Tandläkaren som Gud glömde, Del 3 (Eller: Slutet gott, allting gott…eller hur blev det egentligen?)

Historien tog sin allra första början i december 2015, fortsatte därefter i februari 2016, för att sedan eskalera i all sin prakt hösten 2018. Nu är det mars 2021, och nu kan jag förhoppningsvis äntligen snart få avsluta den här infekterade konflikten, som handlar om en tand i min mun. Det hela har varit en rejält utdragen historia. Men efter drygt fem års tid, har jag äntligen fått till någon form av upprättelse i frågan.

Det hann dock att bli juni 2021, innan jag äntligen kunde sätta en slutgiltig punkt för denna mycket utdragna och komplicerade historia. Men jag vill också säga att jag nu ändå har fått någon form av upprättelse och dessutom finns det inte längre några ”hard feelings” mellan mig och de behandlande tandläkarna. Nu under våren 2021 har jag absolut inget att klaga på gällande attityd, utan denna gång kan jag bara bocka och buga över det fina bemötande jag äntligen har fått vid mina besök.

Trist att det bara skulle ta 5½ år från allra första början tills jag äntligen kunde sätta punkt för detta spektakel. Historien tål dock att återberättas i sin helhet, fast nu i form av ett sammandrag. Men om ni tror att alla problem hade försvunnit nu, trodde ni helt fel… häng med till slutet får ni själva se…

Här kommer prologhistorien med epilogupplösningen…

Jag har tidigare skrivit om mina drabbningar med tandläkaren genom blogginläggen ”Tandläkaren som Gud glömde (Eller: Det här kunde ha blivit en utdragen historia!)” respektive ” Tandläkaren som Gud glömde – 2½ år senare! (Eller: En lång, infekterad och utdragen historia utan slut!)”, men nu kommer alltså den avslutande delen i historien. Nu är det slut på spektaklet, en gång för alla, vad det verkar. Det är i alla fall vad jag hoppas!

Men vi tar väl en kort resumé av förloppet innan vi avhandlar den allra senaste statusen kring den aktuella tanden.

December 2015:

Man röntgade mina tänder och plåtarna visade att mina tänder var i bra skick! Men eftersom jag hade en varbildning i en tandficka, påpekade jag detta, och då tog man även en riktad röntgenbild på just denna tand, men inte heller denna bild visade att någonting skulle vara konstigt!

Men nu började cirkusen. Nu skulle man testa känseln i tanden, som vid tillfället visade sig vara helt bedövad. Nu började man spekulera i vad som kunde vara fel!

Var det kanske nerven som var död?

Eller var det rent utav en spricka i tandroten?

Med en förkylning i kroppen och en varbildning i en tandficka i kombination, antog jag att svullnaden i sig, var orsaken till att det tryckte på nerven på något vis. Bihålorna var även de lite täta och kanske kunde problemet komma från de svullna bihålorna, som i sin tur tryckte på någon nerv, tyckte jag.

Men jag blev omgående arrogant bemött av tandläkaren som hävdade att man inte kan få problem med tänderna i nedre käken pga bihålorna.

Men eftersom jag har haft stora problem med Vagusnerven i ansiktet, just i samband med täta bihålor, så vet jag att hennes påstående inte stämde. Återkommer till detta…

Februari 2016:

Är tillbaka hos tandläkaren för en riktad undersökning. En undersökning som skulle visa om jag hade något problem med tanden och om jag i så fall skulle bli tvungen att rotfylla tanden, eller till och med dra ut den! Jag kunde nu glatt meddela att mina problem med tanden inte längre var något problem! Känseln i tanden hade kommit tillbaka, vilket de även testade, och tandköttet var inte längre svullet, och jag hade inte längre några som helst problem med denna tand!

Då måste väl allt vara bra, eller?

Nej, för nu ville de helt plötsligt borra bort all lagning i tanden, en lagning som gjordes efter att jag bitit sönder denna tand ca 2½ år tidigare. Då borde man också ha sett om det hade funnits någon spricka i tandroten? Men sprickor i tandrötter kanske uppstår spontant, när som helst, vad vet jag?

Men nu rådde det helt plötslig inget tvivel om att jag hade en spricka i tandroten! Det hade tandläkaren tolkat ut av röntgenbilden eftersom hon redan tidigare hade sett att tandroten var inflammerad! En röntgenbild som vid förra besöket inte visade någon som helst avvikelse, visade nu helt plötsligt något helt annat! Bara så där, helt utan någon som helst motivering!

Nu ville de alltså omgående borra bort hela lagningen för att kolla om tandroten verkligen hade en synbar spricka, något som den särskilt riktade röntgenbilden på tanden faktiskt i så fall borde ha visat, tycker man?

Jag började nu argumentera kraftfullt emot hela upplägget!

För helt plötsligt hade man istället bestämt sig för att tanden skulle dras ut, och nu fanns helt plötsligt inte alternativet med rotfyllning ens med i planen längre.

Jag vägrade givetvis!

Man hävdade att det bästa alternativet var att rycka ut tanden, innan jag fick ont, medan jag tycker precis tvärs om. Varför ska man dra ut en tand som inte är något problem med?

Rycka ut en tand i förebyggande syfte, utan man ens vet om det föreligger något annat fel än att jag har en djup tandficka vid tanden?

Om jag får en fraktur i en finger, sågar man ju inte bort hela handen i förebyggande syfte, inte heller sågar man av foten om jag får ett skavsår, något som alla vet, rent hypotetiskt kan orsaka kallbrand. Men det kanske är bäst att såga av skiten innan det blir värre…

När jag frågar om denna tandficka inte kan läka bort av sig själv, så får jag svaret att det kan den, men det kommer inte att ske! Punkt!

Stämningen mellan oss börjar nu bli mycket ansträngd. Människan är direkt otrevlig och jag känner ilskan bubbla inombords.

Jag säger att jag väl får komma tillbaka om jag får framtida problem med tanden, jag förstår faktiskt inte problemet, sedan tycker jag även att det kostar våldsamt mycket pengar för att ersätta den utdragna tanden.

Då får jag en snäsning tillbaka om att det minsann är mycket jobb att fixa detta! Likt förbannat mycket pengar för att ersätta en tand som man inte ens kan konstatera att det finns något fel med. Det är dyrt att bygga en Ferrari också, men inte fan vill jag köpa någon Ferrari för den skull, om jag nu redan har en felfri och fungerande bil. Hur tänker människan egentligen?

Mellanakt 1:

Det gick sedan ett par år, utan någon som helst problem med denna tand. Fick däremot året efter en våldsam attack av en inflammerad vagusnerv som gjorde att jag åter tappade känseln i den aktuella tanden, dessutom fick jag även våldsam tandvärk, men nu i vänstra överkäken där den aktuella tanden EJ satt. Jag hade även problem med mitt vänstra öra och extremvärk bakom mitt vänstra öga, samt våldsam huvudvärk uppe i den vänstra tinningen.

Allt detta, inklusive problemet med den aktuella tanden, kunde jag härleda till mina svullna och inflammerade bihålor, som i sin tur tryckte på vagusnerven, som i sin tur orsakade alla mina problem.

Det som händer är att bihålorna svullnar och etablerar tryck på Vagusnerven som går via halsen, käken, förbi öronen, via tinning, bihålor och ögon. Trycket retar nerven som skapar en smärta, som varje gång, alltid, börjar med att den aktuella tanden domnar bort och sedan vandrar smärtan exakt samma väg varje upp genom ansiktet, likadant varje gång, innan det hela till slut klingar av, samtidigt som svullnaden i bihålorna upphör.

Det är alltså nerven och bihålorna som är bovarna i dramat, inte tanden. Man behandlar inte ett symptom, utan man behandlar istället själva felorsaken.

Så min teori om bihålorna som faktiskt tandläkaren idiotförklarade mig för, visade sig ironiskt vara det som var själva grundproblemet. Sedan jag upptäckte källan till mina problem och började använda mer nässpray, har dessa problem i stort också nästan försvunnit! Och då problemen ändå uppstår någon enstaka gång, är alltid en förkylning, nästäppa och täta bihålor ett faktum i sammanhanget.

Hösten 2018:

Nu hade det passerat ca 2½ år sedan förra besöket och samma tandläkare läser nu i min journal att jag hade ”problem” med en tand förra gången jag var där! Problemet var ju bara det att de aldrig upptäckte någonting förra gången, inte förrän jag påpekade att jag hade tappat känseln i en tand, samt att jag hade en tandficka fylld med var. Men då drog det hela igång…

Denna gång hade tandläkaren lagt upp strategin på annorlunda vis och var betydligt trevligare, tog i hand och kallade mig vid förnamn osv. Men sedan var det samma psykfokus på tanden igen!!! En tand som hade varit helt problemfri nästan i 3 år, men nu tog man omgående en extra röntgenbild, som inte visade något!

Okej, man såg inte ett skit, men trägen vinner…

Därför tog man ytterligare en bild, som inte heller visade något! Men skam den som ger sig, för sedan tog man även en tredje bild, som dock visade någonting… men vad den egentligen visade var dock något oklart!

Men tandläkaren var nu säker på sin sak och påpekade att jag hade en inflammation i tandroten och att tandbenet höll på att ätas upp av bakterier där nere i tandroten

Jag hade alltså en inflammation i tandroten och fick reda på att penicillin inte kunde ta bort bakterierna i tandroten, och även om det hade kunnat det, brukar det ändå alltid bli värre efter!

Bakterier, penicillin och inflammation?

Klart att penicillin inte hjälper mot en inflammation, vilket naturligtvis inte är samma sak som en infektion, vilket en tandläkare också borde känna till. Nej, nej!

Tandläkaren konstaterade krasst att tandroten var död och ville därför borra ur hela tanden, rensa alla kanaler i tanden, för att sedan rotfylla tanden, då ”kanske” skulle det bli bra?

Men bara kanske, men troligtvis inte alls…

Man trodde och spekulerade en massa, men visste, det gjorde man inte…

Men nu gjorde man i alla fall ett sensibilitetstest på tanden, vilket är ett elektriskt test av känseln i en tand. Men detta gjordes endast för att övertyga mig om att tanden var död och inte för att säkerställa en prognos!

Hur vet jag nu detta?

Jo, genom att lyssna på konversationen mellan tandsköterskan och tandläkaren, samt att googla på det hela i efterhand!

Öronen och minnet är det inget fel på, dessutom är jag varken förståndshandikappad eller någon form av en idiot, så jag noterade glupskt att som sades i mitt minne.

Man gjorde inga andra jämförelsetest med andra friska tänder, som man borde göra, dessutom var man noga att testa på själva plastfyllningar, som kan isolera och undergräva för ett korrekt test! Jag vet att jag reagerade på att man inte gjorde testet på samma sätt som man hade gjort tidigare, detta tyckte jag faktiskt var märkligt!

Dessutom var man noga med att använda den svagare testvarianten, i jämförelse med de andra två gångerna man hade gjord detta fullskaligt test på tanden.

Hur vet jag detta?

Jo jag hörde ju sköterskan fråga tandläkaren med sina facktermer, men jag hörde trots detta, hur hon fick order att förbereda för det mindre och svagare testet, istället för det normala stora som skulle vara mer relevant om man hade velat testa tandens känsel på ett seriöst sätt!

Lägger man dessutom till det faktum att man innan ett test, helst inte ska äta inflammationshämmande värktabletter innehållande ämnet ibuprofen, eftersom detta är allmänt känt att det kan hämma ett sensibilitetstest.  En värktablett som jag hade tagit båda gångerna innan undersökningen, men det var det givetvis ingen som frågade om.

Men jag hade bevisligen känsel i tanden, men testet var uppenbarligen felaktigt utfört! Men de var nu helt säkra att på att min tand är helt död, bara pga en tandficka samt en diffus röntgenbild och ett oseriöst och slarvigt utfört test, där man var noga med att försöka köra strömmen genom en plastlagning, istället för emaljen!

Det märkliga var att förra gången jag var hos tandläkaren var huvudteorin att det fanns en spricka i tandroten, en teori som tydligen nu var helt död och begraven! Förra gången var det bara detta som gällde, men nu var tanden helt plötsligt inflammerad med bakterier (hur detta nu går till?) och dessutom var tanden helt död!

Anledningen till att de nu ville borra ur hela tanden, rensa alla kanaler och sedan rotfylla hela tanden, var att jag kunde få ont annars, att tandbenet kunde gröpas ur över tid eller att jag kunde få blodförgiftning av bakterierna. Många lösa trådar och vansinniga hypoteser blev det.

Jag vägrade att borra ur tanden!

Jag vägrade att rotfylla tanden!

Jag vägrade att dra ut tanden!

Så vi blev ovänner på kuppen istället och detta för att jag vägrade dra ut tanden. Tandläkaren vägrade därför också att laga en flisa som hade lossnat från den aktuella tanden.

– Varför ska man laga en död tand, var tandläkarens ursäkt?

– Du kommer ju snart tillbaka pga tanden, ändå!

Stick och brinn, jävla häxa, sa jag inte, men det var ungefär så jag tänkte…

Mellanakt 2:

Sedan gick det ytterligare 2½ år och tanden var varken död eller till besvär under denna tid.

Det enda som jag egentligen hade något besvär med, var just den flisan som hade lossnat från tanden, och som tandläkaren vägrade laga. Denna flisa gjorde till och från att jag kände ett visst obehag i tanden emellanåt. Vilket är konstigt om tanden är död.

Men i helvete att tanden var död… Den var verkligen inte död!

Mars 2021:

Nu var det så åter dags för en ny undersökning, men denna gång var det dock en annan person som skötte undersökningen …

Jag hade inte haft några problem med tanden och ej upplevt att det skulle vara något konstigt med tanden, förutom att en bit av tanden är borta sedan några år. Det var en vass kant och en ganska stor glipa som gjorde att jag var där och pillade med tungan ibland, men annars inga större problem överhuvudtaget.

Röntgenbilden visade inte upp några sprickor, eller döda rötter, däremot får jag en kommentar att det snarare ser bättre ut denna gång, än vad gjorde på den äldre röntgenbilden.

Det som tolkades som en skada tidigare, ser betydligt bättre ut nu och några spruckna tandhalsar, söndervittrat tandben eller diffusa bakterieangrepp går inte att se. Däremot ska tandflisan som tandläkaren vägrade laga för 2½ år sedan, lagas nu.

Jag hade alltså rätt hela tiden, vilket jag aldrig heller tvivlade på.

April 2021:

Nu var det dags att fixa till lite i munnen

Där den illavarslande inflammationen hade ockuperat utrymmet under den aktuella tanden mellan 2016 och 2018, har nu fyllts med nytt tandben. Det fanns fortfarande några små indicier i tandrötterna som möjligen kan indikerar något. Något som kan vara indicier på något, som eventuellt möjligtvis kanske kan vara något, som kan bli något i framtiden. Men inget tyder på detta, fast man vet ju aldrig

Den trasiga tanden är i alla fall lagad nu, och det hela handlade om att det vid ett par olika tillfällen gått ur lite flisor från en lagning och därmed skapat en vass kant, där man är och petar med tungan hela tiden, samt att det samlar upp en massa matrester och annat. Man vägrade fixa detta 2018, eftersom jag vägrade dra ut den döda tanden, som fortfarande inte är död, utan snarare friskare nu än när den var död både 2016 och 2018.

Märkligt eller hur?

Men hade man dragit ut den döda tanden, som inte var eller är död, hade man ju inte heller behövt laga den trasiga tanden, för då hade den ju redan varit utdragen. Logiken är inte logiskt, men nu är i alla fall den döda tanden inte död och flisorna som lossat från den döda, men icke döda tanden, lagad. Defekten är därmed återställd. (Pust!)

Tandbenet som höll på att försvinna under den döda, men icke döda, tanden, har alltså återbildats, trots att detta var den springande punkten i resonemanget kring varför man skulle dra ut tanden. Så nu är tandbenet återbildat, den döda tanden inte död överhuvudtaget och frakturen på den aktuella tanden, även den åtgärdad.

Nu har jag äntligen fått någon form av upprättelse i det hela, men historien visar på att man inte ska lita blint på olika former av specialister, bara för att specialisterna har en annan åsikt. Den egna kroppen känner man bäst själv, vilket denna historia är ett levande bevis på. Åsikter eller förutfattade meningar får aldrig ersätta en professionell hantering, och motargumentation får aldrig generera irritation och hämndlystnad hos den professionella aktören. Översitteri och maktfullkomlighet är aldrig något positivt!

Hade jag inte haft denna starka övertygelse hade jag med facit på hand, blivit utsatt för ett regelrätt övergrepp i min mun, och dessutom fått betala stora summor för hanteringen och återuppbyggnad av detsamma.

Blir det något problem med denna tand i framtiden, löser vi problemet då, men vi har nu kommit överens om att det är jag själv som bestämmer över min mun, och vad som ska göras där, i alla fall då åtgärderna är greppbara för en lekman som mig.

Nu är denna historia äntligen slut och inga hard feelings finns kvar, nu har jag åter fått den respekt jag tidigare blev fråntagen. Jag är förvisso inte utbildad tandläkare, men jag är ändå expert på hur min egen kropp och mun fungerar.

Med facit i hand fick jag rätt i sak och en upprättelse gällande hanteringen. Man ska aldrig ge sig om man är säker på sin sak, och är det något som är riktigt säkert, så är det att jag aldrig ger mig, om jag är säker på min sak! Den saken är ju säker! Det kan ni vara helt säkra på!

Detta blev en riktigt utdragen historia, men utan någon utdragning!

Maj – juni 2021

Men glad får man aldrig vara, för nu ville man kolla lite extra på en annan tand i munnen och denna tandrot är verkligen nästan död. Jag kan inte argumentera när det gäller denna tand, och de kan t.o.m. borra i tanden utan bedövning, utan att jag känner något, så denna gång stämmer det faktiskt.

Men jag vill naturligtvis inte dra ut en tand som jag inte har något problem med, så det påstådda hålet i tanden, under alla gamla lagningar får lokaliseras, och sedan lagas. Tanden får sedan byggas upp igen, såvida den inte måste rotfyllas.

Men nu är det oklart om man egentligen hittade något hål under lagningen, tror inte det, men däremot hittar man istället två metallstift i tanden, vilket troligtvis var det som röntgenbilden visade upp på bild.  Man har troligtvis feltolkat röntgenbilden (suck!).

Men eftersom jag inte vill dra ut tanden, byggde man upp den igen, men eftersom man borrade bort en massa tidigare lagning och emalj i sin jakt efter hålet, räckte inte längre tandens kvarvarande material till att återuppbygga hela tanden, så jag fick istället en provisorisk uppbyggd tand, vilket som tand betraktat är en mycket sämre variant av den tand som jag hade innan man borrade sönder tanden.

Om jag förstår det hela rätt, var det två metallstift som indikerade de två kanalerna ner i pulpan på röntgenbilden? Men efter att ha borrat sönder tanden, så fanns inget hål att laga. Man gör istället en provisorisk återuppbyggnad av tanden som därför får fungera så länge den håller. Alternativet var att tanden skulle dras ut, helt och hållet.

Nu sitter jag istället med en mycket mindre och sämre tandbastard i överkäken, istället för den normala, men tidigare lagade tanden.

Förvisso är tandroten nästan död, men för övrigt har jag inte haft några problem med denna tand.

Jag slapp i och för sig, betala för själva lagningen av tanden om det nu kan vara någon tröst i sammanhanget. Hela hanteringen verkar med facit i hand helt onödig och trots en tillrättalagd räkning har jag ändå fått betala för en hantering som inte var nödvändig och som på köpet gjorde något sämre än tidigare. Känner mig nästan som ett försöksdjur i kombination med en experimentverkstad… Hjälp!

Jag är ganska less på tandläkare just nu…