Proggen – Vänsterns Politiska Protest – Del 3 av 3
…. Forsättning från – Proggen – Vänsterns Politiska Protest – Del 2…
Musikdebatten var både högljudd och bitvis väldigt onyanserad under denna tidsepok och ikonerna för den avskydda kapitalistiska musikrörelsen, det vill säga, den kommersiella musikindustrin och dess svenska ikonfigurer – ABBA och Stikkan Anderson, fick utstå massor med skäll, spott och spe från alla de som ansåg att kommersiell musik var något fan själv hade släpat in i det svenska musikrummet. Men det fanns undantag också, även om de medialt var i tydligt underläge. Ett debattinlägg i branschtidningen ”Musikern, nr 11-1977” är ett sådant undantag! Här skriver någon som heter Tore Ljungberg ett inlägg som fått rubriken ”Musikdebatten i Sverige”.
Delar av detta inlägg lyder som enligt följande citat:
”Musikdebatten i Sverige har på sistone urartat till rena farsen. Det är överhuvudtaget ingen debatt – det är bara ett stort allmänt gnäll och en klagosång utan like. Något konstruktivt kommer inte fram i denna debatt. (…) Alla klagar på musikklimatet – i det fall jag tar upp här, rör det sig huvudsakligen om debatten kring den kommersiella musiken kontra den progressiva. Men ingen gör något åt det. Uppenbarligen är det så att den som kan hitta på de värsta invektiven om Stikkan Anderson, ABBA och de kommersiella skivbolagen – de får också de största rubrikerna och det största utrymmet i tidningar och tidskrifter som har tagit upp det här med musikdebatten. Hitta bra på en massa skällsord om Stikkan & Co, skäll ut honom ordentligt, kalla det här gänget för gangsters – bara kasta skit på dom – ja då får man genast stort utrymme och stora rubriker”.
Tore Ljungberg skriver också:
”Enligt min mening är de flesta i branschen oavsett om det är s k kommersiella skivbolag eller progressiva skivbolag, lika goda kålsupare. Man spelar in en produkt, vill sprida den bland folket. Och sälja. Ganska oskyldigt kommersiellt, eller hur? (…) En bra skivprodukt är en bra produkt. En dålig, en dålig. Men när man följer den svenska musikdebatten får man ibland uppfattningen att allt som produceras av de s k kommersiella skivbolagen är skit – allt av progressiva bolagen produkter med kvalitet. Självfallet producerar även de progressiva bolagen en del skräp. Det otäcka med musikdebatten just nu är att den sker över huvudet på en viktig grupp människor – skivkonsumenterna. De svenska skivkonsumenter som möjligen tagit del av denna farsartade debatt får veta att om de gillar ABBA så är de i stort kompletta idioter. De som gillar Sweet, Thore Skogman, Boney M, allt vad de nu heter, är lågt stående varelser. Komplett rudis på omdöme vad gäller musik. Komplett i avsaknad av smak. (…) Man kan inte tvinga folk att tycka om en viss typ av musik och hata en annan typ. (…) Men för guds skull. Sluta skälla på ABBA och Stikkan – varje stänk smuts på Stikkan betyder klirr i hans kassakista. Och sluta underskatta publiken. Idioter kan man ju ändå inte omvända. Och enligt många s k musikdebattörer är ju den vanliga skivkonsumenten en stor idiot”.
Två nummer senare (”Musikern, nr 1-1978”) kommer en replik på Tore Ljungbergs insändare. Ett inlägg som faktiskt till stora delar håller med i sakfrågan och detta inlägg är författat av Leif Erkenfalk i Uppsala. Leif E skriver bl.a. följande i sitt inlägg ”Debatten bra – dålig musik”:
”Äntligen ett nyanserat och konstruktivt inlägg i musikdebatten i Sverige! Tack, Tore Ljungberg (”Musikern nr 11-1977”). Det har verkligen gått troll i debatten om vad som är bra och dålig musik. Ingen torde kunna ge ett enhetligt och riktigt svar på den frågan, men ändå ser man allt för ofta musikfantomer som sätter sig till doms över oss vanliga döda och säger ’ det här ska ni lyssna på’ och ’det där är skräp’. Ingvar Aleflod säger i samma nummer av Musikern att ’dålig musik ofta ger snabba pengar’ medan upphovsmän och utövare av s k seriös musik och jazz ofta måste ta andra jobb för att överleva’.
Vaddå ’dålig musik’? Vaddå ’seriös musik’? Måste det vara så, att komplicerad svårtillgänglig musik automatiskt betraktas som kvalitet? I så fall har vi nått fram till det stadium då kulturen endast är till för det lilla fåtal om kan och orkar tillgodogöra sig den. Till att börja med, måste vi som livnär oss på musiken sluta omyndigförklara publiken. Olika människor har olika kunskap och förmåga att tillgodogöra sig musik. Om någon gillar ABBA eller Streaplers måtte han väl få detta, utan att kallas musikalisk idiot (ett uttryck som jag f ö allt för ofta hör från s k kvalitetsmusiker (…)”.
Dessa debattartiklar i branschtidningen ”Musikern” följs sedan av en till synes officiell artikel (fast läser man den så inser man ju ganska snart att det hela bara egentligen är ett personligt debattinlägg utan den minsta vetenskaplig förankring, förklädd till en artikel), ”Kommersiell musik – vad är det?” författad av en skribent för tidningen, Lars Åhman, och publicerad i ”Musikern nr 3 – 1978”. Åhman skriver bl.a. följande:
”(…) Kommersiell musik i denna vidsträckta mening blir liktydigt med musik överhuvudtaget (nästan allt kan exploateras under gynnsamma omständigheter) och mister på så sätt sin egentliga innebörd: musik som ett investeringsobjekt, där det endast gäller att få ut största möjliga vinst på ett satsat kapital, s k profitinriktad musik. Utifrån detta enkla faktum skall snabbt konstateras att kommersiell musik i denna mer inskränkta mening både kan ha och i det närmaste sakna det som brukar kallas konstnärliga och artistiska kvalitéer. (…) Det gäller att få människor att tro att den musik är bra som säljer bra. Där resurserna finns är friheten total att etablera sig samtidigt som det liberala samhället upprätthåller myten om konsumentens valfrihet. Sanningen är, och den kan inte upprepas tillräckligt ofta, att ett mycket sort antal människor aldrig får chansen att ta reda på vad dom egentligen vill höra, eftersom en sådan förutsättningslös situation aldrig har funnits. (…) Vi befinner oss idag i det läget att en multinationell musikindustri med hjälp av beteendeforskare och marknadsförare kan skapa behov och styra publiksmaken, där en av principerna går ut på att producera varor med så kort livslängd att man genast måste framställa nya skivor och kassetter i en accelererad spiral. Här fungerar hitlistorna som skivindustrins börsnoteringar.
(…) I hela den här processen spelar massmedia en utomordentligviktig roll genom sin skenbart objektiva hållning att säga vilja spegla samhället. Det som blir stort på marknaden avspeglas stort i massmedia. (…) De slutsatser som författaren drar efter sin grundliga kartläggning av den multinationella musikindustrins metoder har kallats för en konspirationsteori, där det saknas så mycket som skymten av bevis för att de skulle kunna tillämpas på svenska förhållanden. Vilka bevis är det i så fall som behövs? (…) Den dagen när det startas en verklig seriös debatt om de här frågorna – med alla inblandade parter – tror jag åtminstone något skall vara vunnet med tanke på utformningen av framtidens musikliv (Lars Åhman)”.
Men oavsett vad folk nu tyckte, eller inte tyckte, om den svenska progressiva (proggen) kontra den kommersiella musiken, så var det ett dokumenterat faktum att det började gå sämre för Musikrörelsen i mitten av 1970-talet! Gärdesfesterna hade lags ned, tidningen Musikens Makt började gå allt sämre och band som Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, samt Träd, Gräs och Stenar upplöstes och lades ner! I slutet av sjuttiotalet började så den alternativa musikrörelsen knaka i fogarna på allvar och de grupper som försökte leva på sin musik förstod plötsligt (!) sambandet mellan inkomster och utgifter. Man började tröttna på gratisspelningar, flummiga arrangörer, bära stolar och plocka skräp. Sprickan mellan amatörer och professionella musiker växte och nya tider var på ingång. I början av åttiotalet hade det mesta av proggen luckrats upp och blivit till något annat, och det som trots allt fanns kvar hade blivit någon sorts kommersiell progg, där det fortfarande fanns ett visst progressivt budskap kvar i texten, trots en för övrigt kommersiell inramning…
… slut på detta inlägg (#12, del 1-3), men förmodligen kommer det fler liknande inlägg om den svenska musikscenen inom kort … och kanske lite annat också.
Den Skogstokiga Bloggen 