Musikscenen i Sverige på 1970-talet! Musikhistoriskt Dokument # 12

                       Proggen – Vänsterns Politiska Protest – Del 1 av 3

Under 1960-talet växte det fram ungdomsrörelser som stod i opposition mot det existerande samhället och dessa ungdomsrörelser (t.ex. mods, hippiekulturen och 68-rörelsen med dess politisering av kulturen) anses vara tidiga och primitiva rötter till den svenska vänsterrörelsen och den svenska progressiva musikrörelsen som sedan växte fram under 1970-talet. Musik/progg-rörelsen existerade som fenomen i en bred bemärkelse ungefär mellan 1965-80, men var som starkast 1972-75!

Musikkritikern Carl-Gunnar Åhlén skriver följande om den nya musikrörelsen i Rikskonserters nyhetsbulletin, Tonfallet, 1971:

”Spela själv! Enklare och mera kärnfullt kan den nya musikens ideologi inte utryckas. Den nya musiken har en ideologi men ingen estetik – däri ligger det nya”.

Proggrörelsen var dock inte speciellt välkomna ute i de svenska folkparkerna, utan dit var det istället diverse politiska exilgrupper som många gånger blev inbjudna för att framföra olika dans och musikakter. Dessa mångkulturella inslag i folkparkerna berodde främst på den statliga kulturpolitik som fastställdes 1974 och som folkparkrörelsen välkomnade.  En kulturpolitik som man ansåg sig vara förebild för, inte minst i det handlingsprogram som antogs 1973, vilket innebar att folkparkerna skulle främja ett decentraliserat kulturliv och därmed motverka kommersialiseringens negativa verkningar. De skulle främja kulturell förnyelse och skapande verksamhet, stödja eftersatta grupper och bidra till kulturutbyte över nationsgränserna (vilket troligtvis diskvalificerade stora delar av den svenska proggen), gemenskap och deltagande var honnörsord. Musikfester och folkmusik skulle var alternativet till kommersiell musik och folkparkrörelsen stödde förutom de internationella gästspelen, centralt svenska trubadurer och dansbanden började ju även få sin givna scen i parkerna.

I slutet av 1970-talet kom (i takt med dålig ekonomi) även den vanliga popmusiken, rocken och punken in i de svenska parkerna (t.ex. Jerry Williams, Rohdes Rockers, Landslaget, Hurriganes, Rockfolket, Svenne & Lotta, Björn Skifs, Tomas Ledin m.fl).  Men myntets baksida var ju att de populära artisterna också krävde bra betalt för att komma och uppträda. När ABBA åkte runt i de svenska folkparkerna sommaren 1975 begärde man t.ex. 60 % av intäkterna, alternativt en garantisumma av 15 000 kr för varje uppträdande och inför sommaren 1976 hotade vissa folkparker att bojkotta Björn Skifs, som i sin tur ville ha 50 % av intäkterna, eller minst 9 500 kr!

Musikrörelsens grundbult var att själv föra fram den musik som de kommersiella skivbolagen inte tyckte var ekonomiskt intressant att ge ut.  Själva syftet med musikrörelsen var bl.a. att aktivera lyssnaren och stärka kontakten mellan musikerna och deras publik. Man ville bryta gränsen mellan musiker och publik, och anledningen var att man ansåg att alla kunde skapa sin egen musik, där budskap, ideologi och amatörism alltid gick före begrepp som kvalitet, kunskap och professionalism. Musikrörelsen eftersträvade en avkommersialiserad och avfinkulturerad folkkultur.  Men det var inte helt oproblematiskt att bedriva en icke-kommersiell verksamhet inom just musikområdet, eftersom marknadskrafternas spelrum var stort.

Lösningen på problemet blev därför att själva försöka bygga upp olika alternativa kanaler för att sprida sin egen musik och få ut det egna budskapet. Under en period i mitten av 1970-talet fanns det också hela femtio (!) skivbolag, tre distributionsbolag och ett skivpresseri som räknades in under den progressiva musikrörelsen. Genom att ha kontroll på sin musik genom hela produktionsledet blev musikrörelsens producenter både starka och oberoende. Före 1969 hade det i det närmaste inte funnits någon icke-kommersiell skivutgivning i Sverige.

I branschtidningen ”Musikern, nr 2 – 1978” skriver Leif Domnérus följande om den alternativa musikrörelsen i artikeln ”Framtidens musikliv: – Bra dansmusiker har vi redan – bra dansmusik får vi om samhället tar sitt ansvar och satsar mera pengar!”:

”För ca 10 år sedan uppstod i vårt land något som att kallas för den alternativa musikrörelsen.  Den s.k. progressiva musiken gjorde sitt intåg på de för stunden hastigt uppsnickrade estraderna. Den första plattformen kom att stå på Gärdet i Stockholm 1967 och därefter har en alternativ musikrörelse växt ut i hela landet. Idag har man också ett omfattande kontaktnät mellan dessa nya spelplatser, i rörelsen ligger också verksamheter som kringgärdar musiken, typ grammofonbolag, skivdistribution, Musikens Makt, d v s en egen tidning osv. 

I grunden för den här nya musikrörelsen ligger en protest mot etablerade borgliga samhället med dess kommersiella beroende. Musikaliskt kan man till väldigt stor del ifrågasätta om begreppet ’progressiv musik’ är vidare passande på en musik som oftast är långt ifrån vad som i mera gängse mening brukar betecknas som just progressivt.

Den alternativa musikens grundläggande musikaliska struktur kan tyvärr ofta sägas vara en mycket enkel kopiering av den enklaste och mest lättköpta kommersiella musiken. Undantag fick dock även inom den här sektorn, ska sägas. Och viktigare ändå är väl att påpeka att musiken i just det här sammanhanget till mycket stor del skall bedömas tillsammans med politiska ståndpunkt som manifesteras i samband med musikutförandet”.

Det fanns dock många åsikter kring själva musikrörelsen och proggmusiken!

Magnus Uggla var en artist som öppet utryckte sitt ogillande för den svenska proggrörelsen i radioprogrammet Livet Är En Fest från 1999, med följande uttalande:

”Progg var det värsta jag visste. Jag tror att dom flesta ungdomar i min ålder på den tiden tyckte att den här musikrörelsen var rena skiten. Det var Violen och det var i bästa fall Nationalteatern. Men det fanns ju så mycket skit, det var så dåligt. Hela Tio i topp-grejen lyckades ju musikrörelsen plocka bort, Kvällstoppen och Svensktoppen också.  Svensktoppen var i och för sig inget man lyssnade på den tiden, men allt det där försvann ju. Dom ansåg att det var så fel med listor, och tro fan det, så dåliga låtar som dom hade. Dom hade aldrig haft en chans på en lista”.

En annan artist som också ogillade proggen var Alexander Bard och även han uttalar sig om proggen i radioprogrammet Livet Är En Fest:

”70-talet i Sverige var väldigt speciellt eftersom det var förbjudet att gilla populärmusik över huvudtaget. Jag har en mycket klar uppfattning om vad progg var för någonting. Proggmusiken var dålig musik, den var utförd av högst måttligt medelbegåvade människor, som var ganska musikaliskt obegåvade. Det typiska var just att en ironisk låt som ’Livet är en fest’ av Nationalteatern hade budskapet att ytlighet var töntigt och så, men i själva verket var ’Livet är en fest’ en jättehit på skoldansen, där folk söp så mycket dom orkade och hade sina första knull i buskarna utanför plugget och så där”.

Den renodlade proggmusiken hade en tydlig politisk inriktning och sågs av många som ett medel för att förändra samhället mot en socialistisk riktning. I proggtidningen ”Musikens Makt, nr 10 -1974” försöker man dock förklara vad det hela handlar om:

”Vi använder också uttrycket icke-kommersiell musik. Det innebär konkret att våra spelare och skivbolag inte för ut musik utifrån vinstprinciper, utan utifrån kommunikationstanken. Musik är lika med kommunikation, säger vi. Musik är lika med konsumtion säger den kommersiella musikindustrin… Vi kan alltså helt logiskt kalla oss för en antikapitalistisk rörelse… Men detta betyder inte att vår musikrörelse är socialistisk eller kommunistisk… Vår rörelse är inget parti”.

Proggen började i princip med de båda Gärdesfesterna i Stockholm 1970, då en stor mängd skara artister (med stor skiftande kvalitet) uppträdde, spelade och sjöng på svenska. Gärdesrocken blev efter detta ett begrepp och Musikrörelsen startade i praktiken upp i samband med just dessa fester! Basen för själva rörelsen blev de nystartade skivbolagen! De befintliga skivbolag som fanns i landet vid denna tid var helt ointresserade av den s.k. Gärdesrocken, och orsaken till detta ointresse var nog egentligen en kombination av ett flertal orsaker. Men de nya artisternas (många gånger) låga musikaliska kompetens, musikens inneboende låga kvalitet, alla politiska och samhällskritiska budskap, samt en mycket stor lågkommersiell potential hos denna nya svenska musik, var nog den primära orsaken till de etablerade skivbolagens ointresse!

På ren svenska betyder det hela följande – Man var inte beredda att satsa varken tid, energi och pengar på något som bara gick att sälja till en begränsad kundkrets inom Sveriges gränser, med mycket låga upplagor som följd. Detta innebar att det inte fanns några pengar att tjäna och därför var man också ointresserade. Musiken inom den svenska progressiva sfären blev istället därför ett viktigt politiskt vapen för social förändring i kampen för att ena människor inom musikrörelsen i kampen mot etablissemanget.

De nya bolagen startades av musikerna själva och deras kompisar. De viktigaste av de nya alternativa svenska skivbolagen var: MNW, Silence, Mistlur, Amalthea, Nacksving, Heartwork och Manifest. Nacksving fanns i Göteborg och satsade mest på politisk rock, Silence (först i Stockholm, sedan i Värmland) satsade helst på romantisk instrumentalrock, MNW (Vaxholm) satsade på en blandad utgivning Manifest (Luleå) och Amalthea (Skåne) satsade mest på lokal musik, medan bolag som Mistlur (Stockholm) och Heartwork (Skåne), som uppstod lite senare än de andra bolagen, helst satsade på lite mer ungdomliga musikformer som punk etc. Några andra mindre skivbolag i det progressiva och icke-kommersiella Sverige som också kan nämnas i sammanhanget är bl.a. Proletär Kultur (Göteborg), Barrikaden (Göteborg), Avanti (Göteborg), LIM (Levande Improviserad Musik, Göteborg) Musiklaget (Stockholm), Amigo (Stockholm), Oktober (Stockholm), YTF (Yrkestrubadurernas Förening, Stockholm), HURV (Malung), Forsaljud (Forsa), MTM (Mora Träsk Musik, Gävle), Sub (Uppsala), Caprice (Sundbyberg), Alternativ (Sollentuna) m.fl.

Några artister inom proggrörelsens inre och yttre sfär som även lyckades hyfsat kommersiellt var bl.a Bo Hansson, Hoola Bandoola Band, Nationalteatern, Motvind och senare även Dag Vag!

1973 startade även Musikrörelsen den egna tidningen Musikens Makt som kom ut med 68 nummer under åren 1973-80. 1974 gick musikjournalisten Tommy Rander till hårt angrepp mot bandet Storm från Malmö, för att de hade spelat in en skiva på det kommersiella skivbolaget EMI. Sedan fick även bandet Kaipa samma typ av kritik, och även Turid fick på pälsen.  Via en anonym förstasidesartikel i proggens egen tidskrift Musikens Makt, utmålades Turid att svika musikrörelsen eftersom hon valde att spela in på Metronome, istället för att fortsätta på Silence, där hon redan hade spelat in tre album.

1975 blev Sveriges arrangemang av Eurovision Song Contest ett tacksamt mål för proggrörelsen. En alternativ festival med musik och teater hölls i Stockholm i mars, där Nationalteaterns frontman, Ulf Dageby, uppträdde under namnet Sillstrypar’n och framförde den mycket uppmärksammade låten ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där ABBA häcklades för kommersialism och beskrevs som ”lika döda som sillkonserver”.

Men Ulf Dageby beskriver i boken ”Proggen – Håkan Lahger, (Atlas, 2002)” sin egen syn på Musikrörelsen och Sillstrypar’n med följande uttalande:

”Under hela tiden i Lund vägrade jag att gå i demonstrationer. Jag gillade inte att gå på ett långt led. Jag vägrade att ta på mig ett FNL-märke. Inte något jävla märke för att jag hör till det eller det. Jag gillar inte massmanifestationer och jag gillar inte att vara moralist som Sillstryparn’n förväntades vara till slut. Jag fick problem med den låten (”Doin’ the omoralisk schlagerfestival”) och tyckte att den var mer rörelsen än den var jag. Jag gillade egentligen inte att sjunga att Stikkan Anderson var ett cyniskt svin. Det är så hårt. Jag var dubbel till den där sången för samtidigt var det en rolig låt med grötrim och hiskliga bilder; garotteringar och ansjovisar. Men när de ringde från tidningarna och frågade vad Sillstrypar’n tyckte om ’det där jävla kommersiella jippot’ så kändes det alltmer obehagligt för mig att uttala mig eftersom jag är en fegis i sådana sammanhang. Jag ställer mig inte längst fram och knyter näven. Jag är alldeles för blyg för det. Så jag stod inte ut som rättrådig moralist”.

Nationalteatern var dock inte de enda som visade att teater och musik hängde ihop. Barnprogrammet och sedermera kultprogrammet i TV, ”Tårtan” blev en symbol för 1970-talets kulturradikalism. Carl Johan De Geer var en av upphovsmännen till TV-serien och Mats G. Bengtsson som spelade karaktären Hilding i densamma, var båda medlemmar i proggbandet Blå Tåget.

Håkan Sandblad skriver följande i debattboken ”Vi tycker om musik (Publica, 1975)” följande sammandrag gällande den alternativa utvecklingen av den svenska popmusiken fram till 1975:

”Utveckling: Gärdesfesten var början till en snabb utveckling av en alternativ musik på detta område i Sverige. Skivbolagen MNW och Silence blev de som förde ut denna nya progressiva svenska pop till en bredare publik. Musikfestidén spred sej över hela landet. Teatergrupper som Fria Proteatern gjorde på sitt håll detsamma som många musikgrupper – en viktig ingrediens i deras pjäser var sången med ett klart politiskt innehåll. MNW/Silence startade gemensamt SAM-distribution som ett alternativ till de stora bolagens skivdistribution.

1973 började alternativa musikställen växa upp runtom i landet – storstädernas allaktivitetshus i kommunal regi hade stängts ett efter ett och man började även här ta saker i egna händer. 1973 startade också Musikens Makt som ett organ för musikrörelsen. 1974 bildades Kontaktnätet, en samarbetsorganisation för de alternativa musikställena (som också sysslar med teater, film, hantverk osv). Uppskattningsvis är den alternativa musikrörelsen idag lika stor som pingströrelsen (i runt tal 80 000 medlemmar över hela landet). Kontaktnätet har idag ett 80-tal medlemsorganisationer. Aktiviteten bland aktiva musiker är stor; i t.ex. Luleå (Manifest), Uppsala (SUB) och Göteborg (Nacksving) har startats skivbolag för att sprida det ökande utbudet. Problemet idag är närmast att konsolidera verksamheten. Men marknadskrafterna har givit till resultat att även vänstern fått sina kändisband – Hoola Bandoola, Kebnekajse, Arbete & Fritid, Nynningen, Samla Mammas Manna m fl. Okända band har fått svårt att hävda sig inom denna sektor. Spelställena använder  de stora banden för att finansiera sin verksamhet (de drar mycket folk) och det blir lätt en ond cirkel.

Ställen i större orter där man har massiv erfarenhet och förhållandevis god tillgång till frivilligt arbetande (typ Sprängkullen i Göteborg och Uppsala Musikforum) har relativt små problem. Men på mindre orter är det ofta ett fåtal skolungdomar som får dra ett hårt lass. Man dras med ständigt med ekonomiska problem. Att i längden satsa på ideellt arbete och självfinansierande verksamhet är troligen svårt. Hur man ska ösa frågan ideologisk självständighet kontra kommunala/statliga bidrag är den stora frågan”.

Här avslutar vi ”Musikscenen i Sverige på 1970-talet! Musikhistoriskt dokument # 12- Proggen – vänsterns politiska protest – Del 1” och återkommer i ”Proggen – vänsterns politiska protest – Del 2”