År 1965 undersökte sociologen Göran Nylöf, på uppdrag av Konsertbyråutredningen, svenskarnas inställning till olika sorters musik. Resultatet visade att den populäraste musikgenren i mitten av 1960-talet, inte alls var pop och rock, som man kanske skulle kunna tro, utan gammaldans (av typen dragspelsmusik)!
Nästan hälften av Sveriges befolkning i åldrarna 16-70 år var anhängare, medan ofattbara 80 % hade en övervägande positiv inställning till den ”gamla dansmusiken”. Mindre än 5 % var negativa och bara 2 % var direkt motståndare till denna musikgenre! Med dagens ögon, känns det väldigt konstigt, men värderingarna och traditionerna var andra vid denna tid. Man bör också tänka på att ungdomsmusiken och ungdomskulturen endast var ca tio år gammal vid tidpunkten!
Nylöf kom även fram till att de som lyssnade mycket på skivor också var flitiga konsertbesökare. En närliggande tolkning var också att kulturpolitiken inte borde ta ställning för skivor eller konserter, utan endast inriktas på att stimulera det allmänna musikintresset! Sista betänkandet från Konsertbyråutredningen, ”Fonogrammen i Musiklivet”(1971), konstaterade att en påtaglig förändring skett i den allmänna inställningen till fonogrammen under de nio år som arbetet hade pågått, och man formulerade detta på följande sätt:
”Det förefaller inte längre rimligt att mana fram bilden av ett motsatsförhållande mellan ”levande” musik och högtalaremusik. De har båda sin givna plats i dagens musikliv, de har var och en sina fördelar och de kompletterar varandra på ett givande sätt”.
Tanken på levande och inspelad musik som komplement uttrycks även i 1972 års stora kulturutredning. En utredning som även lade grunden till ett avgränsat politiskt område och beslut om utbyggt stöd till det svenska kulturlivet (1974 års kulturpolitik).
Cirka tio år efter den första undersökningen, genomfördes ytterligare undersökningar om lyssnarvanor i Sverige (SIFO 1975 & PUB 1976) och nu var bara 10 % av de musikintresserade positivt inställda till gammeldansmusik och bland ungdomar, i åldern 12-24 år, var siffran så låg som 2 %. Den populäraste musiken i alla åldrar var nu istället modern schlager, dansmusik och pop/rock. Merparten av de som fortfarande gillade gammal dansmusiken allra mest var oftast lågutbildade män över 50 år bosatta på landsbygden.
Själv var jag nybliven tonåring 1975 och musiken jag lyssnade på då var ju Beatles, Status Quo, Nazareth, Sweet, Slade, Black Sabbath, Pugh, Nationalteatern, Suzi Quatro, Mott The Hoople, Hurriganes, ABBA, Björn Skifs m.fl. Lyssnade även på dåtidens dansband, svensktopp, schlager (via radion), men jag lutade mest åt rock och lyssnade för det mesta aktivt på hårdrock, glamrock, rock’n’roll och pop i olika former. Gammeltjo, mogen dansmusik och liknade var jag helt ointresserad av. Jag var dock en storkonsument av radioprogram som Tio i Topp, Kvällstoppen, Poporama, Upp Till Tretton, ja egentligen alla program i radion, där man kunde få höra den senaste pop och rockmusiken…
I åldersgruppen 12-24 år (ungdomar) tyckte 82 % i första hand att modern schlager, dansmusik och popmusik var den musik man tyckte särskilt bra om. I åldersgruppen 9-79 år (hela befolkningen) var motsvarande siffra 52 %. 1977 skriver Göran Nylöf följande om denna undersökning:
”Intresset för modern schlager- och dansmusik är kraftigt ökande. Man kan räkna med mer än en fördubbling av antalet anhängare under en tioårsperiod. Intresset för modern schlager- och dansmusik är beroende av ålder och samhällsklass. De högst utbildade har inte alls samma intresse för denna musikform som personer med låg eller medelhög utbildning. De flesta schlageranhängarna är mellan 25 och 50 år”.
Han skriver även att:
”Intresset för popmusik visar också en uppåtgående trend. Ungdomar föredrar tveklöst popmusik framför schlagermusik utom flickor över tjugo år. De hårdspelande elförstärkta rockgrupperna får från 10-12 årsåldern den största uppmärksamheten, särskilt bland pojkar”.
Samt att:
”Folkliga varianter av popmusik t.ex. soul, rhythm & blues, country & western och improviserad popmusik har tillsammans färre anhängare än rockmusiken. Intresset för dessa stilar vaknar sällan före 16-årsålden”
När det gäller musiklyssnandet bland det svenska folket 1976, skriver Göran Nylöf att ungefär halva landets befolkning spelar vinylskivor minst en gång i veckan och att ca 10 % spelar mera sällan, samt att ca 40 % inte spelar alls! Vilket är en markant ökning i jämförelse med i mitten av 1960-talet då endast 15 % spelade skivor minst en gång i veckan och då 60 % aldrig, eller nästan aldrig, spelade skivor.
Göran Nylöf skriver också att:
”Efter tjugofemårsåldern minskar lyssnarfrekvensen på skivor och tonband mycket kraftigt. Ända upp i 45-års ålder lyssnar dock varannan person på grammofonskivor minst en gång i veckan. Skivor och tonband är betydligt mindre vanliga bland lågutbildade än bland övriga. Skivlyssnandet är också mindre aktivt bland glesbygdsbor än bland tätortsbor, men i gengäld lyssnar de förra något mer på musik på band”.
(Göran Nylöfs undersökning finns bl.a. refererad i häftet ”Vem Bestämmer Din Musik – En Debattbok Om Musiken i Sverige i Samarbete ABF-Arbetet, 1977, sidan 48-64 (Så har våra lyssnarvanor förändrats under 1970-talet)” samt ”Musik, Medier, Mångkultur – Förändringar i Svenska Musiklandskapet, (Gidlunds Förlag, år 2000)”.
(1) När det gäller radions publik i Sverige så har den varit ganska så konstant under hela 1970-talet och har pendlat omkring 70 % av befolkningen (i åldrarna 9-79 år) och en genomsnittlig dag lyssnade svensken på radio i ungefär 2 timmar och det signifikativa under detta decennium är att radions P3 fick i genomsnitt ca 55 % fler lyssnare mellan åren 1970-83, medan P1 har tappade 18 %, och P2 låg på en förhållandevis låg, men jämn nivå och bara ca 2 % av det totala antalet av radiolyssnarna lyssnade på denna kanal.
Intresset för lättsamma program och populärmusik ökade alltså under denna period och det ökade intresset skapade i sin tur fler program av populärmusikkaraktär. I boken ”Det hörde vi allihop! Etermedierna och publiken under 1900-talet- Birgitta Höijer: Nr 9 i en serie skrifter utgivna av Stiftelsen Etermedierna i Sverige, 1998” skriver man följande om svenskarnas radiolyssnande under 1970-talet:
”I början av 1970-talet är nästan hälften av befolkningen vaken vid 6-tiden på morgonen, vid 8-tiden har flertalet av de förvärvsarbetande givit sig av till arbetet, klockan 17 har drygt hälften kommit hem och en timme senare är 82 procent hemma. 40 procent har gått och lagt sig klockan 22, vid midnatt sover 90 procent av invånarna. (…) I början av decenniet slår tre fjärdedelar av befolkningen på radion någon gång under dagen, mest lyssnar man på morgonen, under lunchtid och under middagstid, som är tiden mellan hemkomsten och TV-kvällens början. (…) Vid radions nyhetssändningar syns klara lyssnartoppar i lyssnardiagrammen, men det är den lättare musiken som får flest lyssnare, och den finns huvudsakligen i P3-kanalen. (…) I början av årtiondet lyssnar folk lite mer på radio under helgernas dagtid, i genomsnitt drygt tre timmar på lördagen och lite mindre på söndagen. På lördagarna kan melodiradiolyssnaren glädja sig åt program som Ring så spelar vi med Hasse Tellemar, Melodikrysset, Det ska vi fira, Sveriges bilradio och Tio i topp, och däremellan lite nyheter och regionalradio. Dessa program avlyssnas av 15–30 procent av befolkningen. På söndagarna (klockan elva) når ljudradion sin största publik överhuvudtaget när nästan 40 procent av befolkningen lyssnar på Svensktoppen. P3-lyssnaren är oftast yngre, efter 45-årsåldern blir det allt vanligare att man lyssnar både på P1 och P3 eller enbart på P1-kanalen.
(…) Under 1970-talet sker så en successiv förändring av lyssnarvanorna, lyssnandet under veckosluten minskar och det blir ett ökat lyssnande under vardagarna. Allt fler får möjligheter att lyssna på radio på sina arbetsplatser, under bilresor eller samtidigt med utförandet av andra sysslor i hemmet. Nästan varannan medborgare har en radio i sin närhet under dagtid och radion används medan man sysslar med annat, som förvärvsarbete, bilkörning, hushållsarbete eller hobbyverksamhet.
(…) Det finns de som fortfarande slår sig ner enbart för att lyssna på ett radioprogram, men de är en minoritet. Men man kan förstås lyssna ganska uppmärksamt även om man samtidigt gör något annat, exempelvis kör bil (…).
Man skriver även följande:
”De som var unga på 1970-talet minns, helt i enlighet med lyssnarstatistiken, att de lyssnade på P3-kanalen. Minnena är koncentrerade till program som Svensktoppen – i telefonminnena minns var tredje kvinnlig (34 %) och var fjärde manlig (24 %) 60-talist spontant just detta program – Tio i topp, Ring så spelar vi, Melodikrysset, Poporama, Discorama med mera, eller också minns man Ulf Elfving, Clabbe, Hasse Tellemar och andra”.
(2) När det gäller fonogramgramförsäljningen (album, singlar, kassetter) under det specifika året 1976, så såg fördelningen mellan olika musikgenrers i förhållande till respektive repertoarområde ut enligt följande när det gäller andelen av den totala försäljningen i procent: Pop-, rock- och dansmusik (78 %), västerländsk konstmusik (6 %), barnmusik (5 %), andliga sånger (3 %), folkmusik & visor (2 %), jazz (1 %), samt all övrig fonogramförsäljning (3 %). I branschtidningen ”Musikern, nr 12 – 1979” kan man också läsa artikeln ”Fonogrammen i kulturpolitiken” och i denna artikel kan bl.a. man läsa följande:
”Om man räknar per invånare ligger Sverige etta i världen när det gäller köp av grammofonskivor och ljudband. Under åren 1970-76 fyrdubblades lyssnandet till egna skivor och band (fonogram). Den största lyssnargruppen är, som väntat, ungdomen. En stor del av all fonogramproduktion inklusive import är samlad på ett litet antal företag som alltmer koncentrerar sig till ett litet antal repertoarområden”.
(1) Källa: Musikspelet: det svenska musiksamhället av idag – Henrik Karlsson, Liber, 1985.
(2) Källa: Staten Kulturråd.
Den Skogstokiga Bloggen 