Visdomstanden från helvetet!(Eller när man helt plötsligt får huvudrollen i tortyrskräckfilmen – ”The Dentist!”)

Denna extrema händelse, som jag nu ska berätta om, inträffade när jag var 22-23 år någonting! Många, många år sedan, med andra ord! Oförskämt länge sedan till och med, men inte mindre sant för den skull! Jag skulle dra ut en visdomstand i underkäken, en tand jag aldrig haft något problem med, men ändå skulle den dras ut av någon anledning! Det är lika bra att dra ut tanden innan det blir något problem enligt tandläkaren och något hål behövdes inte heller, den skulle bara ut. Förmodligen var det väl någon nationell kvot av utdragna tänder som skulle fyllas… nej, jag vet faktiskt inte!

Tänk om man hade en liknande kvot gällande fötter – ”ja, vi måste nog amputera dina fötter innan du får skoskav, fotsvamp, nageltrång eller något annat allvarligt, jag plockar fram fogsvansen med en gång…

Jag hade i alla fall fått vetskap om att en del visdomständer kunde vara svåra att få ut, men jag kunde ju aldrig ana… Nej, hade jag vetat vad som hade väntat, hade jag aldrig satt mig där, aldrig i livet!

För det som nu skulle komma att drabba mig, var som hämtat ur en dålig skräckfilm och jämförelsen med filmen ”The Dentist” är faktiskt inte helt taget ur luften, även om min tandläkare varken var psykopat eller mördare, men för mig var det en skräckupplevelse utan dess like!

Det hela började med att jag blev ordentligt bedövad med flera sprutor, men sedan gick det ju som det brukar… det vill säga – käpprätt åt helvete!

Givetvis röntgade man inte tanden inför utdragningen, vilket annars är en normal praxis i sammanhanget.

Nej, det var onödigt, för då kunde man ju få reda på något som man skulle behöva veta, nej, det struntar vi i! Jag tror att jag frågade om detta, men jag skulle väl inte komma där och mopsa upp mig, tandläkaren vet betydligt bättre än en snorvalp på drygt 20 år! Håll käft och gapa var det outtalade budskapet!

Helt obegripligt att man inte röntgade mina tandrötter innan en utdragning, då hade man ju klart och tydligt sett, att det inte skulle gå … så bra!

Nej, sådant trams som förebyggande undersökningar höll man inte på med hos Folktandvården i Åmål vid denna tid! Här var det rakt på, med devisen: ”går det så går det, annars går det förmodligen inte…”

Man började sedan att plocka fram olika sorters tänger för uppgiften, vilket inte gjorde mig direkt lugnare i sinnet. Sedan började tandläkaren att greja i munnen och han lyckades inte få grepp på tanden som han skulle dra ut, utan slant med tången gång efter gång, när den släppte greppet på tanden. I början var det mest irriterande, men sedan övergick det istället till en oro, eftersom tandläkaren nu blev mer och mer frustrerad och samtidigt även mer och mer vårdslös!

Vid ett tillfälle slant han med tången så våldsamt att han höll på slå ut tänderna i överkäken på mig och nu började jag fundera på hur det hela egentligen skulle sluta?

Ja, hur skulle det hela sluta egentligen?

Tur att jag inte visste, det var det väl det allra bästa, för snart skulle illa bli bra mycket värre…

Tandläkaren bryter och bänder och till slut får han loss en bit av tanden, samtidigt som han håller på att riva med samtliga tänder i överkäken av bara farten. Nu visar det sig att min visdomstand hade rötter som är formade som två krokar, vilket gjorde det hela till en mycket svår operation!

Ja, just det – operation!

Naturligtvis skulle ett sådant här missfoster till visdomstand ha opereras ut, inte dras ut. Men eftersom man inte röntgade tanden innan man satte igång, så visste man inte att det skulle ta två och en halv timma att få ut tanden, med alla sina delar!

Ja, just det – två och halv timme under tortyrliknande förhållanden!

Tandläkaren pustade och svettades ymnigt, samtidigt som blodet rann rakt ner i min hals, mest hela tiden!

Man sög bort lite blod ibland, men bara ibland! Nu började man till och med skicka hem folk från väntrummet, eftersom man inte fick ut min tand! Det kom nämligen in folk hela tiden och frågade om vi var klara snart, eller om man skulle skicka hem folk!

Skicka hem dem”, frustade den svettige och nu alltmer desperate tandläkaren!

Nu försökte han klyva den kvarvarande tanddelen med något huggmejselliknande föremål!

Ok, nu var vi alltså nere på huggmejsel och hammare-nivå!

Hjälp, jag vill inte vara med längre…

Det strulade mer och mer och vid ett tillfälle tittade den alltmer svettiga och desperate tandläkaren rakt ned i mitt ansikte och jag såg rakt in i hans uppspärrade och frustrerade ögon, medan han nästan ropade rakt ut:

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

Varför frågar han mig?

Han vet alltså inte vad han ska göra?

Helvete, jag dör snart!

Men eftersom jag inte kunde svara honom, var det bara att försöka överleva det hela!

Men jag tänkte vad jag inte kunde säga, och jag minns det hela med stor tydlighet att jag tänkte:

– Döda mig, eller gör vad som helst, bara det tar slut någon gång, orkar snart inte längre!

Nu började bedövningen även att avta, men tandläkaren hade fortfarande en halvtimmes jobb kvar innan han hade fått loss och ut alla delar av tanden!

Till slut, efter att ha huggit, bänt, brutit och sargat sönder hela min mun, var han klar med sin uppgift.

Då var jag i så pass dåligt skick att allt fokus låg på att bara försöka ta mig hem med bilen de 25 km som låg mellan tandläkarmottagningen och mitt hem! Man tryckte in en bit bomullsvadd i munnen och tyckte att nu kunde jag gå ut och betala!

Efter 2½ timmes ren tortyr, med blod, smärta och ett stort hål i munnen där tanden hade suttit. För man sydde givetvis inte igen hålet, som var så stort att jag utan problem kunde ha fått ner en hel fingerspets, om jag hade försökt!

Jag fick fråga om jag åtminstone kunde få en värktablett att köra hem på i alla fall och jag fick väl en magnecyl eller något annat krafs! Men de verkade nästan förvånade över frågan… vilka idioter!

När jag kom hem däckade jag rakt ned i sängen med smärtor som inte var av denna värld! Varenda nerv nere i det öppna såret, var helt söndertrasade. De kommande tre-fyra dagarna var bara ett stort töcken av feber, smärta och konstant lidande och jag var bara ur sängen under korta stunder. Kunde inte prata och inte äta…

Sedan tog det ca två veckor innan jag kunde äta något annat än bara värktabletter och minimalt med flytande föda!

Allt som jag åt, hamnade dessutom rakt nere i det djupa och öppna såret, ett under att det inte blev infekterat. Att borsta tänderna var nästan inte möjligt! När man ändå försökte slant man givetvis med tandborsten och körde rakt ned i såret…

Det tog mer än ett halvår innan jag kunde äta knäckebröd utan direkta smärtor i munnen (under förutsättning att jag inte fick knäckebrödet för långt bak i munnen på höger sida…) och under tre månaders tid fick jag äta värktabletter dygnet runt, för att ens kunna uthärda den konstanta smärtan i höger underkäke! Varje natt under 3 månaders tid vaknade jag, många gånger gråtandes, av den hemska smärtan.

Det värkte så fruktansvärt att jag började gråta av smärtan i sömnen, medan jag drömde om tortyr, eller något liknande, och jag vaknade alltid vid samma klockslag, varje natt, under flera månaders tid! Vetskapen om detta gjorde sänggåendet till något ångestladdat under denna period, jag visste ju vad som väntade, natt efter natt…

Livskvalitén under denna period var av förklarliga ganska låg, om man säger som så!

Tre månader av mitt liv förstörde denna inkompetente tandläkare fullständigt, tre månader där man bara försökte överleva dagen och den hemska natten! Sedan var det samma sak nästa dag och nästa, och nästa och nästa…

Jag tror att det tog bortåt ett år, innan jag var helt läkt i munnen, för innan tandbenet hade fyllts ut med nytt tandben där den utdragna tanden hade suttit, blev det en smärtsam upplevelse varje gång man fick en bit av ett knäckebröd, chips eller något annat hårt och vasst rakt ner i tandköttet och smärtkaskaderna talade om att det ännu ej var läkt där nere i käkbenet!

Hade man sytt såret, hade läkprocessen givetvis gått betydligt fortare, samt varit betydligt mindre smärtsam!

Givetvis skulle denna händelse ha anmälts, men jag var ung och inte lika påläst som idag, dessutom var jag ju helt däckad av denna hemska tortyrliknande behandling. Det var hemskt på alla sätt och vis!

Efter denna händelse började jag dock borra och laga tänder utan bedövning hos tandläkaren, för efter de smärtor och de upplevelser jag hade gått igenom, var en tandlagning utan bedövning ingenting- absolut ingenting! I jämförelse var det nästan en njutbar känsla…

En normal funtad person hade givetvis fått akut tandläkarskräck och PTSD-syndrom i kvadrat av denna tortyrliknande skräckhändelse, men inte jag!

Men så är jag ju inte speciellt normalt funtad heller!

Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)

Detta utspelade sig under en period i livet då jag fortfarande var väldigt fackligt aktiv och hade många fackliga uppdrag på min lyra! Denna gång skulle jag åka till Stockholm på en central löneförhandling och jag satt med i förbundets förhandlingsdelegation. Det var vinter, kallt och hade snöat! Jag åkte från Mellerud i Dalsland, ner till Öxnered (utanför Vänersborg), och sedan tåg till Herrljunga för ett byte till Stockholmståget!

Men väl nere i Öxnered var det helt folktomt, men det fanns i alla fall info om att tåget mot Herrljunga var inställt, men inget mer! En fastfrusen järnvägsbro, eller fastfrusna växlar, var tydligen anledningen (kommer inte riktigt ihåg vilket)! Tåget mot Göteborg var även det inställt, eller så hade det redan avgått, kommer inte ihåg, men det fanns i alla fall inget tåg att åka med! Inget annat heller, verkade det som!

Hur skulle jag nu kunna ta mig till Stockholm?

Ingen att fråga, men till slut kunde jag ändå fråga någon som trodde att en ersättningsbuss kanske skulle gå till Göteborg! Men var, när och hur? Nej, det visste ingen?

Men till slut kom det i alla fall en buss och jag frågade om den skulle gå till Göteborg och om vi då skulle hinna med detta tåg?

Nej, det tror jag inte, sa busschauffören!

Helvete, tänkte jag! – Men du kan väl ändå försöka, tyckte jag då?

Busschauffören körde sedan med hög hastighet ned mot Göteborg, det gick betydligt fortare än vad som var brukligt, så han försökte i alla fall!

Vi var nu två personer med på bussen som skulle med tåget till Stockholm, men det såg inte ut att kunna gå, klockan gick alltför fort!

Illa!

Jag fick chauffören att ringa till Centralstationen och försöka att få dem att hålla tåget några minuter, vilket de varken ville eller kunde till en början, men till slut gick man ändå med på att hålla tåget 2 minuter , men inte en sekund till! Vi fick även info om på vilket spår tåget stod, så att vi skulle kunna springa direkt dit! Stress, ja det var bara förnamnet!

Jag fick även busschauffören att släppa av oss mitt ute på en kraftigt trafikerad gata rakt utanför Centralstationen i Göteborg, ungefär snett utanför bussterminalen. Vi hoppade av mitt i gatan och sprang sedan som dårar mot angivet spår på terminalen, men kunde bara konstatera att vi hade missat tåget med en marginal som var mindre än 1 minut!

Surt! (Helvete på ren svenska!)

Fick sedan gå till kundtjänst och fråga vad jag nu skulle göra, felet var ju knappast mitt? Hjälp mig!

Fick då sitta i Loungen i en timmes tid och dricka gratis kaffe tillsammans med diverse kostymklädda resenärer och sedan ta nästa tåg till Stockholm!

Åkte sedan med detta tåg till Stockholm och kände då att jag även höll på att bli sjuk, började hosta, snora och hade förmodligen feber! Självklart var det inte nog med allt strul, jag skulle få detta på köpet också!

På tåget satt jag sedan mittemot en knepig tjock gubbe som stirrade på mig nästan hela tiden, men han gick tack och lov av i Skövde. Märklig gubbe som satt och råstirrade på mig hela tiden, ända från Göteborg och upp till Skövde! Så fort jag tittade upp från tidningen jag läste, stirrade han rakt in i mina ögon, hela tiden och varje gång! Kändes obehagligt!

Kom sedan till Stockholms central och skulle vidare till mötet på Blasieholmen, men då tog jag en taxi, behövde ju komma snabbt fram, dessutom betalade ju facket alla mina utlägg för resan, så det var ju lugnt!

Efter en taxiresa på ca 20 minuter var jag framme, tyckte väl att det tog lång tid, men det spelade väl inte mig någon roll, det var ju inte jag som betalade i slutändan i alla fall!

Gick in i huset och möteslokalen, som visade sig var helt tom, tydligen hade alla gått i väg för att äta, men vart man hade gått, det visste jag inte? Fick sitta och vänta i 50 minuter tills alla kom tillbaka, och då fick jag reda på att mötet och förhandlingarna var ajournerade, så det var ju bara att åka hem igen!

Suck!

Jag hade alltså varit på resande fot i fem timmar, helt i onödan, och nu började jag känna mig allt sämre och sämre, med elak hosta och hög feber i kroppen! Hade säkert en temp på 39-40 grader, för jag var verkligen inte frisk!

Men vi gick tillbaka mot Centralstationen och en pub för att i alla fall ta en öl! Promenaden tog ca 15 minuter och avståndet var kanske 1 km, vilket förstärkte känslan av att ha blivit rejält lurad i samband med taxiresan, men som sagt – inte mina problem!

Gick sedan till Centralstation, bokade om hemresebiljetten. Gick sedan kraftigt feberrusig och satte mig på tåget som var skyltat till Göteborg och pustade ut! Nu satt man äntligen på tåget och kunde pusta ut, trodde jag naivt!!

Då skyltade man om tåget från Göteborg till Västerås!!!

Västerås? Tåget jag satt på skulle till Västerås!

Fel tåg!

Fel linje!

Panik!

Kände mig väldigt sjuk och hade säkert kraftig feber, och nu kändes allt väldigt tungt! Nästan övermäktigt!

Men jag fick ta min väska och rusa ut till närmsta informationstavla för att se var Göteborgståget stod, naturligtvis på andra sidan av terminalen, längst bort från där jag befann mig. Jag hade dessutom endast 8 minuter på mig!

Det var säkert minst 500 meter att ta sig! Upp och ner för trappor och längs korridorer, men det var bara att börja springa allt man orkade. Fanns ju inget annat alternativ!

Där kom jag springande som en dåre, svettig med glansiga ögon och en dimmig blick, flåsande som en påtänd och rabiessmittad noshörning.

Centralstationen var ju full av folk, men folk flyttade faktiskt på sig när jag kom springande. Men pga febern och stressen såg jag förmodligen ut som en galen påtänd knarkare, när jag kom springande där med min stressade och flackande blick, hostande och med ett svettigt ansikte!

Inte konstigt att folk flyttade på sig! Skulle jag också ha gjort!

Nådde dock fram till rätt tåg med ca 2 minuter godo och sedan hände inte så mycket mera under denna resa, men med facit hand så hade jag åkt bil, buss, taxi och tåg under en tidsrymd av ca 9 timmar under en dag, bara för att ta en starköl på en krog i Stockholm.

Det blev en väldigt dyr öl, men som sagt, det var ju inte jag som betalade… jo, ölen betalade jag, men inte det andra! Och förresten – ölen smakade helt underbart…