Soul Corner:
”Soul Corner – Mats Nileskär presenterar soulmusik på skiva från Malmö”.
Soul Corner var namnet på ett program som sändes i radions P3 1978-93, med start den 12 januari 1978.
Musikjournalisten Mats Nileskär växte upp med örat mot radion. Han lyssnade på radioteater i P1 och rattade in Radio Luxemburgs musikprogram. Sin första stora musikupplevelse fick han när Kaj Kindvall spelade Curtis Mayfields låt ”Move on up” – ett på den tiden ovanligt inslag i listprogrammet Tio i Topp.
Nileskär hade ansvarat för hiphop- och soulbevakningen i P3, med början 1978, då s.k. ”svart musik” var en smal företeelse i svensk radio. Nileskär utmärkte sig under sina första år i radion, inte bara för att han var ensam i sin musikgenre, utan för att han gjorde annorlunda radio. Han mixade ihop låtar och pratade i intron, som få av de andra programledarna gjorde. Något som Nileskär kommenterade på följande vis:
”Jag körde min stil mot alla radioskapandets regler. Då hade man förmånen att utvecklas. Men jag kan nästan garantera att jag inte hade kommit fram idag. Jag är för märklig”.
Mats Nileskär vann 2001 Årets Hederspris i samband med att Radioakademin delade ut det Stora Radiopriset på Radiogalan och Nileskär fick även ta emot utmärkelsen Årets Hederspris på Grammisgalan 2002!
Spinnrock:
Mia Gerdin som själv var aktiv inom kvinnorörelsen gjorde radioprogrammet Spinnrock, ”Ett musikprogram med kvinnliga förtecken”, som startade 1978 och som sändes från Göteborg under sex år, fram till 1984. Syftet med programmet var att försöka lyfta fram kvinnor i en musikvärld som Gerdin ansåg var alltför mansdominerad.
Mia Gerdin sa följande:
”En del män blev oerhört provocerade av allt som hade med kvinnokamp eller feminism att göra, och det drabbade även Spinnrock”.
Men när Gerdin startade Spinnrock 1978 fanns inte fanns inte ett enda elförstärkt svenskt kvinnligt rockband att spela. Först runt 1979-80 kom band som Husmoderns Bröst och Häxfeber fram, samtidigt som punkrörelsen växte fram med en mängd kvinnliga artister! Mia Gerdin, som även har skrivit en 3-betygsuppsats i litteraturvetenskap om svenska poptexter, började på Sveriges Radio 1975. Hon började först på Ungdomsradion, fortsatte sedan med musik- och intervjuprogram, t.ex. Spinnrock. På 90-talet gjorde hon bl.a. ”Mama Mia”, ett önskeprogram med 70-talsmusik!
Stå Vid Spisen och Föda Musik:
Under det internationella kvinnoåret1975 sändes en mycket uppmärksammad radioserie i tre delar, ”Stå Vid Spisen och Föda Musik”, gjord av Camilla Lundberg och Marie Selander! Programmet speglade en tidigare osynlig och alternativ musikform – kvinnors musik och syftade till att lyfta fram kvinnliga musiker och kompositörer från olika genrer.
Svensktoppen:
Svensktoppen startade oktober 1962 som en programpunkt i ett annat radioprogram – ”Svensklördag”. Programmet har både hyllats och sågats genom åren och i början av 1970-talet kritiserade bl.a. Aftonbladets dåvarande nöjesreporter Jan Andersson, programmet ganska rejält i en lång rad artiklar. Han kallade bl.a. programmet för ”musikalisk nedskräpning” och ansåg att: ”Svensktoppen är en reaktionär propp som bromsar all verkligt ny svensk musik” och han anmälde även programmet till Radionämnden.
Jan Andersson ville att Radionämnden skulle pröva om Svensktoppen stred mot Sveriges Radios avtal med staten. Andersson avslutade sin fyra sidor långa Radionämndsanmälan med:
”Nu sitter Svensktoppen där som en stor orättvis propp mitt i den svenska populärmusiken. Lägg ner Svensktoppen”.
Men Radionämnden tog ett enhälligt friande beslut, dock med ett förklarande bifogat tillägg från två av nämndens ledamöter!
Under 1970-talet fick programmet även utstå kritik för att det tillät sånger skrivna och sjungna av medborgare från andra länder än Sverige, samt att programmet gick i de stora skivbolagens ledband och bara spelade deras senaste artister i programmet. Det fanns alltså en viss grad av ilska över radioprogrammet hos en del folk under 1960–70-talet, och Ulf Elfving skriver följande rader om detta i boken ”Svensktoppen i våra hjärtan” (Lars Gurell, Premium Publishing) från 1996:
”Idag låter det inte klokt, men det fanns en tid då Svensktoppen var lika kontroversiell och farlig som kärnkraft, aids eller nazism. Det tyckte i alla fall somliga. Som den skäggige vissångare ur rödvins-vänsterns innersta kärna jag mötte på en fest i början av 1970-talet. Följande konversation utspann sig så snart jag kommit in i hallen:
– Ere du som har Svensktoppen?
– Jaa…
– Då skaru ha på käften!
Eftersom jag var yngre och nyktrare än denne ideolog hann jag undan. Men episoden visar hurdant klimatet var i nöjesvärlden för snart 25 år sen (1996). Att jobba med sånt som folk tyckte om var suspekt, för en del liktydigt med landsförräderi”.
1972 beslutade Sveriges Radio om en omläggning av repertoaren för melodiradion och särskilt nattradion, eftersom man ville öka andelen fri musik (dvs. musik som SR inte behövde betala musikerersättningar för). Ett beslut som i sin tur innebar att Yrkestrubadurernas Förening (YTF) anmälde Svensktoppen till Konsumentombudsmannen (KO) för falsk varubeteckning. Artisten och representanten för YTF, Finn Zetterholm, uttryckte sig enligt följande i ”Dagens Nyheter 721016”:
”Vi ser Svensktoppen som en del av en större musikpolitik i Sveriges Radio”. 80 procent av den musik som spelas i P3 är utländsk.”
KO var dock inte av samma åsikt som YTF och programmet friades från denna beskyllning. YTF med Finn Zetterholm som var ordförande, hade enligt boken, ”Galen i musik – Oscar Hedlund” (Bra Böcker, 1975), endast 28 invalda medlemmar ett par år efter bildandet, ingen stor organisation vid denna tid alltså!
I extraupplagan av Musikens Makt som kom ut i samband med utställningen Musikens Makt på Moderna Museet i Stockholm, februari 1973, skriver signaturen ”Ulf” följande syrliga inlägg om Svensktoppen under artikelrubriken ”Topplistor som styr”:
”Svensktoppen bestämde för bara ett, två år sedan vad skivköparna i 30-60 årsåldern skulle köpa av svensk musik. Idag har den mist sin dominerande betydelse. Publiken börjar tröttna på Svensktoppens text- och musikschabloner. Marsipanen har fastnat i halsen, eller rättare sagt i öronen. På samma sätt har folk börjat tröttna på veckopressens förljugna skenvärld (upplagorna sjunker hela tiden). Svensktoppen är en skräpkultur på retur men Sveriges Radios toppar envisas med att sprida den parfymerade dyngan vidare. Varför? Kan det vara på det viset, att de själva vant sig så mycket vid marsipanvärlden att dom inte kan skiljas från den. Eller kan dom inte skilja på den och verkligheten.”
Men även inom den svenska kyrkan fanns det en negativ inställning gentemot Svensktoppen! Orsaken till detta var att programmet under sin storhetstid hotade kyrksamheten, detta eftersom den krockade tidsmässigt (kl. 11:00) med gudstjänsten på söndagarna. Kyrkorådets ordförande och Kyrkofullmäktiges ordförande i Norsjö församling, krävde till och med i en motion till 1973 års Stiftting, att tinget skulle vädja till radioledningen att flytta Svensktoppen, så att den inte skulle kollidera med gudstjänsten!
Svensktoppen i radion var tydligen mer lockande än söndagsgudstjänsten, vilket proggtidningen ”Musikens Makt, nr 3-1973” också kunde instämma i, trots att de hatade programmet! Man skriver i alla fall följande:
”Svensktoppen – hela svenska folkets lista? I helsicke heller. Det är ett program man lyssnar på för att slippa högmässan i P1.”
Den 13 oktober 1972 gick även skribenten Åsa Moberg till kritik av Svensktoppen i en krönika som lästes upp av Ernst-Hugo Järegård i TV2:s Kvällsöppet: ”Svensktoppens politiska budskap: Dröm vidare (Aftonbladet 721014)”. I programmet ingick också en debatt mellan Åsa Moberg och artisten Lill-Babs. En liknande kritik formulerades av Ingmar Glanzelius i ”Dagens Nyheter 721016” inom ramen för ett större uppslag om ”Svensktoppen 10 år” och Glanzelius inlägg hade rubriken: ”När en smak tog makten”.
I proggtidningen ”Musikens Makt, nr 5-6 – sommaren 1976” publiceras ett kritiskt uttalande mot Svensktoppen, ett uttalande som tidigare även hade återgetts i majnumret (nr 5) 1976 av branschtidningen ”Musikern, Organ för Svenska Musikerförbundet” och ”Nöjesföretagens Personal Förbund” och citaten ur denna text är enligt följande:
”Svenska Musikerförbundet, Avd. 14, Karlstad, har vid möte den 9 febr. 1976 beslutat göra följande uttalande att tillställas dem det vederbör på Sveriges Radio.
Avdelningen anser att Svensktoppen snarast bör läggas ned; detta av flera skäl. Om Svensktoppen skall behållas, bör enligt avdelningens mening också program med liknande upplägg tillskapas för andra musikarter än schlager- och dansmusik. För närvarande utgör programmet mer än något annat en diskriminerande faktor gentemot övrig musik. En annan, och än mindre önskvärd effekt av programmet, är ovedersägligen en kraftig likriktning av lättare underhållnings- och dansmusik i landet.
Vare sig detta är eller har varit avsikten med programmet eller inte utgör det numera en musikalisk tvångströja för merparten av landets dansmusiker, som mer eller mindre tvingas följa topplistans stil- och melodival, vilket ingalunda är till fördel för den musikaliska utvecklingen – särskilt som både den textmässiga och musikaliska kvalitén kraftigt försämrats sedan endast svenska ”kompositioner” blivit tillåtna…
I realiteten styrs nu dansmusiken och den lättare underhållningsmusikens framtid av grammofonproducenter, vars enda ledstjärna är att tjäna pengar…
Vi finner det otidsenligt och rentav odemokratiskt att som musiker vara reducerade till plagierande robotar, mer eller mindre diktatoriskt påtvungna ett arbetssätt som egentligen är helt väsensskilt från fri konkurrens på vars och ens egna musikaliska villkor. Och vi ser med oro på den sjunkande musikerstandard som Svensktoppen aktivt bidragit till, samtidigt som andra musikformer med högre ambitioner får leva under knappa och svåra förhållanden i dagens musiksamhälle.
Vi är medvetna om att den första invändningen mot detta ställningstagande är att det är publiksmaken som avgör listans utseende. Men publiksmaken är ingen naturlag en gång för alla konstruerad på ett visst sätt. Den är, som allt annat mänskligt, i högsta grad påverkbar, och ett av de bästa medlen därvidlag har Svensktoppen varit – och är det fortfarande.
Publiksmaken torde inte sättas ur funktion om Svensktoppen läggs ned. Däremot är det sannolikt att den ges tillfälle att fungera på ett friare, mindre styrt sätt, samtidigt som orkestrar och musiker återfår möjligheterna att i större utsträckning arbeta efter de linjer de själva finner för gott att välja…
Tro inte, att denna skrivelse tillkommit för att avdelningens orkestrar inte kan hävda sig. Tvärtom, Värmlandsbanden har under hela Svensktoppens historia hållit sig väl framme och därför känner vi ett visst ansvar att en reaktion mot det nuvarande musikutbudet bör komma just från vårt håll. Vi hävdar att Svensktoppen bör försvinna ur Sveriges Radios programutbud! Nog borde väl Era duktiga programmakare kunna hitta alternativa lösningar. Om inte, kanske Sveriges musiker kan lämna idéförslag!
På uppdrag av
Svenska Musikerförbundet avd. 14
Kjell Ryman, Ordförande”
Olika bestämmelser, regler och begränsningar har kommit och gått under åren, men några av Svensktoppens ändringar under 1970-talet var enligt följande:
I november 1971 sänkte man den nedre åldersgränsen för jurygruppens medlemmar från 20 till 13 år! Det med motiveringen att göra listan lite modernare och göra det lättare för artister från den nya popgenerationen att ta sig in på listan.
På nyåret 1973 så införde man tio nya utmanare på Svensktoppen, och nu hade juryn totalt 20 låtar att välja på, men listan bestod som tidigare fortfarande av 10 låtar.
I februari 1974 infördes en regel att en låt endast fick ligga på listan i max 10-veckor och samma år så måste låtarnas text och musik måste ha skrivits av svenska medborgare!
Att bo och verka i Sverige och skriva svensk musik med svensk text dög alltså inte om man inte också var svensk medborgare! Konstigt är ordet! Översättningar av icke-svenska originallåtar var ju därmed också en omöjlighet på listan. Vistrubadurer och proggare vädrade nu morgonluft, för nu skulle deras musik äntligen deras älskade musik invadera Svensktoppen! Men så blev det inte! Dansbanden däremot tackade och tog emot och invaderade i sin tur listan efter denna form av censur och diskriminering som regeländringarna i praktiken faktiskt var!
Hösten 1975 ändrade man röstningsförfarandet från telefon till poströstning. Konsekvensen av ändringen av röstningsförfarandet blev att man också blev tvungna att skifta dagarna för programmen ”Kanske På Svensktoppen” (från lördag till söndag) och Svensktoppen (från söndag till lördag). Dessutom ville man ha ett programledarbyte, samt framtida tätare byte av programledare för att bl.a. få en mer varierad presentation av programmet.
Hösten 1978 började man åter tillåta utländska låtar i svensk översättning på listan, men minst 50 % av alla låtar som testades för Svensktoppen var dock tvungna att ha svenska upphovsmän. Denna (delvis) återgång i regelverket var en nödvändighet för att kunna hålla igång listan med ett hyfsat utbud!
Programledarna i Svensktoppen under 1970-talet var i tur och ordning – Ulf Elfving (1966-1973), Kent Finell (1973-75 + 1979, Kersti Adams-Ray (1975-76), Pekka Langer (somrarna 1976, 1977, 1978 & 1979), Alicia Lundberg (1976), Sven Lindahl (1977), Gert Landin (1977+1979), Arne Weise (1978), samt Åke Strömmer (1978).
Svensktoppen vek sig dock till slut av all kritik och smutskastning från alla håll runt om i det svenska samhället och lade ner verksamhet helt och hållet 1982. Musiklistor i radion var fult, kommersiell musik var hemsk, radion styrde de stackars (musikanalfabetiska?) lyssnarnas smak och skivbolagen styrde över allt och alla!
Men 1985 startade Svensktoppen dock åter upp sin verksamhet, men nu under diverse nya och experimentella former!
Tio i Topp:
Radioprogrammet Tio i Topp var Sverige Radios första topplistprogram och såg dagens ljus för första gången, lördagen den 14 oktober 1961. Programmets signaturmelodi ”(Let’s do) the hully gully twist” med Bill Doggetts Combo spelades för första gången och första programledare var Lill Lindfors. Programförklaringen var enkel och kort, ”En lek med mentometer, populära låtar, 200 ungdomar i Stockholm och 200 i en annan stad”.
Det förekom dock en del kupper och mygel i samband med röstandet, då vissa popband och deras managers försökte infiltrera publiken med fanclubmedlemmar, med syfte att fuska sig in på listan. Försök till kupper av bl.a. Lenne & The Lee Kings och Science Poption 1966-67 gjorde att reglerna efterhand blev tvungna att skärpas. Lekfullheten och spontaniteten byttes ut mot ett större rättvisekrav och Tio i Topp började därmed tappa lite av sin ursprungliga charm!
I juni 1968 försvann mentometerknapparna, liksom direktsändningen inför publik och det blev delvis ett helt annat program. Men samtidigt försvann även alla möjligheter till manipulation från yttre oönskade krafter. Från och med detta datum spelade man upp föregående veckas lista med fem titlar på försök, sedan ringde man upp varje jurydeltagare som då lämnade sina röster. Rösterna redovisades senare i ett kompletterande program och jurydeltagarna valdes slumpmässigt ut av Statistiska Centralbyrån (SCB) enligt en viss förutbestämd praxis! Ca 300 personer ingick i juryn för varje program och man införde ett rullande schema vilket innebar att 100 personer byttes ut varje program och som jurymedlem så fick man således endast rösta i tre program!
Även till förprogrammet ”Trettio i Test” utsågs en jury, enligt samma princip som i det andra fallet, men med färre jurydeltagare.
Kritiken mot programmet var bitvis hätsk och i kombination med diverse kupper och mygelförsök tackade givetvis media och tog emot och överdrev (i vanlig ordning) i sitt sensationsmakeri. Ett exempel på kritik mot listan kan man läsa i boken ”Popmusik – Extas, revolt och industri – Håkan Sandblad”(Bokförlaget Prisma, Stockholm 1969):
”Det eviga hitlistetänkandet har bidragit till att formerna stelnat. Listan för den yngre publiken, Tio i Topp, ska innehålla låtar på engelska (i undantagsfall även franska). Alltså ägnar sig svenska popkompositörer åt att rådbråka engelska grammatiken istället för att, som i nästan alla andra länder, försöka skriva meningsfulla texter på sitt eget modersmål”.
I början av 1972 angrep Aftonbladets musikskribenter, i sann antikommersiell anda, listan hårt och i extraupplagan av Musikens Makt som kom ut i samband med utställningen Musikens Makt på Moderna Museet i Stockholm, februari 1973, skriver signaturen ”Ulf” följande kritiska inlägg om Tio i Topp under artikelrubriken, ”Topplistor som styr”:
”10 i Topp kostar 210 000 kronor om året. Det är mer än hela budgeten för ungdomsprogrammen i Umeå eller Göteborg. Det är ingen dålig budget för reklam det inte. 10 i Topp är nämligen idag de stora bolagens effektivaste marknadsförare och annonspelare. Man tar in en skiva i 50 ex och ser till att några affärer beställer den (för att kunna testa den på 10 i Topp måste nämligen en skiva var ute i handeln). Sen är det bara att vänta och se. Går skivan upp tar man in mer. Gör den det inte, låter man bli. Inte undra på att skivbolagsdirektörerna slickar sig om munnen. Bättre och billigare marknadsföring kan de ju inte tänka sig. Har vi inte en lag som förbjuder reklam i TV? Varför gäller inte den även skivbolag?”
Håkan Sandblad som skrev i tidningen Musikens Makt i början av sjuttiotalet får frågan i en annan musiktidning, ”Ny Musik, nr 4-nov 1973”, varför det där helt ok att skriva att allt tävlande med musik, listor och liknande är förkastligt, samtidigt som han skriver frågorna inom ämnet Beatles i ”Tiotusenkronorsfrågan” i TV? Hur går detta ihop? Håkan Sandblad svarar att:
”Allt tävlande där musik, ofta helt ojämnfört, ska graderas tycker jag är förkastligt. Listor, Eurovisionsschlager och liknande. Men det här handlar om en kille som redovisar sina kunskaper om Beatles, och det tycker jag är rätt harmlöst. Det har inga musikpolitiska konsekvenser, kommenterar Håkan.”
Tio i Topp anklagades för att i princip bara vara en testbana för singlar åt skivbolagen. Flera av de singlar som testades i programmet fanns enligt, Håkan Lahger i boken ”Proggen” (2002), inte ens ute i handeln och om skivan floppade så trycktes inga nya exemplar upp.
Hösten 1970 tog Kaj Kindvall över programmet och var därefter programledare för Tio i Topp tills det lades ner. Sommaren 1972 flyttades programmet, samt ”Kanske På Tio i Topp” över till SR och Ungdomsredaktionen i Norrköping. Samtidigt fick programmet även en ny signaturmelodi, ”Outa space” med Billy Preston. Man avskaffade vid denna tidpunkt även ”Trettio i Test”. Juryn fick under programmets återstående tid (ca 2 år) rösta om sammanlagt 30 låtar (varav de 10 från föregående Tio i Topp-lista var inkluderade). Dessa spelades upp i programmet Kanske På Tio i Topp på fredagskvällarna! Resultatet redovisades sedan på lördagen och fem titlar (nr 11-15 på listan) fick en ny chans veckan efter. Man införde även en förtäckt 10-veckors regel i form av procentuellt ökat poängavdrag(-20 %, -40 % osv.) från och med vecka 11. Detta förfarande drabbade bl.a. att Terry Jacks med låten ”Seasons in the sun” som fick 20 % poängavdrag den 11:e veckan på listan, och sedan 40 % poängavdrag den 12:e veckan, och i stället för en 2:a plats på listan, åkte den istället ut från listan med en 14:e plats.
Man lät även spår från svenska album ingå då andelen svenska singlar i det svenska utbudet hade minskat jämfört med tidigare utgivning. Men sedan tog man på ett redaktionsmöte i november 1973, ett beslut på att Tio i Topp skulle läggas ned vid halvårsskiftet nästkommande år. Stig Olin, underhållningschef på Sveriges Radio, och Kaj Kindvall, programledare på Tio i Topp, kommenterar nedläggningsbeslutet i en artikel, ”Radioprotester gjorde intryck: Tio i Topp läggs ner!” som gick att läsa i novembernumret av tidningen ”Ny Musik, nr 4-1973”:
”Tio i Topp ska läggas ner och Svensktoppen ska bli helsvensk. Det beslutade Centrala Programrådet förra veckan. Stig Olin, underhållningschef på ljudradion kommenterar: Vi hade ett möte i våras då vi diskuterade Tio i Topp. Tommy Rander från Göteborgsredaktionen var emot, medan Kaj Kindvall från Norrköping ville ha den kvar. Jag tog starkt intryck av debatten och har sedan intresserat mej speciellt mycket för den här frågan. Jag var på Gärdet och träffade Rädda-Radion gruppen och följde upp debatten i massmedia.
– Mötet i våras var det vanliga vårmötet med alla ungdomsredaktioner. Vi diskuterade allt som har med ungdomsradion att göra, och tog även upp Tio i Topp i förbifarten, säger Kaj Kindvall. Det här beslutet kom som en chock för mig i måndags när jag fick reda på det. Jag har varit producent för Tio i Topp under tre år, och jag tycker att jag borde fått yttra mej innan det klubbades.
– Tiden är mogen att lägga ner programmet, säger Stig Olin. För tolv år sedan när vi började med mentometertryckande och for land och rike runt fanns det ett verkligt behov för ett forum med pop i svensk radio. Nu är popen utbredd och ursprungsskälet borta. Nu är listan enbart konserverande och likriktande. Skivorna är kvar för länge på listan.
– Jag tror det är en grov underskattning av lyssnaren, en otäck förmyndarattityd att säga att listan är likriktande. Titta på all exklusiv musik, som säljer jättebra. Det är inte fult att lyssna på lätt underhållningsmusik, säger Kaj Kindvall. Tio i Topp leder in ungdomar på annan musik, och det tycker jag är ett tungt skäl att ha listan kvar. Vad kommer istället?
– Samma programtid, två och en halv timme under fredag och lördag, mer svensk pop och ingen lista, säger Stig Olin.
– Jag arbetar gärna med ett nytt program bara det innehåller mycket musik och lite prat, säger Kaj”.
I poptidningen ”Tiffany, nr 1-1974” skriver krönikören ”Magdalena” under rubriken ”Magdalena har ordet” följande om Sveriges Radio:
”Svensk radio och TV har väl nästan alltid varit ointresserade av oss tonåringar. Och nu när Tio i Topp ska läggas ner känns det värre än någonsin. Anledningen till nedläggningen av ett av Sveriges populäraste program är ju att det anses att musiken är för dålig. Tuggummipopen härskar, säger man, och band som Deep Purple eller Black Sabbath kommer nästan aldrig upp på listan.
Programmet fyller ingen funktion längre, säger Stig Ohlin, m.fl.. MEN VARFÖR GÖR DE INTE OM PROGRAMMET lite så att det fyller någon funktion då? Låt några verkliga musikkännare göra upp uttagningslistan och sedan kan juryn välja ur den. Då är det ingen risk för att tuggummilåtarna tar sig upp på listan. Alla ni som tycker som jag skriv på uppropet till Sveriges Radio. Om tillräckligt många skriver så kanske vi får behålla ett program vi gillar. För det är ju klart att något annat popprogram istället för Tio i Topp det får vi inte, så om vi inte själva gör något åt saken så har vi snart bara Kvällstoppen kvar.”
Lördagen den 29 juni 1974 sänds det sista Tio i Topp-programmet, för att sedan gå i graven.
Den dåvarande underhållningschefen på ljudradion, Stig Olin, tyckte att: ”ett program kan väl inte få vara kvar bara för det är populärt (!)” Till och med ABBA vädjade via ett öppet brev i Expressen riktat till Radiounderhållningens chef, Stig Olin, att låta programmet vara kvar! Men det tjänade ingenting till! Men när Stig Olin, i boken ”Stikkan: Den börsnoterade refrängsångaren” (Oscar Hedlund, 1983), nämner denna epok utifrån ett historiskt perspektiv låter det så här:
”Annat var det på min tid, på ABBA:s tid. Något uslare har icke avhörts i radio, enligt de dåvarande experterna. Att det blev en världsgrupp av ABBA bara stärkte ”experternas” kamplust; se där hur 182 miljoner dumskallar jorden runt aningslöst går och köper Andersons skivor…”
Veckan därpå ersatte det helt nya programmen, Poporama och Discorama, de nu nedlagda programmen Kanske På Tio i Topp och Tio i Topp! Programmets ursprunglige producent, Carl-Eiwar Carlsson, begravdes i sin hemort Skutskär, en timma innan det sista programmet påbörjade sin sändning. Man kan ju tolka denna symbolik lite som man vill, men visst var det ett obehagligt slumpartat sammanträffande kan man ju kanske tycka?
Tio i Topp har haft många olika programledare under åren 1961-74, och några kända namn förutom Kaj Kindvall är bl.a. Lill Lindfors (1961-62), Lars-Gunnar Björklund (1962), Carl-Eiwar Carlsson (1962-63, 1964, 1965), Klas Burling (1964), Kersti Adams-Ray (1966, 1967), Rune Hallberg (1966) och Åke Strömmer (1967). De sista åren så var programledarna Lennart Häggkvist (4/1-27/12 -69), Lennart Häggkvist & Urban von Rosen (3/1-29/8 -70), Kaj Kindvall 5/9-70 – 29/6-74 ( med undantag av 26/8-2/9 -72 och 8/9-22/9 -73 då Stefan Casta, respektive Sture Karlsson var tillfälliga programledare).
De populäraste artisterna på Tio i Topp-listan under 1970-talet var följande:
ABBA (9 låtar) – The Sweet (8 låtar) – Creedence Clearwater Revival, Middle of the Road (7 låtar) – José Feliciano (6 låtar) – Chicory Tip, Les Humphries Singers, The New Seekers, Björn Skifs (5 låtar) – CCS, Albert Hammond, The Osmonds, Gilbert O’Sullivan, Elton John (4 låtar).
De mest framgångsrika artisterna 1970-74 var:
1970: Creedence Clearwater Revival – 1971: Middle of the Road – 1972: Tony Christie – 1973: Elton John – 1974: ABBA
Tio i Topp återkom dock i etern ytterligare en gång! I samband med Melodiradions 20-års jubileum den 5 maj 1981 återuppstod Tio i Topp blott för en dag, men nu med Clas ”Clabbe” af Geijerstam som programledare. Från en studio i radiohuset i Stockholm röstade 200 ungdomar via mentometerknappar från en lista med femton aktuella låtar. Phil Collins med ”In the air tonight” vann före Stray Cats med ”Rock this town” och Isadora Juice med ”Isadora”. Men sedan var det slut!
Tonkraft:
”Tonkraft: Ett levande musikprogram från Ungdomsredaktionen i Stockholm”. Sveriges Radio producerade mängder med konsertupptagningar under 1960–1970-talet, och förfogar delvis över ett unikt livematerial med både svenska, som utländska musikakter! Tonkraft var ett av de programmen som sände livemusik i Sveriges Radio under 1970-talet och som ramades in med signaturmelodin ”Morgage on my soul” av Fred McDowell.
Programmet startade upp hösten 1972 och hade som målsättning att presentera levande rytmisk musik, (dvs. rock, jazz, blues, gospel samt folkmusik) i huvudsak från svenska musikakter, även om en del utländskt inköpt livematerial, eller inspelningar från utländska artister på besök i Sverige, också förekom i programmet. Inga skivor fick spelas i programmet, utan allt skulle vara livematerial och konserterna som sändes var ofta väldigt färska, oftast bara någon vecka gammal, men det hände även ibland att man sände mer eller mindre direkt!
Några av artisterna (både svenska och utländska) som kunde höras i Tonkraft under 1970-talet var bl.a: Arbete & Fritid, Archimedes Badkar, Blood, Sweat & Tears, Boomtown Rats, John Cale, Canned Heat, Colosseum, Dag Vag, Dimmornas Bro, Dom Smutsiga Hundarna, EGBA, Elda Med Höns, Eldkvarn, Ensamma Hjärtan, Fläsket Brinner, Georg Wadenius Band, Gnags, Grisen Skriker, John Holm, Hoola Bandoola Band, Jukka Tolonen Band, Kaipa, Kebnekajse, Kenny Håkanssons Band, B.B. King, *Krokus, Kung Tung, Ulf Lundell & Nature, Made In Sweden, Magna, Manfred Manns Earth Band, John Mayall, Mikael Wiehe & Kabaréorkestern, Frankie Miller, Mobben, Motvind, Nationalteatern, Noise (Skånebandet och ska ej att sammanblandas med popbandet Noice), Norrbottens Järn, Nynningen, Peps Blues Band, Ragnarök, Raj Montana Band, Mikael Ramel, Lou Reed, Risken Finns, Pugh Rogefeldt (tillsammans med Nature/Rainrock), Roger Rönning, Samla Mammas Manna, Pete Seeger, Sky High, Solen Skiner, Solar Plexus, Steeleye Span, Steppenwolf, Trettioåriga Kriget, Ultravox, Wasa Express, Rolf Wikström m.fl.
*Notering: Gruppen Krokus som spelade i Tonkraft, spelade någon form av rockinfluerad jazz och ska inte sammanblandas med den mer kända schweiziska hårdrockgruppen Krokus som bildades 1974!
Tonkraft kom även ut på vinyl som ett dubbelalbum med en speltid på nästan 89 minuter, (Tonkraft 1972-74 – Levande musik från Sverige, 1980, TLP1-2).
Tonkraft hördes i Sveriges Radio 1972-83!
Ungdomsredaktion:
Hösten 1971 så började man med dagliga eftermiddagsblock där musik och samtidsjournalistik samlades. Programmen hette ”Måndag med Ungdomsredaktion, Tisdag med ungdomsredaktion, Onsdag med …” och så vidare! Detta eftermiddagsblock varade mellan klockan 16:30-18:15. De första åren så gjordes de flesta av ungdomsblocken i Stockholm. Undantaget var måndagar då den musikpolitiska progressiva Göteborgsredaktionen sände. I Göteborgsredaktionen (som startade redan våren 1970) fanns bl.a. Håkan Sandblad, Göran Stangertz och Tommy Rander, som gärna presenterade udda låtlistor och diverse samhällssatir, bl.a. maktsatiren Radiomonopol mellan åren 1971 – 75. Men från och med hösten 1971 så delade Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå på sändningstiden måndag-fredag. Malmö-redaktionen sände två kvällar i veckan, de övriga en!
1973 ersattes ungdomsredaktionen i Umeå med ungdomsredaktionen i Luleå, orsaken var diverse anklagelser mot Umeå-redaktionen för bristande opartiskhet. Men redaktionen i Luleå etablerade snart en kontroversiell profil och fick i sin tur lägga ned några år senare, för att i sin tur efterträdas av Sundsvallsredaktionen, som även de hade en medveten konfrontation som nyckel i flera av sina program.
Det tillkom även ungdomsredaktioner i Karlstad och Norrköping. Ungdomsredaktionen fick en hel del kritik eftersom ledningen tyckte att man ägnade sig för mycket åt bred och vinklad samhällsjournalistik, snarare än ungdomsradio. Det förekom även många Radionämndanmälningar mot dessa program och många ansåg att dessa program var förtäckt politisk vänsterpropaganda. Det höjdes även röster från Moderaternas Ungdomsförbund (MUF) som propagerade för att man skulle lägga ned ungdomsradion, som man ansåg bara var ett politiskt redskap för att sprida socialistisk propaganda
Som en följd av anmälningarna mot vänstervridning och opartiskhet gjorde Radionämnden på eget initiativ en systematisk granskning av trettio program (som hade sänts november 1974 – februari 1975) från ungdomsredaktionens dagliga program (varav fjorton stycken hade blivit anmälda) och nämnden fann att Ungdomsredaktionen inte hade brutit mot gällande regelverk och alla program utom ett, blev därför friade. Det fällda programmet hade sänds 750221 och det var Ungdomsredaktionen i Norrköping som hade sänt det aktuella programmet, och orsaken var att: ”en författarinna hävdat att den svenska polisen sköt för att döda”.
Nämndens slutsats var (liksom Sveriges Radios) att ”företaget måste ges stor frihet att experimentera med nya former i programverksamheten”.
Men ungdomsredaktionens målsättning var i första hand att presentera och spela popmusik. Men ibland kunde det råda delade meningar om vilka skivor som sågs motiverade att spela, och kring musikvalet i ungdomsradion så uppstod också en viss konflikt mellan Radiounderhållningen och Ungdomsredaktionen.
Claes Westrell fick 1977 i uppdrag att i en PUB-rapport (PUB = Sektion för publikundersökningar inom SR) sammanställa data om ungdomsradion och dess lyssnare. Han konstaterade där att:
”Ungdomsredaktionen i valet av musik ger företräde åt grupper och artister, som i sina vistexter förmedlar ett politiskt budskap av revolutionär och samhällsomstörtande art”
Men Radionämnden kunde dock inte enas om detta verkligen var ett faktum, däremot så var den allmänna uppfattningen att man i programmens talande delar spred diverse kommentarer kring samhällsfrågor och politik som inte låg i fas med uppdragets art! Men 1979 upphörde den självständiga Ungdomsredaktionen när en gemensam redaktion för barn- och ungdomsprogram konstituerades under Sveriges Riksradios paraply!
Upp till Tretton:
Upp till Tretton var ett kombinerat frågesport- och önskeprogram från barnradion som kunde höras på onsdagskvällar i P3. Programmet gick ut på att barn som var max 13 år kunde skriva till programmet och hoppas att bli uppringda i direktsändning av Ulf Elfving, för att prata en stund, svara på en fråga, och sedan få höra sin önskelåt spelas upp! Programmet startade 1970 och programledare var Ulf Elfving! Programmet sändes fram till 1986. Eftersom enbart barn och ungdomar under 14 år var de som fick ringa in och önska musiken, var merparten av musiken i programmet av pop- och rockkaraktär, uppblandat med vissa inslag av barnmusik.
Upp till Tretton var helt enkelt en ungdomsvariant av det populära programmet Ring Så Spelar Vi.
Ulf Elfving var även programledare för Svensktoppen och Skivspegeln under 1970-talet! Ulf Elfving vann 2002 även Årets Hederspris i samband med att Radioakademin delade ut det Stora Radiopriset på Radiogalan.
Vågspel med Luren:
Under åren 1979-81 fanns ett radioprogram som hette Vågspel med Luren, som spelades in och sändes från Göteborg. Husbandet i programmet spelade en ny visa vid varje veckas sändning i P3 och själva programmet leddes av Lars Aldman och Tomas Tengby. För detta programs räkning spelade Aldman också in mängder av musik. När sedan programmet lades ner så drog Aldman istället igång sitt program Bommen, ett program som under stora delar av 80-talet betydde mycket för musikälskade unga människor.
Yesterday – Melodier från igår presenteras av Rune Hallberg i Malmö:
Den 2 september 1977 startade programmet Yesterday som bjöd på pop från förr och nu. I programmet hade man alltid Nat King Cole som ständig skivgäst (Veckans Nat King Cole). Hallberg berättade diverse fakta kring artisterna och spelade sina favorithits från 1950/60/70-talet. Då och då brukade han också få hjälp av Staffan Olander som var en Beatlesexpert! Programmet sändes i hela 20 år och avslutades med en stor direktsändning i december 1996, samma dag som programledaren Hallberg, gick i avtalspension. Runt tusen program under dessa 20 år blev det. Rune Hallberg dog i april 2008, 73 år gammal!
Öppna Öron:
Detta var namnet på det första regelbundna radioprogrammet som ägnade sig åt svensk progressiv- och alternativ musik. Ett magasinsprogram som sändes från Luleå på måndagskvällar. Programmet var en halvtimme långt och sändes för första gången i P2 klockan 21:30, måndagen 30 augusti 1976. Programmet gjordes av Håkan Sandblad och Ted Ström. Målsättningen med programmet var att ge en mycket bred spegling av den svenska proggmusiken.
////////////////////////////////////////////////////////////////////////
Slut på del 3… fortsättning följer i ”Musikhistoriskt Dokument # 14 – Del 4 av 4: Lite kort om några andra musikprogram i radion under 1970-talet!!
Den Skogstokiga Bloggen 