Att tälta i det militära var sällan någon bekväm campingupplevelse, men efter ett tag gick det mesta dock på rutin. Att resa tältet tog första gången runt en timme, men sedan tog vi på oss fasta moment och fick ned tiden till ca 20 minuter. Alla visste exakt vad de skulle göra och ingen sa något under själva jobbet, utan utförde bara sina uppgifter och allt fungerade som en väloljad maskin. Samma sak gällde vid rivningen av tältet.
Eldvakt på natten när vi var ute på övning var sällan någon höjdare, bara något nödvändigt ont. Det enda man kunde sysselsätta sig med när man satt eldvakt på natten var ju att elda, elda och elda, samt att se till att man inte satte eld på tältet (vilket hände hos en annan relativt närliggande grupp under ett repmöte, 1986 tror jag det var). Har fått händelsen berättat för mig av en före detta arbetskompis, som hade varit en av mannarna i det aktuella tältet. Kommer inte ihåg några detaljer, men har för mig att hela tältet brann upp, men att ingen blev skadad. Blev väl en rejäl utredning av det hela, men vet inte vad denna kom fram till?
Hade man otur så var det nästan dags för uppstigning, när man väl kunde få lägga sig efter avklarat eldvaktpass. Men hade man extra otur, så hade den som skulle avlösa av, somnat ute på sitt vaktpass, vilket innebar att man fick skicka ut någon för att ta passet ute, samtidigt som man själv inte fick någon avlösning som eldvakt. Hände mig (minst en gång) att ett gruppbefäl somnade under en gran i samband med sitt vaktpass ute, och han återkom inte förrän på morgonen, efter att ha sovit utomhus i flera timmar. En timme ute och två timmar som eldvakt krympte dock nattsömnen avsevärt.
Att gå ute och vakta i kylan på vintern blev oftast väldigt kallt, därför eldade man extra mycket när man väl kom in. Det blev därför ofta väldigt varm i tältet. När så nästa man kom in, var det inte ovanligt att denna somnade på sin eldvakt (varmt och skönt som det var) och då blev det plötsligt väldigt kallt i tältet. Temperaturen gick därför som en jojo, upp och ner, under hela natten. Folk klädde av sig i sömnen när det var varmt och vaknade och frös när kaminen hade slocknat. Ibland fick man skrika på eldvakten att han skull ge fan i att sova och elda istället!
När man satt som eldvakt, var det alltid någon som snarkade, och då kunde man slänga någons sko eller hjälm på personen (man slängde alltid någon annans grejor), mer ett grabbigt beteende än ett elakt, får man väl försvara sig med i efterhand.
Vid ett tillfälle, då jag hade eldvakt, hade vi blivit informerade om att ”fienden” kunde komma och överfalla oss på natten. Därför låg det en extra nervositet i luften hos vissa. Om vakten ute upptäckte fienden, skulle han avlossa ett lösskott och då ska alla i tältet rusa ut med sina k-pistar och försvara oss (hur det nu skulle gå till?). Jag satt eldvakt och hade tråkigt och började därför blanda runt bland de olika kängorna, knyta ihop skosnörena och gömma k-pistarna lite lätt. Allt för att se reaktionen vid ett anfall. Som sagt, ett grabbigt beteende, vi var ju alla runt 20 år. Men jag var väl inte värre än någon annan, om jag får säga det själv, men det kanske jag var…
Naturligtvis pillade vakten ute på sitt pass på sitt vapen och råkade oavsiktligt avfyra ett skott, vilket alla andra naturligtvis tolkade som ett anfall. Nu blev det plötsligt ett fasligt liv inne i tältet och folk rök nästan ihop när de inte hittade sina prylar och trodde att det var sovgrannen som hade jävlats med dem. Det hela blev väldigt komiskt och det var svårt att hålla sig för skratt! Jag var dock en av de första som kom ut, eftersom jag hade ordning på alla mina persedlar. Men folk sprang till slut ut utan skor på fötterna, utan hjälmar, men efter ca fem minuter, då vakten erkänt sitt misstag, kunde folk återvända till tältet igen. Lättade, men allmänt irriterade med högt pulspåslag.
Vi tillhörde ju Trossen och var ju mer eller mindre elitmalajer. För dåliga för att bli riktiga soldater, men för bra för att bli malajer. Därför fick vi inom ammunition, drivmedel, och livsmedel m.fl. sköta transporter och logistik i fält.
En gång när jag vaknade efter en natt i tältet hade håret frusit till is och satt fast i tältduken, samtidigt som fötterna höll på att brinna upp, pga. värmen från kaminen.
Ibland kom det in något befäl och gapade på natten och det skulle levereras något med lastbil och eftersom vi var totalt tre man på vår lastbil i Am-gruppen, lärde man sig att sova räv, vid dessa tillfällen. Detta skapade en viss irritation hos mina kollegor, eftersom jag aldrig reagerade vid dessa tillfällen, vilket innebar att den som blev arg på mig, också blev den som fick ut och köra lastbil mitt i natten. Jag låg och skrattade gott, varje gång jag kunde klara mig ifrån detta. Men givetvis gick det inte varje gång, men i de flesta fallen kunde jag klara mig undan.
Roliga minnen är ju det man kommer ihåg av denna vuxenlek med allvarliga undertoner. Idag är situationen en helt annan och jag är övertygad att dagens beväringar är mer skärpta och alerta, än vad jag och mina kompisar var. För de flesta av oss var det hela mer en lek och något som göras, innan man gick vidare i vuxenlivet.
Även om jag avskydde det hela, där och då, är det ingenting jag vill ha ogjort. Jag växte som person under min värnplikt, med efterföljande repövningar. Att inte ta allt för givet och anpassa sig till rådande situation. Men nu har jag nog inga fler berättelser att presentera, tror inte det!
Men läs gärna mina tidigare minnesberättelser från lumpen och mina två repövningar, finns många roliga historier där!
Den Skogstokiga Bloggen 