Denna historia har publicerats tidigare 2020-10-10 under annat namn. Detta är nerkortad, uppfräschad och förädlad version av samma historia.
Vi anländer till Säffle Flygplats, jag, pappa och morbror Ingmar! Jag är vid tillfället ca 10-11 år och vi befinner oss tidsmässigt några år in på 70-talet. Morbror Ingmar har nyss tagit flygcertifikat och är därför i behov av flygtimmar, men just denna dag blir det ingen flygtur. Flygklubben använder för dagen startbanan till en helt annan aktivitet: skärmflygning!
Skärmflygning går till på följande vis: Man kränger på sig en vanlig traditionell, redan utvecklad fallskärm, som kopplas till dragbilen via wire eller lina. Dragbilen kör iväg på flygfältet och när vinden sedan tar tag i skärmen, blir det också rejäl fart i grejorna. Lyftkraften rycker tag i skärmen med våldsam kraft. Bilen stannar och linan matas successivt ut via en vinsch. Skärmflygaren åker upp i skyn med endast en tunn navelsträng som förankring till Moder Jord. Har man flugit drake i sin barndom, förstår man grundprincipen för det hela!
Plötsligt frågar Morbror Ingmar om jag också vill skärmflyga?
Jag vet inte om han menar allvar eller om han skojar, som han brukar göra? Därför tvekar jag i mitt svar! Ett agerande som märkligt nog omedelbart misstolkas som ett jakande svar och med all hast blir plötsligt allt väldigt bråttom, för nu ska man förbereda min flygtur.
Va… nej… vänta!
Men ingen lyssnar på mina protester!
Linor och selar justeras, man kollar spännen och drar i remmar. Samtidigt som jag blir utrustad, ges muntliga instruktioner om hur det hela kommer gå tillväga, men jag uppfattar endast en bråkdel av informationen.
Bilen kör sedan iväg på flygfältet och jag lyfter från marken med ett våldsamt ryck. Jag far omkring likt en vante på vift och ingen återvändo finns. Alldeles i början känns det ändå lite försiktigt spännande och intressant. Men sedan blir det dock alltmer jobbigt och hemskt. Jag är naturligtvis alltför ung för aktiviteten. Lång och mogen för min ålder förvisso, men fortfarande ett barn.
Ångesten och skräcken börjar krama mig hårt inombords och detta är också första gången i livet, jag får känna på hundra procent äkta oförställd dödsångest. Jag flyger högt över marken och är fullständigt skräckslagen.
Att man ens övervägde att släppa upp mig i luften är en gåta. En teori är att ett ”undantag” gjordes för morbror Ingmar. Han var ju regelbunden gäst på flygfältet och säkert även bekant med skärmflygarfolket. Men det hela känns ändå väldigt fel! Jag vet inte hur högt upp jag flyger, men eftersom bilen vid linans ände, långt därnere, ser ut som en liten leksaksbil, räcker det nog ändå till och blir över.
Transportstyrelsen skriver i nutid följande gällande skärmflygning via markfordon:
”Skärmflygning med start genom bogsering från marken förekommer på ett femtontal platser i Sverige. Då används ett fordon eller en vinsch för att dra upp skärmflygare med en lina eller en wire. Skärmflygaren dras normalt upp till en höjd av 300-600 meter, i undantagsfall högre. Linan kopplas därefter loss och vevas in.”
Vet inte om regelverket är detsamma, då som nu? Men strunt samma, om det är sextio eller sexhundra meter ner till marken, konsekvenserna om något går fel är ändå desamma.
Panikslagen håller jag krampaktigt tag i selen. Knogarna är kritvita och fingrarna skriker tyst av smärta. Utsikten ut över Vänern är förvisso bedårande vacker, men jag förstår att det är dit jag kommer flyga, om marklinan av någon anledning skulle lossna. Det blåser friskt och fallskärmen vill hela tiden flyga ut mot det öppna vattnet, men marklinan stretar tålmodigt emot. Hela mitt inre vill avbryta flygningen, men möjlighet till kommunikation med markpersonalen saknas och ingen kan därför höra mitt skräckslagna kvidande där uppe i skyn. Det är bara att försöka tygla den stigande dödsångesten och vänta ut tiden.
Jag är bergsäker på att något ska brista eller gå sönder och tänk om den redan så kraftiga blåsten tilltar ytterligare, vad händer då? Men det jag är allra mest rädd för, är att det ska bli något fel på selen, att jag ska lossna och dödsstörta mot marken. Eller att fallskärmen ska slita sig loss från linan. Många skräckinjagande tankar far genom huvudet och jag är livrädd ända in i märgen, minst sagt!
Men nu verkar något hända och mannarna nere på marken jobbar febrilt med vinschen, men något känns ändå fel. Små myrliknande människor irrar hysteriskt omkring och tiden för flygningen har tickat ut med råge, men ändå blir jag ändå inte nedplockad. Det är naturligtvis den alltmer tilltagande vinden som vägrar släppa taget om skärmen, det är därför det tar så lång tid. Väntetiden är plågsam och sekunder känns som minuter…
Men till slut kan man, sakta men säkert (!), ändå veva ner mig på marken.
Landningen ska utföras med böjda knän, men avståndsbedömningen är knepig att få till och jag tar mark med spikraka ben. Jag faller omkull likt en rotvälta i en höststorm och släpas sedan iväg längs marken i den kraftiga vinden, men snart kan man ändå fånga upp både mig och den vilt sprattlande skärmen. Jag är utpumpad, trött och kallsvettig, men ändå vansinnigt lättad, eftersom jag har överlevt det skräckfyllda äventyret uppe bland molnen.
Men sedan blir det åter febril aktivitet på marken, för nu ska nästa ”offer” skickas upp innan den tilltagande vinden blir alltför intensiv. Jag följer den nya resenären med blicken och kan konstatera att ekipaget denna gång, far rakt upp i luften, nästan helt utan hjälp av dragbilen. Men sedan dröjer nedtagningen och trots alla försök, går det inte. Skärmen vägrar komma ner.
Anledningen är följande: Endast minuter efter jag landat, tilltog vindstyrkan med våldsam intensitet och på grund av detta, misslyckas alla normala försök till kontrollerad nedtagning. Bilen lättar nästan från marken när man försöker veva in skärmflygaren med tvång. Men efter ett flertal fruktlösa försök i vindbyarna, får man, troligtvis med mer tur än skicklighet, till slut ner den alltmer skärrade mannen.
Det är då jag inser att det lika gärna kunde ha varit jag som fastnat däruppe i skyn!
Den Skogstokiga Bloggen 