Denna gång kommer det handla om några arga personer! Två olika gubbar, vars ilska hade en enda gemensam nämnare, att det var just mig de var arga på och att de båda var – en man som (kanske) hette Ove… Jag kan inte förklara mer om detta just nu, för det hela är en lång historia. En lång historia som ni faktiskt får läsa själva!
Första personen i berättelsen, var mer eller mindre en naturlig förlaga till huvudkaraktären i romanen (och filmen) som lystrade till namnet: ”En man som heter Ove”. Mannen bodde och verkade dessutom i exakt samma stad i Västsverige, som filmen också till stora delar är inspelad i.
Men det finns nog säkert många ”Ove: ar” (Ove i pluralis, typ!) runt om i vårt avlånga land! Visst är det väl så?
Men just denna specifika man, som vi kallar ”Ove” för enkelhetens skull, var likt alla andra själsfränder med namnet ”Ove” runt om i landet, en självutnämnd polis/ordningsvakt/vaktmästare/chef/diktator i bostadsområdet där han bodde. Denna specifika Ove bodde i ett kvarter där det trots allt var ganska lugnt och fridfullt, till skillnad från några specifika bostadsområden bara en bit lite längre bort…
Men just i detta specifika bostadsområde handlade det mest om felparkeringar, trimmade mopeder, klotter och kanske ett och annat bilinbrott. Kanske även lite fylla och mindre bråk någon gång, då och då, men för det mesta var det ändå ganska lugnt. Kanske var detta Oves förtjänst, eller så var det bara andra socioekonomiska anledningar som låg bakom det hela? Svårt att veta!
Men oavsett vilket, var Ove ute dagligen och jagade efter diverse störande element som ställde till oreda och kalabalik i närområdet. Det kunde handla om felparkerade bilar, cyklar som inte stod korrekt placerade i cykelställen, leksaker som låg slängda i olika osymmetriska mönster ute på gräsmattan, olika antal hinkar och spadar i sandlådan, vårdslöst uppställda barnvagnar och rollatorer i trapphus.
Ja, ni förstår, det var mycket att stå i!
”Men hur i hela världen ska detta sluta”, tänkte Ove, där mitt i sin samhällsgärning. ”Bara kaos och inferno så långt ögat når”, suckade Ove tyst för sig själv, samtidigt som han försökte åtgärda all denna oreda. All denna anarki måste självfallet stävjas. ”Skall det aldrig ta slut”, muttrade Ove, lika sur som vanligt…
Skräp som låg utanför papperskorgar kunde vara lika förlamande för Oves själsliga frid, som en terrorist med ett laddat automatvapen var för en vanlig person, som inte hette Ove. Då förstår ni vilket helvete, denna Ove måste genomlida varje dag. Stackars Ove!
Kanske kunde han även hitta ett vilsekommet kolapapper på marken, eller en avbruten blomma i rabatten! Var det riktig illa hade kanske en hare varit framme och ställt till med oreda i en rabatt, eller så hade en (hemska tanke) byracka lagt ett visitkort på gräsmattan.
Detta var viktiga saker som Ove höll reda på och rättade till efter bästa förmåga, det var hans livsuppgift att hålla ordning i området han bodde. ”Någon jävla ordning måste det väl ändå få vara”, tyckte Ove!
Men det kunde även handla om anarkister som grillade i egna grillar på balkongen, eller olika samhällsstörtande aktiviteter som innebar att folk skrattade högt och ljudligt, precis när som helst. Någon kanske råkade prata alltför högt klockan 22:01 en tisdagskväll i juli! Hemska tanke!
Allt detta gjorde ju att Ove var tvungen att jobba för högtryck hela tiden och sommaren var ju värst. Ove hatade sommaren för allt stök och bök och tanken på en snöstorm i början av februari fick nästan Oves ögon att börja vattnas.
Men även snön ställde ju till oreda, sedan var det ju detta med snöskottning och sandning…
Ove blev helt kallsvettig, när han tänkte på alla osymmetriska snöhögar och mängder med ojämnt plogade gångvägar, för inte tala om alla barn som skulle ut i snön och förstöra naturens vackra snötäcke med sina djävulska snölekar, med pulkor och all annan helvetesutrustning i släptåg.
Ove fick ont i bröstet, bara av att tänka på alla dessa hemskheter!
Ove gillade inte all denna anarki och folks sedesamma leverne. Ja, det vill säga folk som skrattade, grillade, pratade för högt, eller som stod och pratade på helt fel plats, skränande barn och annan samhällsomstörtande verksamhet i bostadsområdet han bodde i!
Det skulle vara ordning och reda! Tyst och lugnt! Punkt slut!
”Helvete” – tänkte Ove, ”nu kan det väl inte bli mycket värre ändå”?
Men då hade han ju inte räknat med att jag skulle komma och hälsa på i Oves kungarike!
Jag var på besök i detta bostadsområde ibland, eftersom jag hade en nära släkting som bodde där. Men eftersom det var relativt klent med gästparkeringar i omgivningen och dessutom ganska långt att gå, om man enskunde hitta någon ledig plats, hade jag istället hittat fram till en alternativ lösning.
Jag körde helt enkelt ner och ställde mig på cykel- och gångvägen, med ena sidans hjul på gräskanten. Här stod jag inte i vägen för någon egentligen, man kunde både gå och cykla förbi, med flera meter till godo. Eventuella utryckningsfordon kom med god marginal förbi även de. Nemas problemas!
Dessutom låg denna lilla väg på ”fel sida” om hyreshusen, på yttersidan där det endast fanns balkonger. Alla som skulle in och ut till sina bostäder, eller hade ärenden till lekplatsen, parkbänkar och allt annat som hör ett hyreshus till, befann sig alla på hyreshusets andra sida.
Även om man egentligen inte fick parkera just där, så spelade det egentligen ändå ingen roll för någon annan (förutom Ove), dessutom såg jag bilen inifrån lägenheten jag besökte. Jag kanske var här och hälsade på, ett par gånger i månaden, eller något liknande. På vintern ställde jag mig dock på någon av gästparkeringarna, med tanke på snöröjning, snövallar etc.
Men nu var det sommar och jag kom och parkerade bilen, precis där jag brukade. Inget var annorlunda denna gång mot andra gånger, men denna gång skulle tyvärr gonggongen ljuda… högt!
Jag hade hört talas om denna ”Ove” tidigare, men aldrig råkat ut för honom personligen, hade endast sett honom på håll… och han såg ju faktiskt ut som en typisk ”Ove”.
Ja, han såg ut precis som en ”Ove” ska se ut!
Men denna gång skulle Ove bli arg på mig, minst sagt…
Skulle vi gradera Oves kommande ilska i form av kärnkraftsolyckor, ja, då hade vi sett både Tjernobyl och Fukushima, tätt omslingrande i en erotisk dans. En strålande uppvisning minst sagt!
För nu skulle det verkligen bli en känslomässig härdsmälta av guds nåde…
När jag kom tillbaka till bilen efter besöket, såg jag just Ove, som stånkade och stönade där ute på den breda cykel- och gångvägen. Han bökade runt med några betongsuggor, som han höll på att baxa på plats med ett spett och även om jag tyckte att själva placeringen på dessa betongsuggor var lite märkliga, erbjöd jag ändå ”Ove” min hjälp.
Han höll på att fixa med den ena betongsuggan, som han skulle ha på plats, precis bakom den parkerade bilen. Tyckte nog att det var lite märkligt att han skulle placera suggan precis just där, men jag drog i princip suggan på plats helt själv, med ren muskelkraft, vilket Ove naturligtvis blev ytterst tacksam för.
Ove gillade när folk hjälpte honom med att stävja den rådande anarkin i bostadsområdet.
Men när han skulle ha den andra betongsuggan på plats, tyckte jag nog att bilen ändå stod i vägen och jag sa därför följande till Ove:
– Men vänta lite grann, så ska jag flytta på min bil. Den står ju i vägen. Jag kan flytta fram den en liten bit, så går det nog betydligt lättare att få betongsuggan på plats, sa jag lite skojfriskt till Ove.
När Ove i sin tur, lät förstå att det var min bil som stod parkerad där, exploderade han fullständigt och han höll nu på att spricka av all uppblossad ilska.
Det tog ändå någon sekund för honom att inse att bilen, som han försökte blocka in med två betongsuggor, var min. Han blev då genast mycket ovänlig i sin ton mot mig. Om blickar hade kunnat döda, hade jag legat där, raklång på marken i form av en rykande askhög. Men nu hade ju Ove ingen laserblick, som tur var…
Och Oves tidigare tacksamhet för min hjälpande assistans, förbyttes nu istället till ett svavelosande ursinne.
Ove var trippelförorättad! Jag kommer inte ihåg vad han sa, men jag tror att han fick in ganska många personangrepp på mycket kort tid, där och då.
Självklart blev jag irriterad av alla hans verbala påhopp!
Och inte blev angreppen mindre när jag omgående ifrågasatte hans auktoritet, på mitt sedvanliga ödmjuka, men tyvärr ibland alltför raka sätt. På ren svenska betyder det att jag uttryckte mig med en formulering som:
– Vad fan angår detta dig?
Jag undrade givetvis, vad han hade för befogenhet för sitt handlande och varför han överhuvudtaget hade med saken att göra? Han var varken parkeringsvakt, jobbade för kommunen, bostadsbolaget eller var någon sorts polis, utan var endast en vanlig hyresgäst som alla andra som bodde där.
Dessutom låg både cykelvägen och gräsmattan, jag råkade nyttja för mitt behov för en kort stund, helt under kommunens ansvar. Jag stod alltså på kommunens mark, vilket gjorde Oves agerande ännu mer skruvat.
Men Oves raseri innebar nu att gräsmattans gräs gulnade och brann upp, att trädens alla löv skrumpnade och förångades, och att blommorna i rabatterna fullständigt exploderade och dog, samt att asfalten började bubbla av den intensiva ursinneshettan. Ove var arg… på mig!
En mental härdsmälta av rent himmelska mått hade inträffat…
Ove var helt illröd i ansiktet och kunde inte längre prata och göra sig förstådd. Jo, att han var arg, rasande och ursinnig, det förstod jag ju, och jag förstod ju även att alla säkringar nu hade brunnit av inuti Oves huvud.
Nu var det en neandertal-Ove som stod där i sin skjorta, och i sina pressveckande och hängselförsedda ljusbruna byxor…
Han var arg helt enkelt och det var mig han var arg på!
Jag förstod naturligtvis att det inte var någon större idé att prata med neandertal-Ove, där och då, och jag förstod även att det neandertal-Ove egentligen helst av allt ville göra, var att döda mig…
Mord var lösningen på Oves problem, där och då!
Men det Ove inte tänkte på, om han hade mördat mig, var att det skulle det bli ännu mer problem för honom. För var skulle han lägga mig?
I grovsoporna, i en komposthög, i en container, eller skulle han ta hem mig till sig och dela upp mig i små bitar i sitt badkar och sedan skicka ut mig portionsvis med soppåsarna?
Men allt detta skulle säkert dra till sig både råttor och fiskmåsar … och lukten sedan, och alla flugor!
”Helvete! Nej, detta går inte… inget mord!”, kanske Ove tänkte, där och då.
Men Ove var dessutom ganska gammal och relativt liten i växten, samt även lite småfet och halvskallig. Så Ove var därför inget fysiskt hot mot mig överhuvudtaget, och även om han hade fått dit de båda betongsuggorna, hade jag ju, utan minsta besvär flyttat undan dem med ren muskelstyrka, så tunga var de ju faktiskt inte. Jag hade kunna lyft bort Ove också, men det var kanske lite över gränsen ändå…
Man lyfter ju inte bort en reaktor i sönderfall hur som helst! Inte i Tjernobyl, inte i Fukushima och inte när det är en reaktor som heter Ove, som är i fullständigt sönderfall! No, not at all!
Jag behövde nog knappast frukta för mitt liv, där och då, trots Oves raseriutbrott! Han var definitivt ingen mördartyp, och mord var alltför söligt och stökade bara till saker ännu mer…
Men jag insåg nog ändå att det var dags att lämna platsen med min bil och i backspegeln såg jag Ove närmast förångas i sina beståndsdelar i sitt extrema raseri. Oves molekyler irrade runt i panik och Oves hela kungarike krackelerade i sina grundvalar. Och allt var mitt fel…
Ja, Ove var ju arg… dessutom förorättad, kränkt, bortgjord och mer eller mindre detroniserad. Stackars Ove som nu föll pladask i sin självutnämnda myndighetsutövning!
Hela hans auktoritet blev ju mer eller mindre förintad, och förmodligen stod det mängder av folk bakom gardinerna i sina lägenheter. Folk som nu applåderade och jublade där i smyg…
Nästa gång jag kom på besök ställde jag mig faktiskt på gästparkeringen, bara för säkerhets skull. Och när jag tittade på platsen där jag hade parkerat vid förra besöket, såg jag mängder med betongsuggor, stora stenar och skyltar och annat, som effektivt omöjliggjorde en parkering just där…
Vafalls, hade kommunen eller bostadsbolaget varit ute och gjort en åtgärd?
Öhhh, nej, det var Ove som hade gjort en åtgärd…
Men ingen av åtgärderna var självfallet sanktionerade eller följde någon laglig rekommendation. Nej, det var bara en man som heter Ove som hade varit i farten…
Ove försvann dock från arenan en kort tid efter vår konflikt, men om han dog, fick en stroke, eller vad som hände är lite av en gåta. Försvann gjorde han i alla fall och förmodligen var det mitt fel att Ove försvann! Vårt möte hade förmodligen knäckt Ove fullständigt och hans glansdagar var nu för alltid borta…
Kungen var störtad, knäckt eller död, vet inte vilket, men händelsen har nu ändå fått ganska så många år på nacken, så om Ove ändå hade varit i livet idag, hade han nog varit död i alla fall … ja, ni förstår (eller kanske inte…).
Men nu när Ove äntligen hade försvunnit från tronen hittade jag snart en ny alternativ parkeringsplats vid mina besök i bostadsområdet, och varken den gamla eller någon ny ”Ove” dök upp, och ingen annan heller… Det var bara att parkera lite som man själv ville hädanefter, men tjusningen med dessa fulparkeringar avtog ju lite, nu när det inte längre fanns någon Ove på plats, som styrde och ställde…
För att avsluta denna historia, avslutar jag istället med något helt annat!
För nu ska jag berätta om en gång när jag var på ortens stora köpcenter och besökte den stora Coop-affären. Yes, nu blir det äntligen något helt annat… trodde ni kanske?
Nåväl…
Jag gick omkring och handlade och helt plötsligt kommer en arg man gående rakt emot mig, med kraftfulla bestämda steg. Och jag började lite smått undra varför han såg så extremt arg ut och vad han ville mig?
Har jag hamnat mitt inuti en Monty Python sketch, eller var det dolda kameran? Eller var det den ambulerande psykakuten som ville rekrytera mig som nästa patient? Många frågor, men tyvärr inga svar…
Men när den argsinta mannen var ca en meter rakt framför mig, öppnade han äntligen munnen och fullkomligt SKREK ut sitt ursinniga budskap, som löd: ”STÄNG GYLFEN!!!”
Sedan vände han på klacken, och gick med kraftfulla steg, tillbaka exakt samma väg han hade kommit.
Vad hände? Var det John Cleese svenska kusin och hans svenska version av ”silly walks”, som jag hade råkat ut för? När mannen väl lämnade sitt budskap var det som att stå bakom ett JAS-plan som startade upp, typ 3000 decibel från en eldsprutande drakes mun… och kvar var bara en rykande askhög!
Nåja, jävligt paff blev jag i alla fall och jag lyckades faktiskt inte få fram ett enda ljud till svar. Jag blev faktiskt helt ställd!
Men jag visste ju att låset på dragkedjan var sönder, vilket innebar att jag gick omkring inne i varuhuset och handlade, med helt öppen gylf. Men jag var faktiskt inte riktigt beredd på denna våldsamma reaktion från en medmänniska.
Men avsaknaden av avsvimmade kvinnor och skrikande barn, gjorde ju att det hela ändå kände relativt odramatiskt, visst kunde man få se en liten skymt av mina kalsonger, men inte mer än så… För mig var en öppen gylf på mina jeans ingen stor sak, eller ens något att bli upprörd över. Kanske lite komiskt, men inte mycket mer än så, men… det var ju inte någon svensk kusin till John Cleese jag hade råkat på, för det var bara en Ove!
Men för denna nya Ove, var situationen mycket mer än vad han klarade av. Det var långt över gränsen och hela hans världsbild rubbades minst en miljarddelsmillimeter åt något håll, vilket i sin tur innebar att hela hans universum rämnade…
”Stäng gylfen-tillrättavisningen” var verkligen laddad och kraftfullt emotionell och man förstod ju att detta var ett riktigt stort problem i mannens värld. Det var betydligt mer än en nedhasad dragkedja i byxan, det var snarare ett uttryck för ett samhälle i fullständig dekadens…
Men nu hade Ove sagt ifrån på allvar och verkligen visat vart skåpet skulle stå… Nu kunde han sova gott den kommande natten. En allvarlig spricka i världsordningen hade åtgärdats innan mängder av kravaller och anarkistiska strömningar hade fått sin utlösande näring, från just min öppna gylf.
Detta var nämligen en Coop-Ove, och en man som heter Ove blir alltid arg när folk stökar till och förstör allt det där perfekta i världen!
Coop-Ove hade ju med nöd och näppe överlevt det extremt syndiga 60-talet, samt det enormt stressiga top-less soliga 80-talet. Nu när han äntligen hade genomlidit alla syndiga och snuskiga helvetesvindar i det svenska samhället, just då, ja precis just då, kommer jag knallandes med en öppen gylf…
Klart som fan att Ove ballade ur fullständigt då!
Den Skogstokiga Bloggen 
Great readding
GillaGilla