Jag möts idag av att musiktidningen ”Rock ’n’ Roll Magazine” går i graven pga att man säljer för dåligt. Intresset för denna typ av publikationer bland målgruppen är helt enkelt för lågt. För mig personligen var detta nog den optimala musiktidningen, vars bredd både gällande musikstilar, artister och över decennierna, kändes nästintill perfekt. Helt i min smak.
Nu är dock inte jag någon bra måttstock för gemene man, för jag är långtifrån normal i något avseende.
Jag skriver om svenska musikfester/musikfestivaler i bokform, samt på Facebook. Jag driver även en Facebook-grupp om Svensk 1970-tals Musik med över 1700 medlemmar, samt köper i princip allt som kommer ut om populärmusik i bokform (Svenskutgivet om populärmusik och relaterat från 1970- nutid). Jag har i skrivande runt 1300 böcker i min ägo, och kanske sitter på en av Sveriges största privata boksamlingar i denna kategori av denna anledning. Men då ingår även en del Limited edition-utgåvor, signerade exemplar, samt lokala utgivningar från stora delar av Sverige, i samlingen. Även mycket exklusivt material som är omöjligt att få tag på via normala kanaler. En del böcker köps även in som investeringsobjekt och kommande samlarobjekt.
Inte helt oproblematiskt med detta intresse, med tanke hur mycket plats böckerna tar i anspråk, hur mycket de väger och vad de kostar att köpa in. Men det är hela samlingen som sammantaget som är värt något tillsammans. Har även alla ”Musikens Makt” tidningar i min ägo. Men jag är som sagt inte representativ för gemene man, eftersom mitt breda musikintresse inte kan appliceras på gemene man.
Förutom ”Rock ’n’ Roll Magazine”, prenumererar jag på Sweden Rock Magazine, och har alltid tyckt att dessa två tidskrifter kompletterat varandra på ett fint sätt. Problemet för ”Rock ’n’ Roll Magazine” är att den kanske har varit något för bred gällande genrer, tidsspann och typ av musik. Mig har det passat perfekt, men tydligen inte målgruppen i stort. Men den stora målgruppen är egentligen inte är speciellt intresserad av att läsa om musik överhuvudtaget och definitivt inte betala för det.
Man går på konserter, festivaler och lyssnar på Spotify. Kanske lyssnar man på någon podd eller kollar på någon enstaka musikdokumentär på TV eller via streaming någon gång ibland. Tillkommer kanske någon lokal konsert, stadsfest eller musikfestival. Såvida det inte är för dyrt inträde, helst ska det vara gratis, som allt annat i samhället. Kulturarbetare i alla dess former kan väl jobba gratis för nöjes skull, ja eller så kanske man kan få någon form av resebidrag, uppehälle eller något liknande, så blir man väl nöjd. Varför ska vi betala för att få läsa tidningar och böcker, kolla på film eller tv-serier, lyssna på musik på nätet eller live?
Ja, och varför är inte spriten och ölen gratis på krogen, varför är inte maten gratis i affären, varför kommer inte snickaren hem och jobbar gratis hos dig och varför vill elektrikern, bilmekanikern eller alla som jobbar med något ha betalt för sin arbetsinsats? Någonstans i denna slutsats kanske man även finner kulturens problem. Orkar dock inte tjafsa mer om detta, ni förstår nog vad jag menar ändå, om inte, är ni kanske själva en del av problemet?
En del äldre håller fortfarande på med (köper, säljer, byter, samlar och lyssnar på) cd-skivor och många håller även på med vinyl, oftast begagnat, men även en del ny vinyl (det är inne med vinyl just nu). Det är möjligt att det även finns en del läskunniga och intresserade inom dessa grupper och det är väl dessa som håller uppe marknaden för de musikböcker och musiktidningar som ändå ges ut på den svenska marknaden varje år.
Själv har jag ställt upp en profetia om att rocken är död till år 2030. Detta baserar jag på att många av de nu idag aktiva artisterna och grupperna redan är upp i åren komna. De flesta som kom fram under 1960–70-talen är inom kort på väg ut. Några har redan försvunnit och fler står på tur inom kort.
Kiss kör sista turnevändan, Aerosmith håller på att avveckla, ZZ Top kör kanske något år till, men inte länge. Rolling Stones vägrar att ge upp, men Mick har fyllt 80 och Keith är snart där också. Ian Hunter är 84, Paul McCartney är 81, Ringo Starr är 83 och still going strong. De flesta av de stora har passerat de 70, många närmar sig de 80. Sedan finns det ett flertal i spannet mellan 65-70, och en hel hög som är runt de 60!
Återväxten finns givetvis, men ej på global nivå, i alla fall inte gällande den vanliga rock och popmusiken som har funnits sedan mitten av 60-talet. Vi pratar nu inte om Taylor Swift…
Tidningar och böcker om musik kommer successivt fasas ut i takt med alla som var med på 60-70-80-talet försvinner från livets scen. De som är födda på 90-talet eller senare, anammar bara de digitala plattformarna, E-böcker undantaget, som inte heller säljer speciellt bra här i Sverige.
YouTube, Spotify, Netflix, arenakonserter, Tik Tok, festivaler etc är det som gäller.
Rockmusikens stora artister kommer inom en 5-10-15 års period fasas ut, en efter en. Samtidigt fasas även många av artisternas och rockmusikens fans och konsumenter ut, av exakt samma anledning. I en förlängning kommer även musiktidningar, musikböcker, cd-skivor och vinylskivor att fasas ut och till slut mer eller mindre försvinna. Konsumenter och köpare blir gamla och dör.
I samband med utgivningen av mina två festivalhistoriska böcker ”Från Västervik till Hultsfred! Svenska Musikfester 1966-1986: Del 1 & 2” fick jag in ett reportage om mig och mitt projekt i Dagens Arbetes samtliga tre editioner, med en upplaga av drygt 360 000 exemplar.
Detta borde ha genererat en kraftfull försäljning, men gav endast upphov till ett tiotal sålda böcker, beroende på att kopplingen mellan att läsa om böcker och sedan köpa dem är mycket svag. Målgruppen för min bok, typ arbetarklass i åldersspannet 50-70 år, är ingen stark köpgrupp, i alla fall inte för denna typ av litteratur.
Min bok var dessutom en egenutgiven publikation, vilket media i stort anser vara jämförbart med något som katten har släpat in. Jag har kontaktat ett femtiotal tidningar och redaktioner, allt från lokalnivå, till riksnivå, olika inriktningar och intressegrupper, men ingen vill ta i mina böcker med tång ens. Egetutgivet = skit, helt enkelt. Att jag lagt ca 1300 timmar på arbete, research och redigering, är inte värt något. Jag dumpade till och med ett bokförlag som jag hade skrivit ett kontrakt med, för att få ut publikationen som jag ville ha den. För mig var boken värt mer än pengar, och jag har inte lagt ned 10 år av mitt liv på detta för att tjäna pengar. Mitt mål är mycket större än så.
Jag har i alla fall kampanjat in böckerna (fysiska böcker/E-böcker) på ett tiotal bibliotek runt om i Sverige, t.ex. Stockholm, Göteborg, Malmö, Uddevalla, Vänersborg, Västervik, Linköping, Alvesta, Säffle m.fl. Alltid något!
Problemet med bokens målgrupp är som sagt, en relativ hög ålder och arbetarklass, vilka normalt är folk som inte köper böcker. Lägger man till att böckerna handlar om något som hände för snart 40–60-år sedan, med vissa få undantag, samt att böckerna är förhållandevis dyra att köpa in, blir det ännu mer svårsålt. Betydligt billigare som E-böcker förvisso, men böckernas målgrupp köper inte E-böcker.
Jag kan konstatera att intresset för mina festivalböcker är mycket lågt. Det är lätt att ”gilla” på Facebook, men sedan strunta i att köpa när det väl är utgivet. Detta skapar bryderier inför mitt framtida bokprojekt, som jag har samlat in tusentals klipp om, får väl se om det blir något framöver (Artistlexikon över det svenska 70-talet i två eller tre delar), vi får väl se! Förmodligen kan jag inte hålla mig. Men mer om detta i en framtid.
Intresset på alla nivåer är dock sjukt lågt för denna typ av kultur/mediaprodukter.
Nu närmar jag mig en punkt där mitt 10 år långa festivalprojekt kommer gå på plus, innan årsskiftet borde jag nå ett ekonomiskt nollresultat. Nu sammanställde jag inte dessa böcker för att tjäna pengar, utan mer för att kunna dokumentera inför framtiden, när källorna är borta, finns ändå mina böcker kvar. En kulturgärning, snarare en vinstprodukt. Min boost i det hela är att de färdiga böckerna kanske finns att läsa för framtida generationer. Kanske finns de kvar, när jag inte längre finns kvar? Detta är betalning nog för mitt arbete. Så någon gratisarbetare är inte heller jag., dessutom fick jag 10 000 kr i förskott av bokförlaget, som inte behövdes betala tillbaka. Så vad kostade det mig att få ut nästan 1000 sidor svensk musikhistoria? Jo, någonstans i spannet 15-18 000 kr. Men då har jag också gjort allt själv, från början till slut…
Därför är jag inte förvånad över att en musiktidning som ”Rock ’n’ Roll Magazine” måste kasta in handduken.
Om 8-10 år kanske Sweden Rock Festival upplever samma sak som drabbade Festivalen i Hultsfred, många år tidigare. Publiken sviker när man misslyckas med att förnya artistutbudet för att matcha publiken. Besökarna åldras ju även de och vad kommer att hända efter 2030 då merparten av alla stora artister och grupper från 60-70-80-talen inte längre finns kvar hos oss, vet ju ingen? Vad kommer sedan? Ny publik, men vilka artister i så fall?
Men den som lever får se, vi är inne i ett generationsskifte på flera vis. Ett skifte som kommer drabba många som sysslar med denna typ av underhållning, oavsett om det handlar om böcker, tidningar, musik, konserter eller festivaler.
Jag slänger ut frågan: Vad kommer att komma sedan, om ca 8-10?
Någon som vet, eller som vågar gissa?
Ta detta som som en brandfackla, debattinlägg eller vad som helst. Kommentera gärna eller mejla mig, gilla mina grupper, sidor, blogg, hemsida och Spotify-profil. Roger S: Roger S: Music 4 Rock Lovers.. https://open.spotify.com/user/m0t8x60kyc9sdkvgzke1owx4t?si=5c24dd88e4d8413c
————————————————————————————————————-
Tillägg:
Fick detta på mejlen:
Hej!
Jag läste din artikel om att rocken förmodligen kanske kommer att dö ut 2030. Vi skrev denna låten 2006 och gav ut den i september. Den är väl både en hyllning och en diss ”eftersom Gene Simmons” uttryckte att den är död. Å det får vi väl hoppas att några står upp och fortsätter att förvalta den fantastiska musik.
Vi gillar och skriva låtar i genren, å dela den med andra. Kraften i musiken och i ungdomen skall man inte underskatta. Hoppas att kraften består. Den behövs mer än någonsin nu. Eftersom kultur, folkbildning, bildning är under attack.
Tack för att du skriver. Du är viktig./Rickard TFS.
PS. Lyssna på låten nedan. Den kan fatta eld och brinna länge!
Hi! Wearesendingout a rock n roll survival Kittoday. Is it possible to reinvent rock n roll? Yesofcourse! Our new song Rock & Roll ain’tdeadwaswrittena s a reaction against many people’s statement that rock n roll would be dead? Fxxk no! It’s alive and kicking. We have written this song in the spirit of Chuck, Jerry and many others who believed in the power of rock n roll!Our friend Lee Ericson appears on piano with thunder & lightning. Lee Ericson is a great inspiration and a fantastic musicianwhich gives the song the fire it needs.
The THREE FIFTY SEVEN is a blues rock band from West Gothia in Sweden (Skövde/Gothenburg). We put rock, blues, Southern ingredients in a Cowboy-stew and make it swing. We deliver a Swedish smorgasbord of songs inspired of ZZ-Top. Howlin Wolf, The Stooges and many more.
Rock & Roll ain’t dead is our 4:th single and the full album lands in december.
Some of the members previously played in the Swedish cult band Easy Action and Enemies swe in the early 2000.
We hope to hear from you soon and that you like our music!
/THREE FIFTY SEVEN
Den Skogstokiga Bloggen 