Nu har vi äntligen kommit förbi allt ältande och gnällande (nja!) och kan istället fokusera på det kommande projektet. Som sagt, bortemot 900 sidor blir det och i skrivande stund så är det ett fullt levande dokument som till slut ska bli till en bok, fyllt med en salig blandning av redigerat, oredigerat, inklistrat material, bilder, klipp etc. Det hela kommer också vara ett levande dokument ända till att slutredigeringen låser projektet.
Just nu handlar precis allt om att sortera, tvätta, krympa och torka (nej, inte tvätten…) bokmanuset! Ur kaos ska ordning bringas! För en normal människa är detta en uppförsbacke av guds nåde och i jämförelse är den sista klättringen uppför slalombacken i det årliga skidspektaklet Tour de Ski, nästan en nedförsbacke i jämförelse (nåja, kanske inte ändå!).
Men det är lugnt, för jag känner att jag har kontrollen! Jag kontrollerar paniken och jag kontrollerar vanmakten och illusionen om att kunna ro iland projektet på det sätt jag fantiserat om. Jag kontrollerar även min fix ide om att det hela både kommer bli så bra, informativt och läsbart. Hela min fantasi om detta otroligt omfattande projekt, kontrollerar jag!
Jag äger projektet till 100 % och allt kommer bli så jävla bra, till slut. Givetvis kommer det bli jobbigt på alla sätt och vis, men med blod (nåja!), svett och tårar kommer det gå till slut. För visst kan man få in en folkhop i en VW-bubbla, ja det ska gå, bara man smörjer in varje individ med konsistensfett. Det måste bara gå…
Men varför i hela världen skriver jag om den svenska musikscenen på 1970-talet, kanske någon undrar? För vem f*ck*ng bryr sig om detta ämne?
En bidragande orsak kan ju vara att jag avslutade mitt första skolår sommaren 1970 och att jag fick mitt körkort sommaren 1980, tio år senare. Och vad har detta med saken att göra, tänker ni då? Är du fullkomlig dum i huvudet eller?
Jo det kanske jag är, men räknar man från slutet av 60-talet och några år in på 80-talet, så är detta den tidsperiod som statuerade och cementerade min framtida musiksmak i vuxen ålder. Lägger man till att jag nyss har skrivit nästan tusen sidor (och två böcker) om den svenska musikfestivalscenen för perioden 1966-86, samt driver en musikgrupp som handlar om just svensk 70-tals musik på Facebook, kanske man kan se något litet mönster glimma till. Kan vara så, eller så är det bara min idiotiska hjärna som fått storhetsvansinne i kubik.
Rent generellt gillar jag annars mest gitarrbaserad, rock, hårdrock, heavy metal, blues rock, glamrock och punk, men jag gillar även delar av svensk musik från olika epoker. Men trots att jag inte är speciellt förtjust varken i dansband eller country, kan jag ändå skriva om dessa (och många andra) musikstilar, just därför att jag älskar att skriva om musik. Även om det är en utmaning att skriva om sådant man inte själv gillar, är det minst en lika stor utmaning att skriva om sådant man verkligen gillar. Alltid vara objektiv, saklig och aldrig dömande eller nedlåtande! Detta är viktigt!
Men felfinnare, gnällspikar och diverse besserwissrar kommer säkert att hitta en massa olika saker och detaljer att hänga upp sig på, Andra kommer tycka att materialet är alltför snedvridet, alltför vinklat, alltför brett, alltför oproportionellt, helt värdelöst eller bara jävligt tungt och utmattande i sin grundläggande natur! (är detta gnäll? Näää).
Ja, men detta bekommer mig inte det minsta, för jag äger projektet och bestämmer därför över innehållet och är min egen redaktör, lektör, korrekturläsare och projektledare. Allt-i-ett! Min största oro just nu, är att jag har för mycket material i min ägo. Kill your darlings with a Machine gun, typ! Men fy fan vad det kommer bli bra, bla, bla, bla!
Men man måste ju… (kanske någon säger nu?) NEJ, det måste man inte!
Skriver man romaner, deckare, barnböcker, sci-fi, fantasy etc. kan jag hålla med. Men faktabaserad litteratur, kan man faktiskt fixa själv, men självfallet krävs en viss kompetens, erfarenhet, rutin och kunskap kring det hela. Men i detta fall, tycker jag nog att jag har tillräckligt med kontroll över projektet och dess utformning. Ja, så är det!
Men nu över till vad boken ska innehålla.
Det intressanta med att bolla runt med en massa artister och grupper som var aktiva på sjuttio- åttio talet är att man ser hur allt hänger ihop. Vissa musiker verkar vara inblandat i det mesta, andra böljar fram som röda trådar genom olika grupper och artistkonstellationer. Andra dyker upp och försvinner, byter skepnad eller vad som helst egentligen! Många är professionella studiomusiker och medverkar nästan överallt och en av de som verkligen sticker ut är ju t.ex. Janne Schaffer. Man skulle nästan kunna rita upp ett släktträd över den svenska musikscenen från mitten av 1960-talet och tjugo år framåt. Bara Janne Schaffer tar ju upp en mindre skogsareal…
Men så blir det inte, men mycket av detta (musikaliska släktskap) framkommer och lyfts fram i mina artisttexter. Olika musikgenrers skiljer givetvis många artister åt, men inte alltid och inte per automatik.
Men man lär sig otroligt mycket om denna epok inom svensk musikhistoria, bara genom att processa materialet. Det hela känns lite som att försöka hugga ut ett konstverk från ett kompakt stenblock (tänk Mount Rushmore, typ!). Men som en konstnär sa en gång: ”Konstverket finns ju redan där inne i stenen, jag synliggör ju bara det hela!” Lite samma tankesätt präglar mitt arbete, för jag skapar ju egentligen ingenting. Att sortera, utforska, gallra, undersöka och rensa, är ju 75 % av mitt arbete. Att sammanfoga, sammanställa, ordna, fylla luckor, lägga till relevant fakta, finjustera och finputsa är ju ytterligare 15-20 %. De sista 5-10 % är något jag själv tillför och skapar genom struktur, urval, intervjuer, kreativa kommentarer, personliga slutsatser, typsnitt, formspråk, tillägg, antal sidor och bokens utformning etc.
Jag känner mig som en litterär busschaufför (skribent/författare) som transporterar bussen (boken/bokprojektet) från punkt A till punkt B (från projektets start till projektets färdigställande) och där bussens alla passagerare är alla de artister, grupper och konstellationer som medföljer på resan. Bussen stannar vid olika hållplatser under färden och folk (artister) stiger på, eller av bussen, eftersom inte alla resenärer ska eller ens kan, medfölja till ändstationen. Kanske måste ett antal resenärer lämna kort före ändhållplatsen eftersom man är på fel buss eller att ändhållplatsen ej passar gentemot resenären.
Men bussen kan även bli överfull och då måste en del också lämna, men andra resenärer måste även gå ner i omfång under resan, för innan man kliver av bussen vid ändhållplatsen måste samtliga i bussen, utom chauffören, väga sig och den totala vikten måste sedan anpassas till en sidvolym av ca 870-880 sidor, för även om boken rymmer 900 sidor, är ett antal sidor redan uppbokade enligt vissa premisser som BoD.se sätter upp via sin inbyggda bokmall. Sedan ska boken spaltas upp via olika kapitel som startas upp i bokstavsordning, alltid på högersidor. Det hela måste även vara luftigt, överblickbart och ordnat. Ordning och reda!
Att skriva en bok innebär ju att man måste följa vissa strukturella skrivregler rent generellt, samt vissa regler som följer publiceringen via BoD.se. Dessutom måste boken vara på lättläst och vara lättöverskådlig, vilket kräver in viss inbyggd luftighet, strukturell tydlighet, innehållsregister, källregister etc. Det mesta av källuppgifterna skrivs in direkt under aktuell artist av flera orsaker. Lättare att hantera vid skrivtillfället, samt direkt information till läsaren.
Men även ett separat avsnitt med olika källmaterial måste ändå tillföras i bokens slut, inte specifikt utformat i detalj, men ändå! Man kan givetvis göra precis som man själv vill när man är egenutgivare och det gör jag också!
Men det stora problemet i mitt fall är ju hur jag ska hantera den stora mängden material som jag har till förfogande. Det blir typ, ”jag väger för mycket och måste gå ner i vikt. Jag hugger av mig ett ben!”
Nej det blir inte bra, för man kan inte ta bort bärande element, varken på en kropp eller i ett bokmanus. Visst kan man skriva lite mindre om varje artist, vilket gör att boken blir innehållslös, anorektiskt och tråkig. Men kan även begränsa antalet artister i antal, men då är man snart inne på att reducera vikten genom att ta bort bärande element för innehållet igen.
Så hur ska jag då göra?
Jo, jag måste först strukturera upp vilka artister jag ska skriva om och vilka som jag kan ta bort. Det kommer alltid finnas artister (material) som inte passar i in i mallen, eftersom de sticker utanför den givna mallen av olika anledningar. Någonstans finns alltid en gräns som talar om vad som ska vara med, eller inte. Hitta denna gräns och passar det inte in, ska det också bort!
Många artister är av sådan art att de varken har någon biografi, historia eller spridning att tillgå. Man kanske bara gav ut den där singeln, kanske var den egenutgiven, lokalt utgiven, eller bara utgiven utan någon historia överhuvudtaget. Ta bort i så fall!
Man måste även variera innehållet och vissa artister kanske kräver att få en diskografi, biografi, listplacering och framgångar publicerat i olika form. I andra fall krävs inte denna information överhuvudtaget. Skriv så kort som möjligt, variera, informera, överraska och knyt ihop olika artister med varandra, där detta är möjligt (genom hänvisningar eller hopskrivningar). Det finns även många artister som grenar ihop sig inom samma musikaliska träd, vad det lider.
Framgångar, märkvärdiga och konstiga händelser, anekdoter och skruvade historier måste vara det som driver boken framåt (men inga påhittade saker), tillsammans med ren fakta och information. Inga faktastaplande tabeller eller statistikdriva avsnitt som i många fall endast fungerar som litterära sömnpiller. Inga diagram… Boken ska vara intressant, rolig, underhållande OCH informativ. Detta är nyckeln till en bra bok. Tycker jag själv att något skaver, gör om, eller ta bort! Därför måste allt material skärskådas med lupp. Tillför det inget mervärde eller höjer läsvärdet i någon form, ska det inte heller med. Man behöver inte förklara allting och begreppet ”kill your darlings” är lika smärtsamt som nödvändigt. Stryk allt som inte måste vara med, undvik upprepningar, hänvisa gärna till någon annan del i boken, om så möjligt.
Och ta bort allt onödigt ”lull-lull”.
Bokens stora nackdel är dock att den spänner över så pass många musikgenrer. Men detta är samtidigt bokens stora styrka, för boken behandlar både hela musikepoken som sådan, samt enskilda delar av den. Vissa artister får väldigt mycket utrymme, andra betydligt mindre. Givetvis får de stora, kända och tunga kulturbärarna från det svenska 70-talet ofta stort utrymme, men det får även vissa andra, mer personligt utvalda artister. Men förhoppningsvis får alla som har något intressant att berätta, också komma till tals.
Tänk perspektivet, Sverige, skivutgivna artister, inom de yttre ramarna ca 1966-1986 (med specifik koppling inom den snäva tidsramen 1970-79). Jag har även intervjuat några svenska musiker, och detta material måste ju givetvis få komma till tals i boken.
Från A till Ö, från 1970-79 (med lite före och efter denna period, där detta passar in).
Det finns stora förutsättningar att misslyckas med uppdraget, men målsättningen är att lyckas göra något som ingen annan tidigare har gjort! Men ska jag vara riktigt ärlig, bryr jag mig inte speciellt mycket över utebliven respons, för det som verkligen är viktigt för mig, är att boken blir skriven och publicerad. Då har jag lyckats med mitt värv, som är att sammanställa ett stycke kulturhistoria i bokform, som sedan kan bevaras till eftervärlden.
Förhoppningsvis kommer mina böcker överleva mig med råge och ta sig på eget bevåg, in i framtiden med sina historier från det verkliga livet. En skopa kulturliv från en svunnen tid utsmetad över ca 900 sidor!
Den Skogstokiga Bloggen 