Titta vi prutar! (Eller: förhandlingen från helvetet!) Dr Alban, bilen & jag!

Vi hade avtalat om ett möte via ett textmeddelande på telefonen, men jag hade ingen aning om vad personen hette eller var han kom ifrån! Men han verkade åtminstone kunna det svenska språket eftersom hans textmeddelanden rent språkligt faktiskt verkade ganska ok! Han skulle komma och titta på en bil som jag sålde!

Helt plötsligt ser jag en bil komma och tre personer kliver ur och mitt första intryck är att jag ser en kille med rastaflätor, samt en kille och en tjej på ca 25-30 år som ser helsvenska ut!

Spekulanten ringer nu och säger att han är framme, och då ser jag genom fönstret att det är rastfarifrillan, som såg ut som en ung Dr Alban som pratar i telefon! (Jag kommer för enkelhetens skull fortsätta kalla honom Dr Alban – lägg nu inga negativa värderingar i detta, för några sådana finns inte)! Dr Alban pratar dock svenska med en lätt utländsk brytning, men redan här börjar jag ställa in mig på att det kommer att bli prutningar, hej och hå!

När jag kommer ut ser jag även att den silverfärgade Volvon har litauiska registreringsskyltar och dessa två pratade dessutom ingen svenska överhuvudtaget. Dr Alban och den litauiska killen kollade och provkörde bilen och de pratade engelska med varandra, men helst inte i min närhet.

Men nu var det ju priset på bilen, vad skulle jag ha för bilen?

Jag sa att jag tyckte att det var en märklig fråga eftersom priset stod tydligt angivet i annonsen, och sedan ville jag ju inte börja pruta ner mitt eget utgångsbud på 23 500 kr. Jag var dock beredd att skicka bilen för 20 000 kr efter prutmån, men absolut inte under 19 500 kr, med detta var givetvis inget som jag sa högt!

Då bjuder Dr Alban 18 000 kr för bilen, ett bud som jag tar som en ren förolämpning! Jag skrattar åt honom och säger att bilen kostar 23 500 och att jag visst kan gå ner i pris, men någon jävla måtta får det väl ändå vara!

– Nej, du får 18 000 säger han, och bläddrar upp 36 stycken 500-lappar!

Jag vägrar dock ta emot pengarna, och säger att jag aldrig säljer bilen för 18 000 kr.

Då säger han att han inte har några mer pengar!

Men det finns väl bankomater, där man kan hämta ut mer pengar, tycker jag?

Nej, han hade inga pengar att hämta ut!

Men jag kunde få 18 000 kr nu, så kunde han swisha över resten sedan när han hade köpt bilen!

Ha! – nej, den går jag faktiskt inte på, sa jag.

– Du kommer ju aldrig att skicka över några pengar till mig?

Men jag tyckte att han istället skulle be sina litauiska vänner om mer kontanter!

– Oh nej, de har inga svenska pengar!

Men kan inte de swisha mig pengar då?

Nej de hade inte Swish, sa han då!

Men då blir det ingen affär, säger jag!

Men då plockar han ju fram ytterligare en 500-lapp från byxfickan, och erbjöd mig 18 500 kr för bilen.

Nej, det räcker inte, säger jag då, du får plocka fram mer pengar!

– Men jag har ju inga mer pengar, säger han då!

Men, det sa du ju förut också, sa jag, men likt förbannat hade du mer pengar i fickan!

Men då flinade han bara och tyckte att vi skulle göra affär här och nu!

Men jag tyckte att han kunde åka hem istället!

Kan du inte swisha över lite pengar, säger jag.

– Nej, jag har inte Swish, säger han då!

Men förut sa du att du kunde swisha mig pengar i efterhand, var detta lögn då? Frågade jag, utan att få något vettig svar tillbaka!

Nu kände jag att vi började närma oss en återvändsgränd, och blev alltmer irriterad på honom, vilket troligtvis även märktes, för nu plockade han upp ytterligare en 500-lapp från sin byxficka!

Fan du har ju hela byxorna fulla med pengar, säger jag irriterat till honom!

– Nej, nu har jag inga mer pengar i fickan, sa han då!

Men det sa du ju förut också, sa jag då!

– Men du kan få känna i fickan så ser du själv, säger han då!

Nej, jag vill väl inte rota runt nere i dina byxfickor, säger jag, nu med ännu högre irritationsgrad!

Men då säger han, ta dessa 19 000 kr så gör vi affär, och sedan skyfflar han över 38 stycken 500-lappar i mina händer, men jag trycker då genast tillbaka pengarna till hans händer, sedan upprepas förloppet, åtminstone två gånger tills jag klargör med stark och klar röst:

Det blir ingen affär, pengarna räcker inte och ska du ha bilen för 19 000, får för du fan i mig inte heller med några dubbdäck i köpet!!!!

Då far Dr Alban runt som en galning, skrattar hysterisk och utrycker sig på ett sådant sätt att jag blir ännu mer irriterad på honom. Litauerna säger absolut däremot ingenting, och står helt tysta iakttagande tio meter bort.

Nu hamnar vi i ett riktigt klinchsläge, och nu säger jag att det bara finns tre alternativ att välja på:
1: Du betalar mig 20 000 kr för bilen och vi gör affär!
2: Du får bilen för 19 000, minus vinterdäcken!
3: Det blir ingen affär, vilket innebär att du åker härifrån utan bilen!

Men han skulle prompt ha bilen för 19 000, med vinterdäck, och han vägrade därför åka därifrån utan bil. Nu var jag dock riktigt uppretad och vi stod bredvid varandra, likt två gladiatorer, med armarna i kors och väntade på vad som skulle hända sedan.

Grannarna knallade förbi och morsade, och undrade givetvis vad detta var för spektakel som utspelade sig på allmän gata? Skulle det bli slagsmål, eller var det möjligen början på ett gängkrig, eller var jag inblandad i något illegalt fuffens? Normalt folk står ju faktiskt inte och viftar med sedelbuntar på öppen gata, som den andra parten vägra ta emot! Pinsamt tyckte nog Alban också att det var, eftersom även han hälsade på mina grannar, samtidigt som han stod med en massa pengar i famnen.

För att få ett slut på det hela en gång för alla, sa jag att han får bilen och vinterdäck för 19 500 kr, och att jag i så fall gått under mitt absoluta minimibud med 500 kr. Detta är sista budet.

Take it, or Leave it!

För nu var det allvar!

Jag sa även till honom att jag tyckte det var oförskämt att komma och försöka köpa bilen för 18 000 kr, trots ett annonspris på 23 500 kr. Att dessutom stå och ljuga för mig gällande pengar och Swish och annat. Dr Alban i sin tur tyckte jag var barnslig för att jag krånglade för en skitsumma av endast 500 kr!

Då blev jag arg på riktig (nästan helt galen) och nästan skrek:

– Vadå 500 kr? Jag har ju för helvete sänkt priset med 4 000 kr, det är ju för fan du som står och håller på och krånglar om en 500-lapp. Nu är det detta som gäller, och nu är det du som betalar, eller så lägger vi ner detta här och nu, och du kan åka hem utan bil!

Jag har även en annan spekulant från Göteborg som ska höra av sig sedan och höra om det blev en affär eller inte, så jag behöver varken dig eller dina pengar! Detta var sant!

– Men jag har inga mer pengar, du kan få titta i min plånbok, om du inte tror mig, säger Dr Alban, och räcker fram plånboken till mig!

Jag vill inte titta i din plånbok, för du kan väl ha stoppat undan pengar var som helst (typ i kalsongerna), och puttar bryskt tillbaka plånboken till Dr Alban.

Men här och nu bröts plötsligt dödläget, för nu såg han både desperat och nervöst förbryllad ut! Nu hade jag satt ned foten så att det bara skvätte om det, och har jag bestämt mig för något, är det som gäller, då ändrar jag mig aldrig. Då är det över min döda kropp och det syntes säkert på mig.

Nu hade jag tagit det definitiva beslutet och låst fast det. Jag började troligtvis bli lätt aggressiv i mina framtoning, för nu fick det fan i mig vara nog, Punkt! Tålamodet var helt slut och nu fick det vara slut på allt skitprat! Capisce!

Nu sa jag till Dr Alban från Grebbestad att han skulle fråga sina kompisar om de inte kunde swisha över 500 kr till mig?

– Men de har ju inte Swish, sa han då!

Det är det väl klart att dom har sa jag då, och då gick han bort till dem och efter en liten stund fick jag en bekräftelse på att 500 kr var överförda via Swish. Detta trots att de inte hade något Swish!

Nu hade jag fått 19 000 kr i kontant betalning, samt en överföring på 500 kr.

Nu skulle vi äntligen göra ett ägarbyte via Transportstyrelsens app som jag hade i min telefon. Men då påstår appen att jag helt plötsligt inte äger bilen som jag nu ska sälja, trots att jag var inne på deras hemsida dagen innan för att se att allt så normalt ut, vilket det gjorde. Efter tre försök var det bara att ge upp, och jag höll vid det här laget att gå upp i atomer!

Jag sa till Dr Alban, att nu får vi göra ägarbytet på det gamla analoga sättet istället. Jag tar sedan bilnycklarna och går in (pengarna hade jag redan burit in sedan tidigare) och börjar fixa med ägarbytepapperna och köpekontraktet. Kvar ute står Dr Alban och de två litauerna, jag släpper inte in okänt folk i huset, och de undrar säkert nu vad som händer? Jag passar även på att räkna pengarna ytterligare en gång, samt kollar så att de inte verkar falska, man kan ju aldrig veta! Till slut går jag ut till dem och Dr Alban ser kanske lite lättad ut i alla fall, eftersom jag kom tillbaka ut!

Får till slut ordning på pappren och ska börja fylla i Dr Albans uppgifter, då har han påverkats så extremt av min hårda attityd gentemot hans prutningsfasoner, och måste genast ringa till Transportstyrelsen för att verkligen kolla att skatten är betald och att bilen är besiktigad som jag hade sagt! Dr Alban hade inte väntat sig att få ett så pass hårt motstånd, så nu var det helt plötsligt han som misstrodde mig, och nu trodde Dr Alban att han höll på att bli lurad!

Medan han ringde, fyllde jag i Dr Albans namn och personnummer, som stod på körkortet som var nästan av på mitten, men det var äkta i alla fall! Både han, körkortet och pengarna var äkta (nej, det var ju inte Dr Alban, förstås).

Dr Alban fick sedan lugnade besked från Transportstyrelsen och vi kunde avsluta affären. Vi gjorde färdigt pappren, och sedan fick han vinterhjulen, som han av någon konstig anledning skulle ha in i baksätet på bilen utan att sätta på däckpåsarna som jag hade i näven. Men ville han skita ner det rena baksätet, var det väl hans eget problem! Dr. Alban verkade nu väldigt stressad och ville nog bara komma iväg, kändes det som!

Vi tog varandra i hand och tackade varandra, som man gör, och jag sa till honom – Hoppas du blir nöjd nu, annars får du väl komma tillbaka och klaga, sa jag på halvt skämt!

– Komma tillbaka och klaga, upprepade han med uppspärrade ögon, det vågar jag inte! Du var så hård, jag har aldrig tidigare träffat på någon som har varit så hård i affärer, som du, sa han!

Ja, det är väl knappast första gången jag köper eller säljer en bil! Det gäller att hålla på sina principer, sa jag, och kände mig lite stolt trots allt!