Jag gjorde lumpen 1982-83, samt två stycken repmöten under 1980-talets andra hälft. Det har hunnit gå 40 år sedan dess, men minnena finns ju kvar …
Här kommer uppsamlingsheat 2!
Kommer ihåg när vi var ute och marscherade i början av värnplikten. Jag tyckte det var så fruktansvärt tråkigt och onödigt att lära sig marschera i takt. Vad skulle detta vara bra för? Disciplin och lyda order, mitt vuxna jag kan köpa detta argument, men mitt 20-åriga jag tyckte bara det var löjligt. Vi i Trossen var inte ens ett stridande förband, men nu var det så här oavsett vad jag tyckte, där och då. Men varför inte hitta på något roligt i det tråkiga då, och samtidigt obstruera i det dolda mot vårt gapiga och tykna befäl till kapten? När väl tanken var född, var det enkelt att testa om störningsmomentet även fungerade i praktiken och det gjorde det, med bravur!
Jag placerade mig alltid någonstans i mitten av alla som marscherade och vid ett givet tillfälle ändrade jag medvetet på takten. Vilket innebar att samtliga bakom mig, med viss fördröjning, halvsnubblande nu började följa min gångtakt istället. Konsekvensen blir att efter någon halvminut marscherar vi på led, med två olika gångtakter. I skarven mellan de olika takterna uppstod närmast ett lokalt kaos, där man antingen trampade framförvarande på hälen, eller att någon sorts hackande linjär dragspelseffekt uppstod i det marscherande ledet.
Det synkrona i marschen havererade likt ett inkört spett i ett snurrande ekerhjul!
När alla bakom mig börjar gå i min avvikande takt gentemot framförvarande led, faller jag snabbt tillbaka till de framförvarandes takt igen. I samma veva upptäcker den argsinte Kapten Zingo (förklaring till namnet Zingo redogörs i ett tidigare inlägg), att marscherandet går käpprätt åt helvete. Men eftersom Kapten Zingo inte har den minsta aning om vad som har hänt, än mindre varför det har hänt, vet han inte heller var i ledet felet har uppstått och vem som bär skulden? Ingen enskild person går ju att skuldbelägga fullt ut. Ett antal personer bakom mig får därför ta emot en kollektiv svavelosande utskällning av Kapten Zingo.
Men mig är det aldrig någon som upptäcker. Vem som är den felande länken är omöjligt att se och så fort vi kommer igång och marscherar synkront igen, upprepar jag åter mitt prank, och Kapten Zingo exploderar på kuppen. Han tuggar närmast fradga och glasögonen immar igen av all oförställd ilska. Men någon enskild syndabock kan han som vanligt inte peka ut, bara att det återigen är någon i ledet bakom mig som har ändrat gångtakt …
Helvete!
Kapten Zingo smäller av i en explosionskrevad utan dess like och jag skrattar samtidigt gott inombords. Men spektaklet får endast utföras max ett par gånger under en och samma exercis, sedan får man fortsätta en annan gång. Men oftast brukar Kapten Zingo tappa lusten att exercera oss redan efter ett par raseriutbrott, vilket var den positiva effekten av det hela. Antingen bröts exercisen i förtid, eller så fick någon annan ta över. Men det var alltid Kapten Zingo som fick hanterat det kaos, kom det någon annan och tog över, fungerade åter allt felfritt … varje gång.
Jag var duktig att hitta på hyss och jävelskap i det fördolda, genom hela värnplikten, vilket jag även ska återkomma till om i senare berättelser.
Att jag och andra jävlades med Kapten Zingo berodde på att han var typen som stod och gapade och skrek för minsta lilla, därför var han extra intressant att reta upp. Visst, det var kanske lite elakt från min sida, men jag hade ju utan någon egentlig anledning blivit utskälld av den argsinta Kapten Zingo några gånger, redan under de första dagarna. Så mina ögon handlade det endast om någon form av payback. Bli verbalt idiotförklarad och inte ens få svara på angreppet, tände den inre lågan. Jävlas man med mig utan giltigt förfall, får man också räkna med att ”the shit hit the fan”.
Ibland skrattade vi högt och ljudligt bakom (snarare snedd åt sidan utom synhåll för honom) ryggen på honom vid uppställning och inspektion, vilket alltid gjorde honom lika ursinnig, och när han vände sig om för att skälla ut oss som hade skrattat under givakt, skrattade istället övriga som nu i sin tur hade hamnat utom synhåll. Härdsmältan var alltid lika omedelbar som totalt!
Han blev illröd i ansiktet av ilska och hans Zingobottnar till glasögon började imma igen. Ett par gånger stormade han iväg i rent raseri och kvar stod vi och undrade vad vi skulle göra nu?
Ska vi fortsätta stå i givakt, eller ska vi bara gå vår väg? Efter någon minut så skingrade vi oss på eget bevåg. Han fattade aldrig att vi medvetet drev med honom och att han alltid föll på eget grepp, varenda gång. Hade han inte blivit så förbannat arg och otrevlig, hade det inte heller varit roligt, men han lärde sig aldrig läxan. Hans personlighet var nog att alltid vara arg, irriterad eller otålig. Att ställa en enkel fråga till honom var ofta lika förödande som att klappa en folkilsken pitbull. Det fungerade mindre bra och man blev alltid mer eller mindre, alltid utskälld eller idiotförklarad.
Kapten Zingo var alltså vår argsinta kapten, som ingen hade respekt för, trots att han gapade och skrek, mest hela tiden. Man anpassade sig bara för stunden.
Kapten Holmqvist däremot, var en jävligt snäll, sympatisk och trevlig personlighet. Han var sällan arg och skällde sällan på oss (mer tillsägningar än skäll, vid behov), honom kunde man även dua, skratta och vara helt normal med. Honom var det ingen som drev med, honom hade vi en jävla respekt för. Jag gillade Kapten Holmqvist och han var en bra chef som jag hade stort förtroende för. Jag tror att de flesta gillade honom.
Anledningen var att han såg oss som individer och människor och inte en skock imbecilla idioter.
Behandlar man folk som idioter, blir responsen också därefter!
Men behandlar man folk med respekt på ett ödmjukt vis, blir man ju själv behandlad med respekt, svårare är det ju oftast inte!
Fler militära besynnerligheter följer i uppsamlingsheat 3 …
Den Skogstokiga Bloggen 