Har du svimmat någon mer gång, … hö hö hö? (Eller: Ibland ser man inte att det kommer, det som sedan kommer!)

För ungefär en vecka sedan var jag hos Företagshälsovården för en hälsokontroll, samt för en riktad felsökning av min kropp! Jag har haft vissa problem som jag nu ville gå till botten med, för att få till någon medicinsk åtgärd av något slag! Fick ta en massa prover och annat, bland annat en spirometri som resulterade i en svimning och en lätt personskada! Nu var jag tillbaka på platsen för ett läkarbesök!

Det första som händer efter att jag hade slagit mig när i väntrummet, var att sköterskan från förra besöket, kom gående genom väntrummet på väg mot mottagningens utgång. När hon får se mig flinar hon stort och säger med hög och tydlig röst:

-”Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö?

Hon frågar mig alltså, inför helt öppen ridå, om jag har svimmat något mer, samtligt som hon hånskrattar åt sin käcka kommentar? Hon tyckte väl att hon var rolig förstås! Jag vill nog kanske inte riktigt hålla med om detta, eftersom jag blev totalt överrumplad av hennes kommentar!

Sedan späder hon på sin första kommentar, med ytterligare en kommentar på lägsta nivå, samtidigt som hon skrattar och flinar ännu tydligare åt sin nya roliga och finurliga kommentar!

-”Jag kanske ska säga till ”xxxxxxx (läkarens namn)” att han ska ta ett till spirometriprov på dig, hö hö hö?

Jag är ganska hårdhudad och kan både ta och ge, skämtsamma kommentarer och det händer säkert att jag själv kan balansera på gränsen för det roliga ibland, det är jag medveten om.

Men att man som sjuksköterska struntar i den sekretess som faktiskt råder är allvarligt. Jag var ju faktiskt inte ensam i väntrummet, det satt ytterligare en person där och väntade, som nu fick höra att jag hade svimmat under ett spirometritest (något som tydligen skulle ha varit väldigt roligt), dessutom var receptionen bemannad, sedan fanns även en städerska eller något liknade i närområdet. Det fanns alltså ytterligare tre personer som kunde höra det hela…

Man struntar alltså i sin tystnadsplikt, samt driver och hånar med en person som man har lyckats få att svimma under en spirometri. Trots att jag med stor tydlighet hade framfört att jag ville ha en riktad undersökning pga vissa problem med syresättning i kroppen, med diverse extraprover som en följd av detta! Trots vetskapen om min problematik med att syresätta kroppen på ett normalt sätt, var det tydligen ändå viktigt att man skulle utsätta hjärnan för en akut syrebrist, men svimning som följd!

Man behöver varken vara raketforskare, eller medicinskt utbildad, för att se en viss problematik i det hela… Vanligt sunt förnuft räcker normalt!

Sköterskan glömde dessutom vid tillfället att fylla i diverse uppgifter i journalen, dessutom skickade hon iväg blodproverna med delvis felaktig provtagningsbegäran till labbet (trots konsultation med läkaren innan själva provtagningen)! Detta innebar att man bl.a. blev tvungen att ta om sänkan, samt komplettera med ytterligare en provtagning som fattades vid första försöket! Det blev ju även några prover till, så ingen skada egentligen, men ändå ett slarvigt beteende, kan man nog tycka?

Enligt proverna som togs vid första besöket, skulle jag dock vara kärnfrisk på alla sätt och vis! Men det är jag ju bevisligen inte och fler prover fick därför tas, samt att jag även fick remiss för en specialundersökning på antingen NÄL eller Sahlgrenska sjukhuset!

Enligt läkaren finns en viss risk att jag kan lida av en åkomma som är allvarlig över tid, men ännu vet vi inte om det är så. Men i skenet av detta är det märkligt att råka ut för en sköterska som tycker att min situation är dråplig och komisk på något vis.

Bara för att jag ibland kan upplevas som lättsam och trevlig, och det var väl det intrycket hon fick av mig, innebär det ju inte att per automatik, att man kan driva och göra narr av mig! Hon menade säkert inget illa, men det blev ju väldigt fel, på alla sätt och vis! Oprofessionellt agerande i sin yrkesroll, men jag orkar inte göra något med detta. Jag skriver av mig nu, det får räcka!

-Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö…?

Ha ha, roligt, hö hö!!!!!

Ibland är man verkligen ute och cyklar! (Eller: När den själsliga vurpan smärtar mer än den fysiska!)

Denna berättelse inträffade för ca 3½ år sedan! ”Idag” i texten ligger alltså ett antal år tillbaka i tiden! ///////////////////////////////////////////////////////////////////////

Idag” har jag lagt flera timmar på sjukvård, först på vårdcentralen och sedan på röntgenkliniken! Körde ju omkull med cykeln på jobbet för tio dagar sedan och skadade benet i fallet. Här kommer en beskrivning av händelsen där jag verkligen var ute och cyklade!

Var på jobbet och skulle cykla till matsalen och hämta frukost åt skiftet, monterade därför på en cykelkärra efter cykeln och trampade iväg glad i hågen!

Efter några tramptag på cykeln glömde jag bort att jag hade en kärra bakom (brukar aldrig ha det annars!) och trampade därför iväg och smet alldeles invid ett räcke som satt fast i någon sorts stenpelare som stack upp samt ut från räcket, med någon meters mellanrum!

Hej och hå vad jag cyklade, för nu skulle det verkligen hämtas mat! Det var då DET hände!

Hjulhelvetet på cykelkärran fastnade givetvis i räckets stenpelare och det blev därför helt TVÄRSTOPP efter ca 25 meters cykelfärd! Hastigheten var vid tillfället ganska hög, för jag tänkte cykla iväg snabbt och effektivt! Men speciellt effektivt blev det ju inte!

Helt plötsligt märker jag att cykeln bara rycks bort under mig, samtidigt som jag själv fortsätter färdas framåt med en hög hastighet!

Jag börjar fundera på vad som egentligen händer?

Men har faktiskt ingen aning om vad som händer?

Märker dock att något händer!

Men jag får snart användning av mina händer!

Jag åker nu med rask hastighet framåt över styret, samtidigt som jag slår benet i styret med en våldsam kraft och jag fortsätter sedan framåt i tomma luften, innan jag drösar rakt ner, som en nödslaktad julgris på alla fyra rakt ner i backen, bara centimeter från att slå i huvudet i räcket och bara decimetrar från att rasa ner huvudet före ner i en rörgrav!

Med facit i hand kunde detta ha slutat betydligt värre än vad det gjorde! Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa!

Men nu befinner jag mig helt plötsligt liggande på alla fyra på asfalten och undrar vad som egentligen hände?????

Hade slagit i ena benet enormt och hade kört ner mina bara händer rakt ned i asfalten efter en vådlig luftfärd. Ett under att underarmar och handleder höll för påfrestningen, men man har ju en bra benstruktur så man klarar ju lite hårda tag, om man nu säger som så!

Man eller mus?

Man!

Man nu ligger man där på knä, med våldsamma smärtor i ben, händer och armar, samtidigt som det kommer folk springandes, för givetvis var det ett antal personer som bevittnade min vådliga vurpa!

Det är nu den själsliga smärtan överstiger den fysiska, för att göra bort sig inför allmän beskådan, det är inget som jag gillar. Ett stukat självförtroende kan ibland smärta mer än en misshandlad kropp, i alla fall i stundens hetta, sedan brukar den kroppsliga smärta av naturliga skäl alltid ta över!

Normalt brukar sådana här krascher sluta illa, men varken jag, eller mina vurpor brukar kunna betraktas som normala i sammanhanget! Det som skickar normala människor till vårdcentraler och sjukhus, brukar dock inte skicka mig någonstans alls! Inte ännu, i alla fall, är väl bäst att tillägga!

– Hur gick det?

– Gick det bra?

– Slog du dig?

(Stor humor – klart som fan att jag hade slagit mig, eller vad tror folk egentligen?)

cykelvurpa

Jag hade faktiskt ingen aning hur det hade gått!

Men så hörde jag min röst säga:

– ”Det är lugnt, det gick bra” samtidigt som jag reste mig upp på mina skakiga och smärtande ben,

– ”Det gick bra det här” sa jag och satte mig på cykeln och cyklade demonstrativt vidare (fullt ös), trots våldsamma smärtor i ena underbenet och i handflator! Men lite smärta får man väl ta! Det som inte dödar, det härdar ju!

Man eller mus?

Man!

Det var dock besvärligt att cykla, sedan var det även jobbigt att gå, men det var ju lugnt!

Sedan svullnade demonstrativt hela underbenet upp, men inget var brutet i alla fall, men det blev i alla fall en rapport skriven om själva händelsen! Själv tyckte jag mest att det hela var pinsamt!

Ibland är man ute och cyklar på allvar, men diverse vurpor på livets cykeltur hör ju till livet, gott folk!

Men läkaren åkte jag inte till, ingenting verkade ju brutet och det syntes inte något mer än lite skrapsår och svullnad! Fick bandagera benet, men svullnaden försvann inte, och inte smärtan heller! Däremot började foten också svullna upp! Men vad skulle en läkare göra åt det här…?

Det går väl över, det gör det ju alltid…

Men efter tio dagar fick jag ta mig till läkaren för en kontroll i alla fall!

Man eller mus?

Mus!

Men efter undersökning och röntgen, där det skulle klämmas, bändas och brytas, fick jag i alla fall ont på riktigt, men någon fraktur hittade man inte i alla fall!

Elefantfoten och svullnaden fortsatte dock att gäcka mig under ytterligare någon vecka!

Men smärta i smalbenet, pga en skadad (inflammerad?) benhinna, fick jag dock leva med under ett halvårs tid! Men det finns ju värktabletter…

Jo, jo, ibland är man verkligen ute och cyklar!