Detta är en sammanställning av radions musikprogram under 1970-talet. Sammanställningen som kommer publiceras i fyra dela, har ett antal år på nacken och är förmodligen inte fullständig på något vis och alla program står inte med fötterna nere i popens- eller rockens mylla.
Aftonblues:
1972 började ytterligare ett bluesprogram, Aftonblues, att sändas i P3 från Göteborg. Man sändes under en halvtimmes tid på onsdagar och programledare var Peter Måhlin. Aftonblues kom att alternera med programmet Mera Blues. Den 19 november 1979 sändes det 200:e programmet av Aftonblues.
Alla Tiders Musik:
Ett musikprogram av Eva Blomquist som sändes under 1975, där det musikhistoriska perspektivet var utsträckt och bl.a. gjordes researchen med hjälp av studenter i musikhistoria. Orsaken till detta var att man genom en blandning av fakta och dramatiserande musikhistoriska händelser skulle orientera den ungdomlige lyssnaren kring de olika sambanden mellan de olika seklers musik.
Asfaltelegrafen:
”Asfaltelegrafen: Mest om rockmusik med Kjell Alinge”. Detta var ett program med Kjell Alinge som kunde höras i radion med start hösten 1976 och som sedan sändes till och med 1980. I programmet presenterades ny rockmusik från England och USA.
I Asfaltelegrafen (ja, det ska stavas så!) spelades även en hel del utländsk punk 1976-77. Sveriges Radios underhållschef vid denna tid, Stig Olin, ogillade starkt detta medvetet (?) felstavade programnamn, vilket han också påtalade så fort han fick chansen! Åtskilliga av de som kom i kontakt med punken vid den här tiden, gjorde det via Asfaltelegrafen och Kjell Alinge spelade bl.a. låten ”Anarchy in the UK” med Sex Pistols i programmet redan hösten 1976.
Med start från 1977 hade musikern Totte Wallin kontakt med Kjell Alinge och skrev låtar direkt till hans program, Asfaltelegrafen. Totte Wallin och Kjell Alinge diskuterade idéer och sedan skrev Totte låtar hemma som sedan Kjell sände i Asfaltelegrafen samma vecka, som ett slags ljudartiklar. Totte Wallins mest kända låt (!) ”Enköpingståge” är just en sådan låt! Fler artister var tillfrågade, men ingen annan vågade spela in hemma. Vid de tillfällen då Kjell Alinge inte var programledare för programmet, hoppade Stefan Wermelin in och körde Asfaltelegrafen med tillägget: ”Mest om rockmusik med Stefan Wermelin”
Bandet går & Bandet går vidare:
”Bandet Går – Ett insändarprogram från folk med bandspelare”. De båda radioprogrammen, Bandet GårochBandet Går Vidare, fanns tillgängligt i etern 1971-79! Detta var ett viktigt program där lyssnarna kunde skicka in sina egna demoband för att bli spelade i radion, i alla fall om man hade lite tur och dessutom hade några inneboende musikaliska kvalitéer!
Om man var tillräckligt bra i Bandet Går, fick man vara med i programmet Bandet Går Vidare och då fick man hela 30 minuter på sig att presentera sin musik. Enligt vissa uppgifter ska en hel del av den svenska musikeliten ha radiodebuterat i radioprogrammet Bandet Går, och några av dessa ska ha varit artister som Ulf Lundell, Eva Dahlgren, Per Gessle, Eddie Meduza (Errol Nordstedt) och Joakim Thåström Det är svårt att veta sanningshalten i detta påstående, men i boken ”Att vara Per Gessle, en auktoriserad biografi – Sven Lindström”(Albert Bonniers Förlag, 2007) säger Per Gessle följande:
” … Hans enda kommentar om min musik var efter radioprogrammet Bandet går (P3-program där oetablerade rockgrupper kunde få sina demoband spelade) där vi hade fått med låten – En av dom där”.
Samma historia finns även att läsa i boken ”Gyllene Tider – Jan-Owe Wikström”(Bonniers Alba, 1977) och här får man reda på att bandet i fråga är Grape Rock, förlagan till Gyllene Tider. Så i Per Gessles fall så stämmer det att han skickade in musik till radioprogrammet Bandet Går, och blev spelad i radio innan svenska folket kände till popfenomenet Per Gessle! När det gäller Ulf Lundell så kan man läsa i boken ”Vill du ha din frihet får du ta den, Ulf Lundell – en biografi, Volym I: 1949–1982 – Måns Ivarsson” (Ordupplaget, 2007) att även Ulf Lundell skickade in ett band till radioprogrammet 1972!
Discorama:
”Discorama: Popaktuellt utifrån presenteras av Kaj Kindvall. Norrköping”. Discorama hette ett radioprogram som startade den 7 juli 1974 och som sändes ända tills 1984. Programmet gick på lördagseftermiddagarna och var en ersättare till det nedlagda Tio i Topp, men programledaren var den samma; Kaj Kindvall! Samma Kaj hade ju även programmet Poporama! I Discorama presenterades alldeles färska skivnyheter från utlandet och i de flesta fall var det skivor som ännu inte hade hunnit till Sverige. Programmet tog varje vecka även upp och presenterades USA- och Englandslistorna, vilka inte hade presenterats i Sveriges Radio på flera år. Men det fanns ingen egen lista i Discorama. Programmet lades ner samtidigt som Poporama och båda ersattes av långköraren Tracks, där evighetspopgurun Kaj Kindvall fortsatte som programledare.
Dubbeltimmen:
”Dubbeltimmen från Radio Luxemburg med pop och klassisk musik i skön blandning”. Dubbeltimmen sändes under 1976 och var ett program som beskrevs som ”pop- och rockmusik av allra senaste datum men även klassiska poplåtar och barockmusik”.
Dubbeltimmen var ett speciellt, för Musikradion producerat program, från Radio Luxembourg med presentation på engelska av Peter Powell och Bernard Schu. Detta var en fräck och ungdomlig blandning med en programform som inte hade funnits i Musikradion tidigare. Programmet samsändes mellan P2 och P3 under elva fredagar mellan kl. 15:30 – 17:30, med start den 11 juni 1976. Programmet och hela konceptet hade en rejäl provokationspotential gentemot musikvänstern i Sverige!
Europatoppen/European Pop Jury:
”Europatoppen. 1 400 (senare 1 600) tonåringar med mentometrar i 7 (senare 8) länder korar Europas topplåtar. Programledare: David Gell (senare Colin Berry), London – Svensk presentatör: Bengt Grafström (även Rune Hallberg), Malmö”.
Europatoppen (European Pop Jury) var ett program som såg dagens ljus den 20 november 1965 och som upphörde 1983. Programmet var en Europeisk variant av det svenska radioprogrammet Tio i Topp och den som utformade regelverket för programmet var den svenske radiomannen Klas Burling.
Ungdomar i sex länder röstade fram de bästa låtarna av de som spelades upp i programmet! Men både antalet länder och antal röstande ungdomar förändrades ett antal gånger under årens lopp. Europatoppen sändes från London (BBC Radio 2) en gång i månaden. European Pop Jury var en europeisk samproduktion inom EBU (European Broadcasting Union). Varje land fick ha med två låtar varje gång (totalt 12 låtar per program) och sedan röstade en tonårsjury från varje land fram en topplista. Deltagande länder var från början: Sverige, England, Norge, Belgien, Schweiz och Finland. Initiativländerna Sverige och England medverkade ständigt, övriga länder inom EBU varierade gång från gång, men, Danmark, Frankrike, Italien, Irland, Spanien och (Väst)Tyskland var några av de länder som var med under årens lopp. Den högljudda kritik som fanns mot alla musikaliska topplistor i radion under sjuttiotalets första halva gjorde att SR fick kalla fötter och drog sig ur European Pop Jury under en period, men den svenska medverkan i programmet återupptogs dock i början av 1976. Det är lite oklart vilka av de svenska bidragen under 1970-talet som också kunde titulera sig som Europatoppsvinnare, men Paul Paljett med låten ”Your Can Dance” (1977) och Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs med låten ”Yea Yea Yea” (1979) är i vilket fall två vinnarbidrag. Men även Peter Lindroths låt ”It’s A Shame” från albumet med samma namn kan ju också nämnas i sammanhanget, låten är förvisso inspelad hösten 1979, men blev inte etta på Europatoppen förrän i maj 1980.
Grannlåtar:
Detta var ett program som sändes 1973-76 och som täckte in ny rockmusik från de nordiska grannländerna, Programmet var beroende av det utbyte av inspelningar som SR gjorde med de andra nordiska radioföretagen.
Greppet – ett tag om musik som Anders Muhr och Janeric Sundquist håller i:
Detta var namnet på ett musikprogram från Sundsvall som sändes mellan höstarna 1979-81, senare blev det en samproduktion mellan de båda redaktionerna i Sundsvall och Stockholm. Programledare var Anders Muhr och Janeric Sundquist, men under en period under 1980 var även Lena Alm inne som programledare istället för Sundquist.
Hemma hos…………… (Rolf):
Hemma Hos… var ju inget renodlat musikprogram, men definitivt en milstolpe i P3-historien. Kjell Alinge och Janne Forsell sände det första programmet i augusti 1971 och det bar titeln ”Hemma hos Rolf” och programmen tog alltid sitt namn efter sändningsdagens namnsdagsbarn, men underrubriken ”Musikfest på sängkanten” ändrades efter ett tag till ”Kulturfunk från de befriande områdena”.
Bland de förkastade namnförslagen innan man till slut fastande för Hemma Hos-konceptet, var bl.a. Club kompletterat med dagens namnsdagsbarn (t.ex. Club Rolf) samt ”Pop i höstmörkret”. Alinge och Forsell hade till radioledningen sagt att de skulle göra ett lugnt och trevligt program där de skulle spela stillsam musik. Men programmen bestod ju istället av en massa märkliga sketcher varvat med rockmusik, ibland väldigt bra, men ibland också väldigt, väldigt konstigt! Mycket improviserat och anarkistiskt i sin ton. Programmet drog naturligtvis på sig en hel del klagomål från lyssnare som hade förväntat sig ett intimt och stillsamt program, men som istället möttes av ett något som man skulle kunna tro vore hämtat direkt från dårhuset!
I ett protokoll från ett redaktionschefsmöte (720904) kan man ta del av följande text:
”Allmänt kan sägas, att man uppskattar musiken mycket, men inte när de kräks och skriker och inte när man inte hör vad de säger”.
Man gav även ut två vinylalbum 1976-77 ”Hemma hos Janne & Kjell”, samt ”Hemma Hos 2”, där sketcher som ”Melodicharaden/I blomsterhandeln/Jag har rätt och ni har fel/Litet kvällssamtal om Helikoptern Kräks och dom andra/Se själv receptet/En dag ringde Indira Gandhi och störde/Det ringer under mattan eller förvaringsproblemen är inte lösta/ Ringodum – här luktar skivor i potten” m.fl. kan höras!
De båda vinylskivorna återutgavs och kompletterades på cd med en tredje del 2003. 2009 släppte Sveriges Radio och Diesel Music cd-boxen ”Hemma Hos, Box 1” (Diesel C-43) innehållandes hela sju skivor med totalt nittio sketcher, varav femtiofyra tidigare outgivna! Hemma Hos-programmen gick i radion under åren 1971-76. Albumet ”Hemma Hos 2” tog sig också in på den Svenska Albumlistan där den nådde en 45:e plats som bäst, under de två veckor albumet fanns på listan i januari 1978!
Janne Forsell gjorde även seriös radio vid sidan av Hemma Hos-programmen och han inledde t.ex. en serie om soulmusikens historia under hösten 1974.
Kjell Alinge erhöll Radiopriset 2008 av Sveriges författarförbund med motiveringen:
”Hans mångåriga och ständigt nyskapande insatser för svensk radiokonst”.
Juryns motivering lyder vidare:
”Med egensinne, rytmkänsla och halsbrytande associationer gör han radio som via det undermedvetna går rakt in i blodomloppet och slutligen stannar i hjärtat”.
Häng me’ på Party:
Dansmusik för hemmabruk presenterades av Tore Ljungberg, Malmö.
”Ska ni ha några vänner hemma på en fest ikväll? Tycker ni om att dansa fram på kvällskvisten, gärna lite fartigt? Då är P3-programmet Häng me’ på Party, som klippt och skuret i sammanhanget!”
Med partymusik i detta sammanhang så menas musik i sann James Last-stil, en musikgenre som enligt Tore Ljungberg både var svängig, rytmisk och lättillgänglig musik att dansa till, eller bara att koppla av till! Programmet som var en timme långt, sändes totalt sex gånger under 1974, samt ytterligare tre gånger under 1975.
Kavalkad:
”Kavalkad – Gammalt och nytt från Kvälls- och Svensktoppar”. Så hette ett radioprogram som startade någon gång i slutet av 1960-talet och som fortsatte ända in på 1980-talet. Carl-Eiwar Carlsson var en populär och känd programledare för detta program. Carl-Eiwar var mest känd via sitt förnamn och det var nog inte många radiolyssnare som visste vad han egentligen hette i efternamn, han var ju rätt och slätt Carl-Eiwar med lyssnarna (och alla andra också)! Carl-Eiwar var Tio i Topps ursprunglige producent och han var även programledare för detta program under en begränsad period på 60-talet (1962-63).
Carl-Eiwar Carlsson dog, endast 43 år gammal, sommaren 1974 och därmed tappade också Kavalkad sin själ. Senare (och även tidigare) i programmets historia finner man även programledare som Sture Karlsson (1973 -74), Kjell Ahlkvist (1974 -76), Lars-Göran Nilsson (1976), Niklas Lindblad (1977-78), Kicki Engerstedt (1979) samt Kent Finell (1978-80). Men någonstans under åren 1975-76 så fick programmet en ny underrubrik och kallades hädanefter för: ”Kavalkad – Gamla och nya toppskivor”.
Signaturmelodi för radioprogrammet Kavalkad var låten ”Gammaldags musik” med Glenmarks från 1971!
Kvällstoppen:
Kvällstoppen var namnet på ett populärt radioprogram i Sveriges Radio P3 1962-75. Första programmet sändes ut i etern tisdagen 10 juli 1962, klockan 22:00. Programmet kom sedan under hela sin livstid alltid att sändas på tisdagskvällar, med undantag för sommaren 1974, då programmet flyttades till onsdagar. Under 1960- och 1970-talet presenterades programmet av Klas Burling, Rune Hallberg, Claes Dieden, Kersti Adams-Ray, Kicki Engerstedt m.fl. En annan radiopersonlighet som jobbade med programmet var Stefan Wermelin, som jobbade i redaktionen mellan 1968-75.
Kvällstoppens signum och signatur var under hela dess livstid, låten ”The Stripper” med David Rose’s Orkester från 1958. Kvällstoppen presenterades den senaste veckans 20 mest sålda skivor. Listan baserades i början av sin livstid på uppgifter från 44 skivbutiker och deras försäljning. Skivbutiker som var spridda över hela landet.
I slutet av listans existens så plockades uppgifterna in från 360 skivbutiker runt om i Sverige! Listan skulle spegla skivförsäljningen alla kategorier vilket är anledningen till att LP-skivor fick allt större dominans på listan de sista åren! Kvällstoppen listade upp singel- och Ep-skivor, men började i slutet av 60-talet även att blanda in LP-skivor i listsammanställningen. Dessutom så införde man under hösten 1969 en separat LP-lista på fem placeringar (LP-listan) parallellt med den ordinarie listan som nu hade kapats från topp 20, till topp 15! En topp 15-lista som dessutom ändå innehöll LP-skivor, ett mycket märkligt och ologiskt förfarande kan man tycka! Detta märkliga förfarande resulterade i att singlar som sålde relativt bra, ändå inte lyckades ta sig in på listan! September 1970 presenterades den sista LP-listan och sedan återgick man åter till en lista med 20 placeringar, men LP-skivorna fick man ju fortfarande dras med, de försvann ju tyvärr inte från listan.
I extraupplagan av Musikens Makt som kom ut i samband med utställningen Musikens Makt på Moderna Museet i Stockholm, februari 1973, skriver signaturen ”Ulf” följande syrliga inlägg om Kvällstoppen under artikelrubriken ”Topplistor som styr”:
”Kvällstoppen är minst värst. Den kan aldrig registrera skivor som säljer bra under långa perioder utan sälja topp någon gång. Man ringer upp 300 affärer, varav en stor del endast säljer vad som redan finns på topplistorna. Effekten förställs härigenom. Det gäller främst affärer på små orter som inte håller något större sortiment. Vid uppringningar från Sveriges Radio till skivaffärerna uppger vidare ofta expediten den eller de skivor man just tagit in i stora lager, för att få sälja den. T.ex. har skivor kommit upp på Kvällstoppen som inte har släppts ut på marknaden ännu. Vad är det för mening med dessa reklamkonstruerade tävlingslistor egentligen?”
Från och med årsskiftet 1973-74 så blev endast de tio första placeringarna rangordnade, medan de tio övriga redovisades som oplacerade, som någon sorts gemensam 11:e placering! Detta märkliga förfarande var en kompromiss mellan de som arbetade med programmet och de progressiva krafter inom Sveriges Radio som ville lägga ned programmet. På sjuttiotalet fanns ett stort motstånd mot alla former av musiklistor och musikkommersialism. Denna kompromiss räddade kvar programmet i etern ytterligare ett litet tag till, men till slut fick även Kvällstoppen kasta in handduken. Under denna tidsperiod så beskylldes många gånger radion för att gå i skivbranschens ledband och därför ta alltför stor hänsyn till den kommersiella musiken och därför fungera som ett slags marknadsföringsorgan åt de stora skivbolagen och den kommersiella musiken.
I boken ”Proggen” (2002) av Håkan Lahger så kan man läsa att Kvällstoppen anklagades för att innehålla grammofonskivor som ännu inte var utgivna. Och som exempel för detta anges en Stephen Stills skiva som hade hamnat på Kvällstoppen inte ens hade nått skivbutikerna, utan låg kvar hos Tullen i Arlanda. Dessutom så ska en Ted Gärdestads skiva nästan ha sålt slut i butikerna och dessutom vara slut i lager hos distributörerna samtidigt som den låg etta på Kvällstoppens lista! Det är förvisso omöjligt att veta vad som är sant och osant i detta påstående med tanke på hur många hatiska personer till dessa program,och den kommersiella musiken, som fanns uti vårt avlånga land!
Tisdagen den 19 augusti 1975 sändes det sista ordinarie Kvällstoppen. Men det återstod ännu ett program innan ridån gick ner för gott! Fredagen den 22 augusti så sänds ett avslutningsprogram där Kersti Adams-Ray hade sällskap i studion av tidigare programledare, nämligen Klas Burling, Rune Hallberg och Kicki Engerstedt. Programmet startade med att man spelade hela signaturmelodin ”The stripper” från början till slut. Klas Burling som skapade programmet en gång i tiden berättar att han tyckte att titeln på signaturmelodin matchade programupplägget genom att man, som han sa i programmet, ”Man plockar av det ena och det andra upp till toppen”. D v s man plockar bort skiva för skiva på listan nerifrån plats nr 20, upp till toppen, nr 1! Precis som en slags striptease = The stripper.
I det absolut sista programmet så tittar man tillbaka på diverse saker som har hänt under programmets livstid, och de tidigare programledarna spelar upp några egna favoritlåtar (Ray Charles – I can’t stop to loving you, Beatles – Yellow submarine, Beach Boys – Surfin safari, Stan Getz – Desafinado, samt Procol Harum – A whiter shade of pale).
Kersti Adams-Ray presenterar även en Kvälltopparnas Kvällstopp! En lista med de skivor som har legat längst på listan, under hela Kvällstoppens livstid. Man spelade upp låtar från respektive skiva utifrån en Tio i Topp lista. Det blev tio stycken LP-album och en enda singel! Enda singelskivan var placerad på en delad 10:e plats och singeln ifråga var ”Sven-Ingvars – Börja om från början”, medan alla andra låtar på listan är plockade från LP-album!
Kvällstopparnas Kvällstopp (Greatest hits of Kvällstoppen) sändes fredag 22 augusti 1975.
Sedan spelar man en låt från det album som skulle legat etta på Kvällstoppen om det hade funnits kvar denna dag: ”Moon Shadow – Cat Stevens” från albumet ”Greatest Hits”. Sedan presenteras nästa veckas ”mini-lista” som skulle presenteras i det nya programmet nästa vecka (29 augusti, 1975), Skivspegeln. Den aktuella listan är samma lista som fanns på den sista ordinarie Kvällstoppslistan den 19 augusti. Sedan avslutas det absolut sista Kvällstoppen med att Kersti Adams-Ray presenterar och spelar det nya programmets (Skivspegeln) signaturmelodi, som var Geordie Fame med låten ”Round two”.
Lördagsbiten:
”Lördagsbiten. Skivönskningar från ungt folk presenteras av Bengt Grafström i Malmö”.
Lördagsbiten var ett radioprogram för ungdomar som ville önska musik. Programledare för programmet, som startade 1976, var Bengt Grafström och Lördagsbiten sändes (ja, just det!) på lördagar, med start klockan 13:00! Programmet blev så populärt att det var Sveriges Radios näst mest avlyssnade program under en period, och slaget endast av Tellemars program, ”Ring så spelar vi”. Det kom in ca 1000 önskebrev i veckan till programmet och posten fick till och med ge programmet ett helt eget postnummer för att förenkla sorteringen hos sig själva, samt hos vaktmästeriet vid SR-Malmö.
Senare under åttiotalet flyttades programmet runt till andra veckodagar (bl.a. måndagar och torsdagar). Det fanns även ett livemusikprogram som sändes från Studio 7 i radiohuset i Malmö på onsdagar, under namnet Onsdagsbiten under perioden 1972-84. Onsdagsbiten var egentligen bara ett nytt namn på ett gammalt program som under 1970-talet gick på fredagar, under namnet ”Fredag med Ungdomsredaktionen i Malmö”. Programmet Fredag med Ungdomsredaktionen i Malmö, var ett direktsänt program med många av Sveriges olika unga, och ofta ännu okända, popband från den tiden, och ett exempel är Hoola Bandoola Band som radiodebuterade som husband i just detta program, under ett par veckor 1971 (bl.a. fredagen den 22/10-71). Lördagsbiten gick till slut i graven 1993, men då hade Bengt Grafström redan lämnat skutan sedan ett par år (1991)!
Bengt Grafström har även andra meriter än Lördagsbiten på sin agenda! Han har bl.a. gjort den första radioprogramserien om musikstilen reggae för Sveriges Radio och P3 i mitten av 1970-talet och han intervjuade reggaeikonen Bob Marley i London 1975! Samma år medverkade Bengt även i publikkören på liveversionen av Bob Marley’s låt ”No woman no cry” som spelades in på The London Lyceum i London. Bengt var även en av redaktionsmedlemmarna i det Malmö-producerade TV-programmet Discotaket som kunde ses i TV-apparaten i slutet av 1970-talet.
Men det var via ett program under 1960-talet andra hälft, som Bengt Grafström, samt en annan sedermera mycket kände radioröst, Kaj Kindvall, kom fram. Programmet var Tonårskväll och programpunkten som dessa båda herrar fick sitt genombrott via, hette Poppratarparad.
Lördagsrocken:
Lördagsrocken var ett program som sändes i början av sjuttiotalet, där äldre rockmusik presenterades. Programmet utgick under hösten 1972 och ersattes av det nya programmet – Upp till Tretton! Men två år senare, hösten 1974, så återfinns programmet åter i programtablån:
”Lördagsrocken – Tomas Tengby presenterar plattor som blivit glömda och bör påminnas om”
Mera Blues:
Ett renodlat bluesprogram som sändes från Malmö 1972-90. Den 5 januari 1972 var det premiär för programmet Mera Blues med Staffan Solding och Lennart Persson. Det sändes i 30 minuter varje vecka. Den 26 november 1979 sänds det 200:e programmet. Staffan Solding stod även bakom en utställning om blues som vandrade runt på olika stadsbibliotek under 1973.
Midnight Hour:
Detta var en produktion av Rune Hallberg som sändes på lördagskvällar 1967-72 och programmet handlade mest om musik. Leif H Andersson DJ-pratade timmen före midnatt med samma ton och intensitet som var gångbar på ett diskotek, och pratet var invävd i en musikmix av både hårdsväng och tryckare. Programmet var nog, med tanke på både sändningstid som upplägg, tänkt som ett partyprogram på lördagskvällen. I Midnight Hour ingick även Janne Forsells radiogalenskaper i ”Station In the Nation”, där bl.a. kacklande kycklingar avrättades med k-pist och där kungen kunde förvandlas till en varulv etc. Men även ett och annat mer seriöst reportage kunde ju emellanåt slinka med under denna programpunkt.
Kung Åke (Åke Strömmer) var programledare för programinslaget ”Flipp eller Flopp”, med sin spexande skivjury. I denna jury så skulle man spekulera i huruvida en låt skulle blir en försäljningsframgång, eller inte. Flipp eller Flopp var ett estradinslag inför publik i studio.
En beskrivning av hur Midnight Hour fungerade kunde man läsa i ”Röster i Radio & TV, nr 3-1970”:
”Tunga producenter, många engagerade medarbetare, mycket förarbeten, mycket musik och liveinspelningar, inte minst med utländska artister förknippade med resor och gager därefter, påverkade kostnadsläget. Med allt det där i bagaget gick det ju inte att sända programmet utan lyssnare, så det var nog viktigt att fånga allas intresse varje vecka och bästa marknadsplatsen var nog genom sitt egna husorgan”.
I programmet så fokuserade man under våren 1971 också på den tilltagande medvetenheten om rockmusikens historia och stilförändringar i samhället och presenterades därför bl.a. en serie om Beatles, där detta manifesterades. Midnight Hour omvandlades sedan till ett renodlat konsertprogram med framträdanden av såväl nya och gamla svenska artister, samt nya radioinspelningar med utländska artister. Bl.a. medverkade Freddie King den 4 mars 1972 i en upptagning från Göteborg.
Mix Non Stop:
Detta var ett program som samsändes i P2 och P3 1976-81! Ett program med musik av många slag i djärva konstellationer sammanfogade av Sveriges Radios tekniker. Men programmets djärva potential blev ändå med råge överträffat av ett annat samsänt musikalisk blandprogram, Dubbeltimmen!
Musik På Svängkanten:
Ett program som gick i radion i början/mitten av 1970-talet. Musik På Svängkanten var en överrubrik för ett block m.fl. olika typer av program som varvades med varandra.
Programmen under 1974 var enligt följande: ”Alla Sorter” med Camilla Lundberg, ”Pop-Jazz-Rock-Soul och en del Annat” med Lennart Wretlind, samt ”Bluesy Yours” med Lars Resberg som spelade bluesmusik. Programmet ”Musik på Svängkanten” gick bl.a. under våren 1974 i P2 på lördagar, med start klockan 19:15!
Månandens Melodier:
Ett program som startade i oktober 1975 och inledningsvis medverkade radioprofilerna Kent Finell (från Svensktoppen), Kaj Kindvall (från Poporama & Discorama) och Ulf Elfving (från Skivspegeln & Upp till Tretton) i programmet. Syftet med programmet var att man under en timmas tid i månaden skulle ge en bild av vad som hände inom musikvärlden med de aktuella programledarna från programmen Poporama/Discorama, Skivspegeln och Svensktoppen. En månatlig musikalisk uppdatering från musikens värld med andra ord!
Neonmagasinet:
”Neonmagasinet – Popkulturen inifrån” var ett kulturprogram från Ungdomsredaktionen i Stockholm som existerade 1976-80. Neonmagasinet menade att allt mänskligt kreativt skapande är kultur. När programmet presenterades i tidningen ”Röster i Radio & TV, nr 37-1976” så marknadsförs det enligt följande citat:
”Neonmagasinet, ett kulturmagasin som vill granska popkulturen inifrån. Man vänder sig främst till de ungdomsgrupper som konsumerar olika former av populärkultur, dvs. film, serietidningar, pocketböcker, grammofonskivor, mode osv. Man kommer att använda sig av en hel del dramatiseringar och för det ändamålet har Panorateatern engagerats – en ungdomsgrupp som brukar spela på ungdomsgårdar med egentillverkade pjäser och cabareer”.
Personer som var involverade i Neonmagasinet var bl.a. Tomas Blom, Eva Blomquist, Kjell Alinge, Stefan Wermelin, Janne Forsell, Christer Eklund, Ingvar Storm, Niklas Levy och Anders Klintevall. Programmet var i huvudsak ett talprogram och sändes i P1 på söndagskvällar!
Programmet avhandlade bl.a. ämnen som jeans, veckotidningsnoveller, horoskop, musikprylar och vad som behövs för att starta ett rockband, serietidningar, raggning mellan killar och tjejer på diskotek och dansrestauranger, om boken och filmen ”Jack” av Ulf Lundell, ABBA på ryska, agent- och krigsböcker, filmrecensioner av bl.a. ”ABBA – The Movie” och ”Djupet”, ”Hajen 2”, Julspel med Panorateatern, reportage om den moderna afrikanska popmusiken, Kioskdeckardjungeln, serier för vuxna, reportage om att 1950-talet kommer tillbaka på skiva, bio och inom modet, om science fiction-filmerna ”Solaris” och ”Battlestar Galactica”, hur man upplever musik under hypnos, funderingar om Bob Dylan och hans film ”Reynaldo och Clara”, serietidningen Fantomen, Neonmagasinet på resa till Las Vegas, intervju med Stefan Jarl angående hans film ”Ett anständigt liv”, på besök hos Janne Forsell och Kjell Alinge, Jonas Almkvist berättar om det engelska skivbolaget Hip Gnosis, reportage om den svenska folkparken, temaprogram om homosexualitet (där Sten Pettersson och Anna Bengtsson (Lesbisk Front) från RFSL intervjuas och man gör även ett besök på Stockholm Gay Radio, dessutom intervjuas Fredrik Silverstolpe från Homosexuella Socialister och man gör även ett besök på Klubb Timmy, samt mycket mera (pust)!
Och man gjorde även reportage med intervjuer, respektive musikuppträdanden med artister som t.ex. Magnus Uggla, den engelska rockteatergruppen Belt and Braces, Forbes (och om deras tävlingsbidrag ”Beatles” i Melodifestivalen), Iggy Pop (en intervju i samband med en konsert), Lasse Tennander, Kjell Höglund, Randy Newman! Samt mycket, mycket mer! Man petade och rotade i alla sorters kultur, och eftersom Neonmagasinet också menade att: ”allt mänskligt kreativt skapande är kultur”. Därför fanns det ju egentligen inga begränsningar alls för vad programmen egentligen kunde handla om!
Slut på del 1… fortsättning följer i ”Musikhistoriskt Dokument # 14 – Del 2 av 4: Radioprogrammen, listorna & musiken!”
Den Skogstokiga Bloggen 