Proggen – Vänsterns Politiska Protest – Del 2 av 3
…. Forsättning från – Proggen – Vänsterns Politiska Protest – Del 1…
Vid en kongress för progressiva musiker 1976, framlades ett kompromissförslag om att dela upp alla band i ett A-lag och ett B-lag, så att gagen till proffsmusikerna kunde regleras till en nivå dubbelt så hög som amatörernas gage. De omkring hundra proggmusikerna på 1976-års kongress valde dock en annan väg! Man röstade istället fram enhetligt minimigage på samma nivå som i Musikerförbundets kollektivavtal. Detta innebar i sin tur ett entydigt ställningstagande för professionaliseringen och därmed en brytning med den lågprislinje som tidigare hade gällt gentemot musikföreningarna i Kontaktnätet, vilka nu i sin tur upplevde sin ideella verksamhet som hotad.
I juni 1977 presenterade Aftonbladet de dittills tio mest sålda albumen inom den s.k. musikrörelsen:
- Nationalteatern – Livet Är En Fest (1974), 82 000 ex.
- Hoola Bandoola Band – På Väg (1973), 72 000 ex.
- Hoola Bandoola Band – Vem Kan Man Lita på (1972), 63 000 ex.
- Hoola Bandoola Band – Fri Information (1975), 43 000 ex.
- Bo Hansson – Sagan Om Ringen (1970), 28 000 ex.
- Hoola Bandoola Band – Garanterat Individuell (1971), 25 000 ex.
- Kebnekajse – Kebnekajse (1973), 20 000 ex.
- Nationalteatern – Kåldolmar Och Kalsipper (1976), 18 000 ex. (8)Norrbottens Järn – Drömmarnas Värld (1975), 18 000 ex (8) Sånger Om Kvinnor, samling (1971), 18 000 ex.
I boken ”Spela för livet – Fria kulturgrupper inför 1980-talet (Liber Förlag, 1977)” skriver man följande i bokens inledningsstycke:
”Den internationella rockmusikens fortsatta historia kan bäst avläsas i investeringsprotokollen från de multinationella skivkoncernerna direktionsrum. Musikstilar, kläder och attityder köptes upp och stöptes om med mode- och marknadsmässig regelbundenhet. Popklubbar stängdes, diskoteken introducerades. Strömlinjeformad rytmmusik på skiva ersatte de levande musikerna. Den turnerande rockmusiken blev storindustri med all grällare effekter och idrottsarenor i miljonstäder som logiska avskjutningsramper. Med 1970-talets rockmusik upphörde den breda publikens möjligheter till identifiering med musikerna. De grupper som har störst framgång bland de yngre tonåringarna, är antingen hårt sminkade och behängda med våldsymboler (som Kiss och Alice Cooper) eller sockersöta inkarnationer av de vanligaste framgångsmyterna, just ned stigna från himlen i genomskinlig helikopter (som ABBA). Beatles kunde nästan ha varit våra egna vänner – Kiss rånar våra småsyskon, ekonomiskt och kulturellt, från tusen mils håll”.
Det var ord och inga visor av bokens båda redaktörer Erik Rynell och Lars Åberg, som hade författat dessa aggressivt laddade och men ändå lite (naivt) poetiska rader. Men det fanns även kraftigt kritiska texter mot proggrörelsens egen musik och detta från den egna politiska vänsterkanten. I det marxistiskt utgivna häftet ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik – Musikpolitiska artiklar (Oktoberförlaget, 1977)” skriver AndersJohansson i kapitlet ”Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocklåt?” följande:
”Nu finns det även andra som säger sig arbeta för en ’progressiv musikkultur’ och som ofta älskar att strö socialistiska och revolutionära fraser omkring sig. Dessa arbetar emellertid efter helt andra riktlinjer. De vill använda den musik ’som är utbredd bland ungdomen’ och då avses vanligen rockmusik. Man talar om att omfunktionera rockmusiken – vanligtvis genom att förse den med ”progressiva” texter och titlar. Exempel på sådana musikgrupper är Motvind, Nationalteatern, Nynningen, Björn Afzelius, Mobben m.fl och särskilt kretsen kring skivbolaget Nacksving i Göteborg. Dessa grupper går ofta långt i det direkta övertagandet av den amerikanska rockmusiken”.
I detta häfte så anser man även följande:
”För det första skiljer de mellan text och musik på ett mekaniskt sätt. De tror att musiken är formen och texten innehållet. Utifrån detta tror de att texten alltid måste vara överordnad musiken, för man får ju inte sätta formen över innehållet. För det andra så tror de att rock är en musikform, som är klasslös och som man kan stoppa in vilket innehåll som helst i, beroende på vilka texter man använder och var man spelar musiken. Men så förhåller det sig inte. Vore det så att texten var innehållet och musiken formen och att texten alltid var överordnad musiken, så innebär ju detta att musiken i sig själv inte har något innehåll. Själva musiken blir klasslös och får sin klasskaraktär genom texten. Konsekvensen blir att all instrumentalmusik blir klasslös… Det är inte heller så att rock är en musikform. Rock är en stil, och som sådan är den historisk bestämd”.
Sedan spyr man även en stor dos av diverse kommunistisk propaganda över rockmusiken, en musikstil som i deras ögon endast är någon sorts amerikansk propagandamekanism. Man avfärdar också proggens användande av den traditionella populärmusiken (rockmusiken) med följande ord, utifrån fyra olika argumentationsteser:
”Det första argumentet… Man legitimerar användandet av rockmusiken utifrån hur många som påstås gilla den, eller utifrån hur spridd den är. Den ”röda rockens” ideologer brukar tala om att rockmusiken har ’förankring’ i arbetarklassen. Men detta är ju egentligen inte något argument. Ty i så fall blir ju ABBA och en massa kiosklitteratur också progressiv, eftersom den också sprids till arbetarklassen.
Det andra argumentet säger att rocken är proletariatets musik, därför att den har uppstått ur bluesen och countrymusiken som är det amerikanska proletariatets musik. Det är riktigt att bluesen och countrymusiken är det amerikanska proletariatets musik… Men är för den skull också rocken det? Nej, rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen. Rocken skapades av musikindustrin i början av femtiotalet… Den byggde på bluesen och countrymusiken, men exploaterade dessa musiktyper och var i själva verket ett angrepp på den folkligt nationella kulturen.
Det tredje argumentet säger att rocken är progressiv, därför att det är ’upprorisk musik’… Rocken handlar mycket om tonåringar som revolterar genom att skita i hela djävla systemet, om revolt mot ’föräldragenerationen. Det var just sådana känslor och stämningar som rockmusiken byggdes upp kring och som den också sålde på. Men istället för att vara något progressivt, är ju detta djupt reaktionärt.
Ett fjärde argument har anförts av gruppen Nationalteatern i samband med en kritisk artikel om deras musik: ’Vi spelar rock därför att vi gillar rock’… (detta) är naturligtvis inte något argument för att rockmusiken därigenom har ett progressivt innehåll. Summan måste bli att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär, att den har skapats i nära samband med USA-imperialismens offensiv…”.
På vanlig begriplig svenska tyckte alltså kommunismens företrädare här i Sverige, att all modern populärmusik var ett borgerligt attribut som användes av USA (och dess bundsförvanter) för att hjärntvätta folket, så att de skulle föredra ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle före ett totalitärt förtryckt och Moskvastyrt dito! Men om man såg samhället genom dessa djupt mörkröda ögon, så var ju även den svenska vänsterorienterade proggrörelsen också några slags borgerliga företrädare, utan att de ens visste om det!
Statsmakten delade väl inte direkt denna tolkning, utan SÄPO granskade istället musikrörelsen med en väl så inbyggd kommunistskräck. På webbsidan ”www.regeringen.se/sb/d/108/a/450” kan man ta del av en offentlig utredning ”SOU (2002:91)” som heter ”Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002”. I denna utredning kan man läsa följande stycke om sektionen i Karlstad (SÄPO) och dess oro för skivbolaget Silence:
”När skivbolaget Silence i mitten av 1970-talet planerade att flytta verksamheten till Värmland bedrev sektionen i Karlstad inre och yttre spaning för att närmare undersöka omständigheterna kring detta”.
Man även läsa följande om SÄPO och dess övervakning av Musikrörelsen i denna utredning:
”Många av de rapporter och PM som säkerhetspolisen upprättade handlade om verksamhet som kunde vara säkerhetshotande. Det kunde röra sig om verksamhet på de militära förbanden eller kontakter med främmande makt. Men ett stort antal av de handlingar som upprättades rörande KFML/SKP behandlade för rikets säkerhet mer perifera företeelser som teaterframträdanden och den progressiva musikrörelsen. Uppenbarligen ingick det i bilden av SKP:s verksamhet att allt som partiet eller dess medlemmar/sympatisörer var på något sätt inblandade i var värt att rapportera om. Enligt rapporteringsmallen skulle också sektionerna rapportera om ”kontakter med andra organisationer”.
I kvartalsöversikt nr 1 1974 från Jönköping togs exempelvis upp att Röd Ungdom i januari ordnat popgalor i Nässjö, Jönköping och Värnamo. Huvudattraktion hade varit Hoola Bandoola Band och det hävdades att bandet framfört politisk propaganda från scenen. Som ytterligare försvårande omständigheter nämndes att det på ett par platser inte framgått av affischerna att Röd Ungdom var inblandat. Hoola Bandoola Band hade dragit fulla hus under sin Smålandsturné vilket säkert uppfattades som ett oroande tecken”.
Man kan läsa vidare om SÄPO och deras arbete med att bevaka olika aktiviteter inom landets gränser:
”I september 1974 konstaterade sektionen i Falun att ”SKP har med hjälp av sin ungdomsorganisation Röd Ungdom och FiB/Kulturfront bildat Musikforum på flera platser i länet. (…) Särskilt omnämndes gruppen Arbete och Fritid som ”betecknas som en av hörnpelarna i den progressiva svenska musiken”. Sektionen i Falun framhöll 1974 att i Avesta fanns en radiosändare som till att börja med skulle varva progressiv popmusik med politiska budskap för att i ett kritiskt läge gå över till ”ren propaganda och desinformation”. Samma år konstaterade säkerhetspolisen i Stockholm att SKP hade bokbord vid Gärdesfestivalen den 10-11 augusti. Behållningen sades ha redovisats till bokhandeln Oktober. I kvartalsrapport nr 2 för 1974 konstaterade sektionen i Falun att Röd Ungdom ordnat stor musikfest på Hagaskolan i Borlänge. Bland publiken delades ut stenciler om Musikforum och på scenen fanns bl.a. gruppen Kebnekaise. För sektionen i Falun rådde ingen tvekan om att den musikaliska verksamheten ”ingår som ett led i SKP:s infiltrations- och värvningstaktik”. (…) I den andra kvartalsrapporten 1974 rapporterade säkerhetspolisen i Umeå att den misstänkta SKP-styrningen av Musikfront fått en mindre grupp ungdomar att lämna föreningen. Sektionen rapporterade också om att ett ”nytt popband, Kackebicklas, med progressiv musik har introducerats i ett radioprogram”.
Här avslutar vi ”Musikscenen i Sverige på 1970-talet! Musikhistoriskt dokument # 12- Proggen – vänsterns politiska protest – Del 2” för att återkomma i ”Proggen – vänsterns politiska protest – Del 3” inom kort!
Den Skogstokiga Bloggen 