Närkontakt ute i naturen! (Eller: När det hela spårar ur i parti och minut!)

Denna händelse utspelade sig när jag gjorde militärtjänsten en gång i tiden, för länge sedan. Det hade snöat och det fanns för en gångs skull ganska så mycket snö ute i skogen och då tyckte befälen att det var ett bra tillfälle för oss att åka skidor med full stridsmundering!

För alla som vet hur militärens skidutrustning såg ut en gång i tiden, vet också att det aldrig fanns några bra tillfällen för att använda den här utrustningen. Tillgång till snö var kanske lite bättre än barmark när det gäller användandet av denna utrustning, men bara lite…

Ja, detta scenario innebar full packning med fylld vattenflaska, fullpackad ryggsäck, fältspade och k-pist! Skidorna i fråga var ju av trä och var förmodligen en kvarleva från andra världskriget och från en tid då böjda skidspetsar var något helt onödigt och exklusivt!

Bindningarna satt som skruvade kring kängorna oavsett vad som hände och enda sättet att få skidorna att lossa vid ett fall, var att kapa bort hela foten från benet, att bindningarna skulle lösa ut, nej det fanns inte på kartan eller någon annanstans heller, för den delen!

Stavarna var inte bättre de! Längden var ju som de var, oftast för korta och kringlan fanns för det mesta (men inte alltid), men stavarnas bästa användningsområde var ju annars att lägga snubbel på sig själv eller någon annan kollega i närområdet, att styra med i nedförsbackar (läs: bromsmekanism i snön), eller att peta ut ögonen på bakomvarande skidåkare. I övrigt var de mest i vägen för allt och alla hela tiden!

I mitt fall var dock de flesta skidåkare framför mig i spåret, vilket inte berodde på att jag var så pass kass, utan att det var en större bragd att få bindningarna att sitta fast på fötterna (när de väl satt fast, gick de i gengäld inte att få loss utan en viss grad av organiserat våld), samt att få ordning på ryggsäck, fältspade, vattenflaska och vapen. När man hade lyckats med detta var man ju redan i princip utpumpad och svettig!

Det tog sin lilla tid, men jag hade ändå några få stackare bakom mig i spåret!

Man skickade ut en himla massa beväringar i skogen och som tur var, fanns det åtminstone något som liknade ett spår att åka i, i alla fall om man kom långt bak som jag gjorde. Men med full stridsmundering hade man väl en extra barlast på 25-30 kg på ryggen och bakvikten var därför överhängande på alla möjliga vis.

Det gick ju hyfsat ändå, trots att vi körde med ovallade skidor, minns inte att vi vallade några skidor, men det kanske vi gjorde, men jag kommer inte ihåg. Men oavsett så var uppförsbackarna svåra och nedförsbackarna hemska! För övrigt var allt bara jobbigt!

Jag minns att jag susade ner för en backe i full fart och såg till min förfäran att spåren delade sig och ett spår gick rakt ut i snåren, där det låg en beväring som just höll på att ta sig upp efter att kört ur spåret och vurpat ute i terrängen. Nu höll han på att rätta till sin ryggsäck, sitt vapen, sina stavar och sina skidor, samtidigt som han försökte få loss skidor från den omgivande terrängens alla buskar och snår.

Det var givetvis både jobbigt och irriterande på alla sätt vis!

Då… precis då, när han äntligen hade kommit upp på fötter efter en intensiv kamp med både sin utrustning och sin omgivning…

… precis då dånar jag rakt ut i samma sidospår som han hade åkt i en stund tidigare!

Kraschen blev som en våldsam kram, där svordomarna och frustrationen från min krigarkollega hängde i luften som istappar!

Nu satt två par skidor, två par stavar, två k-pistar och allt annat ihop och allt som kunde kroka ihop, hade också gjort detta. När två blir en, liksom!

Han uppskattade inte min närkontakt överhuvudtaget utan var ganska ilsk av sig, vad jag minns! Själv var jag mer inne på att ”shit happens” titt som tätt och att det inte var något att bli upprörd av!

Men efter cirka fem minuter hade jag och min krigarkamrat (som jag inte kände sedan tidigare) äntligen kommit loss från naturen, loss från varandra och vår utrustning hade äntligen separerats och vi hade äntligen kommit upp på benen igen, när det hela givetvis spårar ur ytterligare en gång!

Klart att det gjorde det…

För nu kommer det även en tredje åkare ut i terrängen och krockar med oss andra två!

Samma visa en ännu gång … fast nu 33 % jävligare på alla sätt och vis.

När två blir en och sedan två igen, för att sedan bli… ja ni fattar… eller kanske inte?

Nu är det tre par ben, tre par armar, tre par skidor, tre par stavar, tre ryggsäckar, med sina fältspadar och k-pistar som trasslade sig in i varandra, samt i den omgivande naturens alla grenar, buskar och snår! Givetvis hade inga bindningar löst ut, för det kunde de ju inte…

Allt satt fast i ett hemskt virrvarr bestående av kroppar, armar, ben, skidor, stavar, ryggsäckar, spadar och k-pistar! En jävla röra, med andra ord!

Trassel och spektakel på hög nivå skulle man nog kunna säga…

Den förste haveristen var nu så pass arg att snön nästan började smälta i hans närhet, själv såg jag komiken i det hela, medan den siste haveristen med mest såg besvärad ut!

Inga skadade kroppsdelar dock och alla fötter satt fast där de skulle… i sina bindningar, med andra ord!

Efter mycket stor möda och mycket stort besvär kom vi i alla fall loss från varandra och kunde fortsätta vår skidtur (eller vad man nu skulle kalla det hela?) och den förste haveristen drog nu snabbt iväg i spåret för att komma så långt ifrån oss andra två så fort som möjligt! I viss mån förstår jag honom, ha ha!

När jag sedan kom i mål hade nästan alla andra redan lämnat och jag tror att jag fick mig en avhyvling för att jag var så sen (nu brukar jag iofs få skäll av alla möjliga och omöjliga anledningar, både då som nu), men jag förklarade då min åsikt om utrustningens status, på mitt sedvanliga och lugna vis (!), sedan var det inga mer diskussionen kring detta!

Det blev inte heller några mer skidturer för oss under resten av vintern, för det hade väl inte blivit någon större succé av det hela.

Våra prestationer liknade väl mest ett svenskt VM-herrlag i skidor, ja då förstår ni vilken katastrofvarning det hela var på det hela!