movie Star” stod för 1,6 miljoner exemplar.
Den svenske musikern Bo Hansson var populär i Västtyskland, Sydafrika och Australien. Bo Hanssons album ”Lord of the ring” kom även ut i japan (1974). Albumet sålde i några hundratusen exemplar världen över och ”Lord of the ring” sålde bl.a. guld i England, Sydafrika och Australien. Den publicitetsskygge Bo Hansson, som varken hade eget band eller turnerade, fick smeknamnet ”Mystery man” i den brittiska pressen!
Secret Service med låten ”Oh Susie” blev nummer ETT på över 20 länders hitlistor och i Frankrike delade Secret Service priset som Årets Mest Nyskapande Band 1979, tillsammans med det engelska ska-bandet The Specials. I Tyskland låg Secret Service under tre års tid på Topplistan med olika låtar.
1974 släpps Hank C. Burnette’s (Sven-Åke Högberg) album ”Spinnin’ rock boogie”, samt singeln ”Slow down/Here comes that train” i England. Skivbolaget Sonet blev sedan intresserade av Hank, ett intresse som mynnade ut i ett skivkontrakt. Nu döptes han om till ”The Legendary Hank C Burnette”. Den förlösande faktorn till ett skivkontrakt verkar vara låten ”Spinnin’ rock boogie” (singel i USA 1972, samt titellåt på det brittiska albumet utgivet 1974). Låten från 1972, ”Spinnin’ rock boogie”, kortades sedermera ner och döptes om till ”Spinning rock boogie” och släpptes som en singel i Sverige, Italien, Tyskland, England, Holland, Belgien och Frankrike 1976, samt Österrike 1977. Enligt vissa rykten skulle denna singel ha sålt i hela åtta miljoner exemplar! Singelbaksidan alternerade mellan de båda låtarna ”Don’t mess with my ducktail” och ”Your driver’s licence, please”, beroende på utgivningsland
Från mitten av 1950-talet och 20-30 år framåt så tar populärmusiken till sig allt fler egenskaper än att bara vara något njutbart eller ett dansant ljudstycke. Med musiken kom även olika moden, stilar och subkulturer. Musikens utövare blir också till förebilder och idoler och hos vissa fans utvecklades det hela till religiösa proportioner. När en dyrkad idol avlider öppnar sig också avgrunden under fötterna hos vissa av fansen. Särskilt Elvis Presleys död den 16 augusti 1977 gav svåra chockvågor hos många av fansen och några av reaktionerna kan man ta del av i häftet ”Chocken – Svenska fans berättar hur de upplevde Elvis död, Ulf Schöning, 1991)”:
”Jag stelnade till när nyhetsuppläsaren meddelade det som hänt. Allt blev så otäckt tyst, så stilla, så overkligt på något vis. Det blev så fruktansvärt tyst! P3, kl 10.00. – Låt det inte vara sant, viskade jag för mig själv. Låt det vara en mardröm”.(…)”När jag fick veta att Elvis Presley var död blev jag jätteledsen och chockad. Min största idol är borta, men jag kommer att tycka om Elvis ändå”.(…) ”Elvis död blev för mig en enorm chock. Jag blev alldeles stum och hemskt ledsen. Tårarna rann efter kinderna när jag hörde om det på radio och TV”.(…)”Jag fick en chock och jag grät, när jag fick reda på att Elvis dött. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjde honom”.(…)”När jag fick veta att Elvis var död blev jag paralyserad”(…)”Elvis död var en fruktstansvärd händelse för mig. Jag blev chockad och kunde inte arbeta riktigt den dagen. Jag kunde inte tro att det var sant”.
För många var det som en kär gammal vän som hade försvunnit ur deras liv och samhörigheten och gemenskapen mellan fans utvecklar sig i vissa extrema fall till religiösa proportioner. Många kära idoler har dock försvunnit för gott under årens lopp, nya tillkommer förvisso, men de gamla har i många fall blivit nära (odödliga) vänner till oss med sina låtar och skivor. När de odödliga musikgudarna dör, då är sorgen många gånger både tung och svår. Finns även exempel på fans som till och med har tagit sitt liv, då deras idol, gud och förebild har avlidit. Extremfall förvisso, men det händer tyvärr då och då …
Lennon, Presley, Corbain, Morrison, Joplin, Hendrix, Marley, Jackson …
Namnen är många, och skaran av döda musikhjältar eskalerar dessutom för varje år och inom några år (detta är skrivet 2024) kommer många älskade musiker byta tonläge eller ackord och kliva över till andra sidan för alltid. Det myllrar ju av ännu aktiva pop- och rockstjärnor som är 75 år eller äldre och naturen har ju alltid sin gång, vad man än tycker om det hela.
Även här i Sverige minns vi våra artister som gått ur tiden och – Rock-Ragge, Burken, Rock-Olga, Barbro Hörberg, Kisa Magnusson, Cornelis Vreeswijk, Ted Gärdestad, Eddie Meduza, Fred Åkerström, Björn Afzelius, Totta Näslund, Berndt Staf, Ola Magnell, Lill-Babs, Lars Berghagen, Freddie Wadling, Svenne Hedlund… är ju bara några få av dessa. Inga superstjärnor förstås, men många gånger ändå älskade och omtyckta för sina musikaliska gärningar. Men hos oss svenskar handlar det mer om ledsamhet och saknad på en mycket lägre och sundare nivå.
Den Skogstokiga Bloggen 