Ibland kan man även se stjärnor rotera uppe i fyrens topp! (Eller: När allt blir som vanligt, när det inte blev som man hade tänkt?)

Denna händelse inträffade när barnen var små, ja i alla fall mycket mindre än vad de är idag, för nu är de vuxna sedan ganska många år. Tror att detta var någonstans vid millennieskiftet, det vill säga antingen 1999 eller 2000! Mina barn var alltså 8-9 år respektive 13-14 år någonting vid tidpunkten!

Vi var på semester och Öland var semestermålet denna gång! Vi bodde på en camping norr om Borgholm, där vi hade slagit upp vårt tält! Alldeles intill campingen fanns en lövskog där det bland annat stod ett stort ihålig träd. Kommer inte ihåg om trädet var helt dött eller om det fortfarande fanns något liv i det, i vilket fall var trädet ihåligt och en vuxen person kunde utan större besvär gå in i själva trädet. Det var ju lite häftigt förstås och barnen tyckte ju att detta var roligt och sprang i och ut i detta träd hela tiden. Även jag själv var inne i trädet och kollade.

Jag hade med kameran och fotograferade både trädet som det var, samt olika motiv där barnen poserade i och utanför trädet på olika sätt. Jag hade en analog systemkamera, Canon EOS, vid tillfället, ja en sådan som hade en fysisk filmrulle på 24 eller 36 bilder, som sedan fick skickas in till ett externt fotolabb för framkallning. Ja, så länge sedan var det alltså!

Jag hade tagit många häftiga bilder på trädet, både med och utan barn, men vad tror ni hände på fotolabbet? Jo, de lyckades förstöra 80 % av negativet, vilket innebar att alla bilder var helt förstörda. Det tyckte fotolabbet var värt en ny filmrulle i kompensation! Jävligt surt!

På campingplats fanns en även udde som i form av en inhägnad äng, där man fick gå i som besökare, bara man stängde efter sig, och en kväll knallade jag ut på udden för att bevittna solnedgången! Men efter ett tag kommer det en massa nötkreatur springande mot mig, kanske ett tiotal i antal, men jag kan inte se om det är ungtjurar eller kvigor! Men jag tror att det var ungtjurar!

Ville varken bli instängd eller attackerad av dessa kreatur, vilket innebar en viss stressnivå hos mig. Alla djuren sprang nu, med hög fart, fram mot mig och känslan att bli nedsprungen var mycket stor. Men djuren var bara nyfikna av sig, vilket dock kan vara illa nog ibland.

Jag ville därför ta mig ca 100 meter bort för att kunna ta mig ut ur hagen igen, men kreaturen stod ju i vägen och vägrade flytta på sig. Alla djuren råstirrade på just mig och situationen var väldigt svårläst, men för att ta mig därifrån så agerade jag på så sätt att jag var extremt tydlig och bestämd i mina rörelser och tittade tillbaka med arga ögon mot djuren. Ville verkligen inte visa någon rädsla eller nervositet inför djuren, för att trigga igång något!

Jag pratade även med hög röst och gick med kraftfulla steg mot räddningen! Alla kreatur följde givetvis efter i samlad trupp, bara någon meter bakom. Att springa var ju helt uteslutet, för då hade även kreaturen börja springa, med konsvenser som jag inte längre hade kontroll över. Men till slut kom jag fram och kunde lämna hagen och då stod alla kreatur precis utanför och råstirrade på mig och undrade vem fan jag var! Hela situationen kändes verkligen stressig och hotfull! Sedan fick jag reda på att bonden som använde denna äng, släppte ut sina djur där varje kväll, men denna information fanns inte att tillgå någonstans!

En annan händelse som jag upplevde på Öland, var när jag var med mina föräldrar på semester där som barn. Då vi var på Ölands norra udde, vid fyren långe Erik. Då kommer jag ihåg att det var en invasion av nyckelpigor och luften var helt svart av dessa små skalbaggar. Tusentals och åter tusentals med nyckpigor som svärmade. Nyckelpigorna var uppe i ansiktet, i håret och överallt egentligen och aggressiva var de också, de små liven. Det var en mäktig upplevelse som har satt sig som en tagg i minnet, trots alla år som har förflutit sedan dess!

Apropå fyrar var vi ju många år senare åter vid en fyr på Öland, det kan ha varit just denna fyr, men kommer inte riktigt ihåg. Men vi stressar i alla fall uppför fyrens branta trappor, jag först och barnen efter mig i trappan. Det var även många andra turister på väg upp för trappan, min hustru var dock kvar på marken. Jag kände mig lite stressad och när jag såg dörröppningen lite längre upp, tog jag ett par rejäla älgkliv, bara för att kunna forcera den sista etappen i snabbare takt.

Då, precis då, svartnar det för ögonen och jag faller som en fura rakt ner i trappans övre del.

Det känns som hela huvudet skulle ramla av och jag tittar då upp med kisande ögon och ett våldsamt sprängande huvud. Rakt ovanför, där jag nu tittar, ser jag svartgul varningstejp och en skylt som förkunnar ”Varning, akta huvudet! Låg höjd”.

En synnerligen felplacerad skylt, kan man tycka, för det som hände att jag hade kört huvudet rakt upp i en stålbalk, med våldsam kraft i och med min forcerande uppåtgående rörelse, i min iver att dessa sista trappsteg i några snabba kliv. Något som straffade sig omedelbart!

Barnen blev givetvis irriterade på mig, nu när jag låg där och blockerade trappan för allt och alla. Jag fick skicka förbi barnen och sedan försöka ta mig själv upp på fötter, trots att hela huvudet värkte som satan. Kunde knappt gå de sista trappstegen ut på fyrens utsiktsplats, jag såg dubbelt och mådde dåligt och allt möjligt. Men det första jag ser när jag kommer ut i den friska luften, är min yngsta son, mer eller mindre, hänger ut över räcket för att vinka till sin bekymrade mamma som stod nedför och ropade.

Men jag kunde dock reda ut även detta inom några få sekunder, för det är inte optimalt att ligga som en hävstång uppe på ett räcke ca 30 meter över backen. Inte optimalt på något sätt!

Utsikten kunde nu kvitta och när jag kom ner igen, blev jag dessutom utskälld av en upprörd mor som ansåg att jag hade varit synnerligen oansvarig som inte ens kunde hålla ordning på sina egna barn. Men det är inte lätt att vara en bra förälder när man knappt klarar av att stå på benen efter detta våldsamma slag i huvud! Men mina skador var det ingen som brydde sig om, varken på plats eller efteråt! Då var livet både hårt som svårt för en stund! Men det som inte dödar…

Slår man sig så hårt i huvudet att man nästan svimmar av, är det ju inte lätt att sekunderna senare flyga fram som en beskyddande ande för mina barn. Klart att jag försökte så gott det gick, men jag kunde ju knappt stå på benen, de närmsta minuterna efter slaget. Ändå gjorde jag det, inte för jag ville utan för att jag var tvungen…

Detta är symboliken i mitt liv! Vad jag än gör så går det ändå åt helvete, och det bara blir så hela tiden, för det verkar ju vara mitt öde här i jordelivet…

Men varför inte bara skratta åt hela skiten nu när det har gått några år… för ingenting kommer aldrig att ändra sig, någonsin! Det kan även Mr Murphy intyga!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s