Punkens rötter finns i den tidiga rockmusiken, som ofta var rå, hård och snabb i all sin enkelhet. Låtarna var korta, okomplicerade och för det mesta väldigt amatörmässiga i arrangemang och framförande! I Sverige hördes ljuden av de första punkbanden hösten 1977!
Punken växte snabbt och medförde en ”gör-det-själv anda” som även fick verkningar utanför den egna genren. Många unga (och framför allt killar) inspirerades till att starta egna band och mellan 1977-80 bildades (enligt vissa källor) över tusen punkband i Sverige. Några av de första banden var bl.a. Skabb, Ebba Grön, Göteborg Sound, Problem, och Kriminella Gitarrer (som räknas som en av den tidiga svenska punkens flaggskepp). Punken födde en febrilt spelande tsunami som bara välde fram över landet och tog tillbaka rockmusiken till det enkla, råa och primitiva igen.
Med punken kom också fanzines och urtypen för alla musikfanzines var det engelska ”Sniffin’ Glue”, som föddes med punkrörelsen 1976 och blev till en början alla efterföljande punktidningars lysande ledstjärna.
De första punkfanzines i Sverige var klart engelskinspirerande och hade namn som ”Anarki & Kaos”, ”Funtime”, ”Go Punk”, ”No Fun”, ”Noncha Allt!”, ”Punk Magazine”, ”Raw Power”, ”Sheet Music”, ”Shit Magazine”, ”sPUNK” och ”WHO’s a Punk”. Standardinnehållet bestod ofta av intervjuer med artister, skiv- och konsertrecensioner, fotokollage av punkartister, låttexter m.m.
Med punken blev vinylsingeln åter populär och med singlarna kom också en mängd trivsamma melodier försedda med gulliga och barnvänliga titlar som – ”Silvias Unge”, ”Hitlers Barn”, ”Passiv Bög”, ”Död Bland Döda”, ”Kuken I Styret”, ”Häng Gud”, ”Fuck Off”, ”Ronka”, ”Discoäckel”, ”Jesus I Betong”, ”Ung & Kåt” m.fl. Det blev nu också möjligt för de lokala punkbanden runt om i Sveriges land att spela in en skiva till en billig penning.
I arbetslöshetens England, vid mitten och i slutet av 1970-talet, växte punkrörelsen fram som ett aggressivt protestfyllt skrik mot samhällets hårda klasslagar. Utåt framstod den som en reaktion mot arbetslöshet, dåliga bostadsförhållanden, ekonomisk kris, nedskärningar, miljöförstöring och krigshot. Punken sågs dock, inte minst i medierna, som ett uppror mot etablissemanget och den spelade i mycket hög grad på det omgivande samhällets reaktioner, vilka oftast präglades av avsky och förakt. Att uppröra och provocera kom därför att ta upp en stor del av punkrörelsens inneboende DNA.
Punkens uppkomst beskrivs bl.a. i boken ”Hennes röster – Hillevi Ganetz, (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1997)” som: ”en reaktion mot sjuttiotalets inautentiska diskokultur och musikaliska teknifiering”.
Ett inautentiskt liv är ju motsatsen till ett autentiskt liv, där personen gör sina val baserat på sina egna innersta övertygelser och erkänner därmed sin frihet, till skillnad från att bara göra det som förväntas av en, i ett samhälle där även musiken hamnar i klorna på allsköns teknik- och produktstyrning.
Punken var alltså bara ett sätt att gå tillbaka till den primitiva och äkta musikupplevelsen, utan några yttre förväntningar och påklistrade teknikattribut. Man skulle nästan kunna säga att punken, på något vis var proggens lillebror, där samhällskritiken stod i centrum, även om den uttalade politiska inriktningen nu var mer nedtonad och istället var infogad mellan raderna i punkens alla texter.
Punken uttalade med musikens hjälp samhällskroppens kris och kläderna pekade på främlingskapet i det egna samhället, samt apati och desperation. Missnöje och aggression visades genom attityd, samt texter i musiken. I Sverige kunde punken ses som ett uttryck för upplevelsen av moderniseringens negativa sidor. 1970-talet präglades på det allmänna, samhälleliga planet även i Sverige mycket djupt av kristecken som oljekris, växande arbetslöshet, avmattad tillväxt och kulturella signaler för en ändrad omvärldsuppfattning i pessimistisk riktning. Det mesta kunde uppfattas som skit och gav näring till det missnöje som i mångt och mycket var punkens inneboende drivkraft. Misären var bränslet, uttrycket frustrationen och musiken kommunikationens verbala megafon.
Men den svenska punkrörelsen var från början egentligen bara en kopia av det som gjordes i London i slutet av 1970-talet.
I ”Kritisk Utbildningstidskrift, KRUT 9 – Ungdomskultur, 1979” kan man läsa följande naiva och märkliga beskrivning av punkrörelsen i Sverige 1978-79:
”Punken här i Sverige är inte en protest mot arbetslösheten, rasismen, den ökade hetsen i arbetslivet. Det är en reaktion mot kvällarna som alla ser likadana ut. Tjejen som slutat hoppas att en John Travolta ska komma in på diskoteket och ta henne till en lyckoö. Killen som inte tror att mopeden kommer föra honom till USA, som vet att bensinen tar slut i Södertälje. Punken innehåller fantasi och utlevelse + en hel del bra musik. Men den är ingen lösning, inte nåt nytt svar, om du nånsin har trott det”.
Den svenska punkrörelsen häcklade många grupperingar i samhället. Några av de företeelser och personer som råkade illa ut var bl.a. kungahuset, Björn Borg, Gösta Bohman, polisväsendet, hippies, raggare, proggare och kyrkan. I rena farten så trampade man även på den svenska fanan. Punken blev därför en rejäl käftsmäll mot den kommersiella och etablerade musik som de traditionella skivbolagen spydde ut. Punkarna tog i princip över där proggarna hade lämnat dörrarna öppna och man behövde inte vara någon firad stjärna för att få spela musik. ”Hellre än bra”, var ofta honnörsordet och istället för att bocka och buga för skivbolagsfolket, tog punkarna saken i egna händer och framförde något som ibland faktiskt påminde om rockmusik och någon enstaka gång kunde det även bli riktigt bra, men oftast inte! Men det är ju de som lyckades göra något bra, eller som uppnått kultstatus, som vi kommer ihåg. Merparten av resten ska vi kanske vara glada för att vi glömt bort, alternativt aldrig hört.
Jo, jag gillar punk, det gör jag faktiskt…
Punken var parallellt med musiken även ett mode. I syfte att provocera körde man säkerhetsnålar genom kinder, näsor och öron, man bar sönderslitna kläder med hakkors på bröstet och skaffade mohikanfrisyrer med grönt- eller lilafärgat hår. I syfte att provocera så använde man tyvärr ibland sig av diverse nazistattribut, inte för att man var nynazister på något sätt, utan för att detta provocerade vanligt folk till vansinne, men i historiens backspegel kanske detta var en mindre bra grej!
I radioprogrammet Neonmagasinet (1978) beskriver en anonym punkare sitt utseende för reportrarna Jacob Dahlin och Barbro Schultz med följande beskrivning: ”Jag har kedjor, säkerhetsnålar, tamponger med blod på, kondomer, håret är grönt och rött”. Att provocera och sätta sig på tvären mot etablissemanget var liksom hela grejen med punken.
Men delar av punkrörelsen (och särskilt den brittiska) var dock mer politiskt färgad och där strävade man mot ett mer anarkistiskt samhälle. Vilket egentligen är en stor utopi, eftersom alla samhällen som bygger på anarkistiska lagar, också faller samman redan i ett tidigt skede. Det anarkistiska samhället är ju en omöjlighet, ungefär som om en kannibal som försöker äta upp hela sin lekamen, utan att lämna några rester efter sig!
Men anarkirörelsen i Storbritannien har en lång historia. Kanske började det med William Godwin (1756-1836) och som brukar kallas för den ”den förste anarkisten”. Sex Pistols tog dock intryck av den radikala traditionen och gjorde 1976 låten ”Anarchy in the U.K”. En punksingel som för de flesta är den låt som på allvar kickar igång detta samhällsfenomen. Man skulle kunna betrakta låten som den kortlivade ungdomsrörelsens signaturmelodi – eller varför inte programförklaring?
Så enkel så att alla kunde förstå: ”I am an anti-christ/I am an anarchist/Don’t know what i want but i know how to get it/I wanna destroy the passerby…”
Antikrist är ju en av nyckelfigurerna i de profetior som i tid och otid har framkallat visioner om död och undergång inom en snar framtid. I boken ”Stora Döden (Ordfront, Stockholm 2000)” skriver Dick Harrison följande på sidan 274 i avsnittet: ”Jakten på syndabockar/Antikrist är nära:
”Denne gåtfulle ”Mot-kristus” har dykt upp i otaliga litterära alster och i populärkulturen, t.ex. i Sex Pistols ”Anarchy in the U.K” från 1976. I denna punklåt, som inleds med orden ”I am an Antichrist, I am an anarchist” är Antikrist symbolen för den missnöjda engelska 70-tals ungdomens lust att förstöra och vandalisera. Den dekadanta västerlänska civilisationen har nått de yttersta dagar då våldet regerar på gatorna, då Antikrist härskar.
I och med att de inkluderar Antikrist i denna bittra, provocerande bild av samhället sällade sig Sex Pistols till en nära tvåtusenårig tradition. Redan under romersk kejsartid, för de första kristna generationerna, symboliserade Antikrist tidens slut”.
Punkrörelsens musikaliska flaggskepp var ju just Sex Pistols, men som i grunden var ett konstruerat koncept som skapats av producenten Malcolm McLaren och bildkonstnären James Reid. Deras egentliga syfte med projektet Sex Pistols var i förenklade ordalag att riva ned muren som fanns mellan konst och politik.
1971 öppnade McLaren en klädbutik ”Let it Rock” i London, 1976 bytte butiken namn till ”SEX” och sedan blev han manager till Sex Pistols. Den engelska punkens mode och musik, är alltså till stora delar sprungen från i stort sett samma källa och även om det fanns andra influenser, ser man med stor tydlighet att det som antände den mix av inneboende irritation och frustration mot makten och politiken hos ungdomen, i själva verket, var en konstruerad produkt. Men även om själva antändningen var riggad, var allt det som sedan hände, när Pandoras ask väl hade öppnats, äkta.
Punk och New Wave stod trots allt för rockmusikens inre förnyelse och kan ses som en reaktion mot den uppblåsta och stagnerade musikbransch som fanns vid denna tid. En av de viktigaste egenskaperna inom punken var att provocera, provocera och provocera. Uttrycket punk kommer från den amerikanska engelskan och betyder ungefär uselt, ruttet eller dåligt, vilket mångt och mycket också var väldigt passande med tanke på den stora mängd av undermålig musikalisk – och teknisk kvalitet som denna musikstil producerade fram (även om en mängd undantag bevisar motsatsen).
I England i slutet av 1970-talet började skinnheadsrörelsen åter att växa till och en anledning till detta kan bero på punkens genomslag 1977-78. Punken ledde till att ungdomskulturens landskap omformulerades. I Sverige började skinheadkulturen få ett fäste 1979 då arbetslösa ungdomar från storstadsförorterna attraherades av denna nya provokativa livsstil. I början associeras denna kultur till den så kallade Ska-musiken, men runt 1980 är det istället io-musiken (io-punk) som börjar bli den dominerade musikstilen inom skinheadskulturen. Det engelska bandet Screwdriver (som bildades 1977) trädde 1982 fram som rasister och etablerade därmed också den så kallade ”vit makt-musiken” och gjorde sig själva till talesmän för alla skinheads. Men detta är en helt annan historia och berättas inte här…
Den svenska punkscenen första våg ebbade ut i mitten av 1980-talet, men punken dog riktigt aldrig ut, utan har levt vidare som en liten subkultur inom musikens och modets sfär över tid. Men de politiska undertonerna har efter hand klingat av mer och mer och den första generationens punkrebeller är nog för det mesta numera välartade och välkammade medborgare utan mohikanfrisyrer och säkerhetsnålar genom kinden. De gamla punkarna sitter nog där i sina förortsvillor med sina ölmagar och höga hårfästen och lyssnar på sina gamla punklåtar i smyg, i väntan på att Let’s Dance, Dansbandskampen och Doobidoo ska börja på TV!
(Denna text skrevs ursprungligen (för ca 14-15 år sedan) för en bok som aldrig kom att publiceras, men texten har genomgått en uppdaterad redigeringsrunda i november 2025)
Den Skogstokiga Bloggen 