Pop!
Ett ord, en musikstil, en livsstil!
Det nya, det ungdomliga, det fräscha och det djärva?
Detta var i alla fall en realitet under 1960-talet, då medelålders journalister försökte fånga kärnan i den nya ungdomsmusiken! I reportageboken ”P som i PoP, en jättegrej i DN” så har Dagens Nyheter samlat ett urval av en artikelserie (som publicerades under perioden januari-mars 1968) och i bokens inledning så skriver Mauritz Edström följande:
”Pop, säger alla. Ordet låter som när en grann ballong smäller och stänker omkring ett konfettimoln av innebörder och förutfattade meningar. En livsstil, ett sätt att sälja grejor, en musik. Aldrig hört så mycket så fort. Jag går på Teenager Fair i Göteborg sista dagen. Final med fem timmars ”popfestival” på kvällen. Halvgammal och har aldrig varit på popgala. Smyger mig in i den fasta förvissningen om att strax känna mig riktigt åldrad”.
I samma bok så avslutar man med en debatt i form av ett rundabordssamtal mellan s.k. ”popmänniskor” och ”den seriösa musikens representanter” och man tyckte sammanfattningsvis ungefär som följande:
”Pop…? Det är ju egentligen en väldig komplicerad fråga. Det som för mig är vad vi ska kunna bjuda för alternativ till popmusiken”(Karl-Birger Blomdahl).
”Det här ordet ’pop’ är ju en förkortning av ’populärmusik’. Och sålunda borde det omspänna ett brett register från Beatles till Jokkmokks-Jocke” (Eddie Larsson).
”Karl-Birger säger att popen i bästa fall kan fungera som en sorts inkörsport till mer värdefull och komplicerad musik. Detta är ju precis vad man sade om jazzen på 1940- och 1950-talet då jazzen var en subculture och då inte räknades” (Torsten Ekbom).
”Menar Karl-Birger Blomdahl att popmusiken representerar en primitivare musikform…” (Olof Lagercrantz).
”Jag tycker det är sorligt att i varje debatt utgå från att så kallad seriös musik står högre, kvalitativt sett. För min del anser jag att popen och den seriösa musiken går ut från samma stam – ljud. Men det är olika grenar. Och jag tror inte att seriös musik är nödvändigt för varje människa” (Claes Dieden).
”Popmusik – vad är det? Här pratas om att si och så är seriöst och så är pop. Var drar man gränsen någonstans? Jag tror man gjort fel från början med att dela upp musik i olika fack” (Eddie Larsson)”.
I boken ”Musik Lexikon: Musikens Värld – En rik källa av musikaliskt vetande, (AB Kulturhistoriska Förlagen, Göteborg, 1979)” skriver man istället följande konstiga saker om popmusik:
”Vad är pop? För dess mest fanatiska anhängare är det, om inte himlen direkt, så dock vad som gör livet värt att leva; protest mot det etablerade samhället, mot vedertagna former, mot en värld, där många har svårt att finna sig till rätta. För popens vedersakare – det må nu gälla inom filosofi, samhällssyn, konst eller musik – verkar popen, paradoxalt nog, som en tämligen reaktionär företeelse. Dess material är gammaldags, hävdar man, popen, byger på sekelskifteskläder, naturalism, utdöda ideologier och utopier, passerade konstformer. Kultursopor, som serveras som nyheter. Protestbudskap har hörts förr, mot militarism, mot känslokyla och annat. – Inte heller då blev världen bättre. Så säger alltså popens från- och tillmän”.
Svårt att veta vad som egentligen menas när man bara trycker ner pop- och rockmusikens alla olika konstformer och inriktningar i en och samma soptunna, skakar om, och häller ut hela innehållet i en stor hög och sedan gör en skruvad analys av det hela. Klart att det blir lite konstigt då! I samma bok gör man även följande nedlåtande analys om popmusiken och dess vilseledda (!) anhängare:
”Visst kan man finna att, exempelvis inom popmusiken, det mesta är ett med större eller mindre charm, kompilerat stöldgods från former och företeelser, vilka popkompositörerna bara helt ytligt kommit i kontakt med, visst kan man ibland finna att popen förutsätter en publik, som är dåligt informerad, där enkla trick går hem utan större svårigheter. Men ändå: det händer någonting inom popen, något som har fått allvarligt syftande kompositörer att acceptera denna art av musik. Inte därför att de tror sig kunna flyta fram ekonomiskt obekymrade på den våg av kommersialism som popkulturen fört med sig. (…) Utan därför att också allvarligt syftande kompositörer gärna vill rikta sig till dagens ungdom, och genom att göra festliga saker, genom att visa att konstmusik också kan vara rolig och avspänd, söka få ungdomar att intressera även för seriös musik – en lång omväg kanske, men ändock en väg”.
Man kan även i äldre litteratur läsa en del uttalande gällande musiken på 1970-talet, med diverse nedlåtande uttryck som t.ex. ”de flesta anser att 1970-talet är det årtionde då popens utveckling avstannade”!
Men inte avstannade populärmusikens utveckling under 1970-talet? Det om något kan ju musikhistorien motbevisa, för det uppstod ju en mängd nya musikstilar och inriktningar under detta decennium! Alla påståenden om att man nått en ändhållplats gällande utveckling och nya kreativa inslag, är snarare ett uttryck för den egna fantasilösheten och oförmågan att se bortom den egna begränsade navelhorisonten.
Symfonisk rock och jazzrock kan stå som symboler för den mest komplicerade musiken, medan ”tuggummipop” och discodunk är exempel är exempel på mer lättlyssnade stilar. Lättlyssnat, men dansant!
1970-talets discomusik var nog rockhistoriens mest utpräglade dansmusik, detta även om man tar hänsyn till att rock från första början inte var något annat än just dansmusik! Men ”modern” rockmusik är egentligen bara ett diffust samlingsbegrepp för en rad olika musikstilar, där oftast elgitarr, elbas och trummor är de bärande instrumenten. Rockmusik är dock allmänt att betrakta som generellt lite snabbare, tyngre eller svängigare i jämförelse med popen, men variationerna inom respektive genre kan ändå vara väldigt stora gällande utförande, uttryck och form. Till popen hör i regel lite mer mjuka och ”sansande” alternativ, men även inom popgenren finns mycket svängig musik och någon definitiv gränsdragning mellan rock och pop låter sig inte göras med några få ord. En skarp gränsdragning mellan dessa genrer fyller ju inte heller någon vettig funktion, förutom att möjligtvis fungera som en någon slags (onödig?) stiletikett.
Under 1970-talet utvecklades också soulmusiken vidare till funk och disco. Bägge stilarna tog fasta på det rytmiska elementet i musiken. Discon gjorde det på ett mer handfast sätt, med kraftig betoning av varje taktslag av bastrumman och tvåan och fyran i takten från virveltrumman. Funken var mer rytmisk varierad musikart som gärna använde synkoperade och avhuggna basriff och andra kompfigurer.
Två helt ”nya” musikstilar dök upp under 1970-talet och förändrade var och en på sitt sätt, rockmusikens utveckling – reggae och punken!
Nytt och nytt?
Nej, snarare utvecklat från något annat!
Reggaen, ursprungligen en jamaicansk variant av rockmusik (Ska) blev internationellt populär ungefär i mitten av 1970-talet (tack vare Bob Marley och några till), medan punken (med god hjälp av Malcolm McLaren och Sex Pistols) fick ett explosionsartat genombrott 1977. Punk kunde ju i princip alla som hade tillgång till ett instrument spela (nåja!), men det lät ju inte alltid bra! Punken var en politisk protest mot hela etablissemanget, men även en livsstil och mode, och inte minst en musikgenre (detta sagt utan någon inbördes rangordning).
Vintern 1976-77, då punken bryter sig ut från de instängda garagen och de skitiga rockhaken och sprider sig som ett virus bland unga i vårt västsamhälle, just då så sticker en helt annan musikgenre fram sitt konstnärliga tryne med sina konstlade attribut – discofunk! I en bok från 1981 ”Skivomslag: Aarhus Kunstmuseum 5.9.-4.10. 1981/Nationalmuseum, Stockholm 27.10 1981-17. 1982, Nationalmusei utställningskatalog 447, Århus, Stockholm 1981” beskrivs det hela enligt följande i avsnittet ”Ytans innehåll” av Douglas Feuk, kulturjournalist:
”Vintern 76-77, ungefär samtidigt som punkrocken började hitta tillbaka till 60-tals rötterna, invaderades musikscenen av disco-funk, en sorts utspädd vit soulmusik där (om inte annat) 70-talets lust till glamour och pastisch kulminerar. Skivomslagen översvämmas av ebenholtskvinnor i blanka underkläder, ofta lika könlöst pornografiska som Fib-Aktuellt. Strömlinjeformat och syntetiskt – precis som musiken som dunkar på utan uppehåll, då och då med ett litet flämtande utrop och hela tiden upphetsad till max. Men det handlar inte om det gamla tråkiga in-ut, utan om ett annat slags sex, smeksamt självbespeglande och självtillfredställande. På diskoteksgolvet är ansiktena stumma och inåtvända, man dansar för sig själv, med sig själv. Det finns nånting somnambult över musiken som helt stämmer med kropparnas sömngångsaktiga sätt att röra sig”.
Några år tidigare (runt 1970) gav mötet mellan jazz och rock, upphov till olika slags jazzrock eller fusion. Rock med jazzinfluenser helt enkelt (Chicago, Blood Sweat & Tears m.fl.). Fusion blev till slut namnet på den musikstil som utnyttjade stora delar av både jazzens och rockens traditioner.
Revivalrock (The Rock Revival) började märkas som en trend runt 1970. Revival betyder ungefär pånyttfödelse och man ville spela rak, enkel rock och därmed hitta tillbaka till rötterna. Uppgraderad rock’n’roll skulle man kunna säga, även om det i mångt och mycket egentligen bara var någon form av recyclad cover-musik i många fall. En musikalisk nostalgitripp!
Hårdrock dök upp och etablerades någonstans i skarven mellan 1960/70-tal i och med att Led Zeppelin, Deep Purple, Uriah Heep och Black Sabbath smög fram i det kommersiella rampljuset med sin, i vissa fall, mörka musik.
Hardcore är en extremare form av punk (snabbare takt, råare sound, tuffare utspel och hårdare texter) och uppstod i USA i slutet av 1970-talet. Hardcore var en mer musikalisk krävande genre än punk och krävde till skillnad från punken en viss musikalisk kompetens.
Hip hop-kulturen (är väl också någon form av pop?) uppstod i socialt nedrustade områden i New York City, som Harlem och Bronx, i mitten av 1970-talet och inkluderade både rappande musiker, graffittimålare och breakdancare. Istället för sång byggde musiken på rytmiskt tal, rapping och det hela ska nog kanske ses mer som en kulturyttring än en renodlad musikstil. När dj’s började hoppa fram och tillbaka mellan två skivor fick det namnet hip-hoppin.
Grandmaster Flash var den förste som hip-hoppade 1976. Detta grepp följdes sedan av en annan ny dj-teknik: schratcing. Att scratcha betyder att dra vinylskivan fram och tillbaka under pickupnålen, så att rytmiska läten uppstår. Den förste scratcharen var Grand Wizard Theodore (1978). Den första hiphop-låten är svårare att identifiera, men de tre låtarna från 1979 som sticker ut i sammanhanget är – ”Kim Tim III (Personality Jock)” med Kim Tim III & Fatback Band, ”Rap-o Clap-o” med Joe Bataan, samt ”Rappers Delight” med SugarHill Gang! Men i Sverige fick hiphopkulturen inget större fäste förrän runt 1983-84!
Den amerikanska påverkan på den västeuropeiska (och den svenska) populärmusiken har sedan femtiotalet varit omfattande, en trend som sedan sextiotalet även involverat engelsmännen. Detta har, med några få undantag, påverkat eller utvecklat populärmusiken i Sverige sedan rockens och popens intåg under 1950-60-talen. Det mesta har kommit från det stora landet i väst, eller från de Brittiska öarna, reggaemusiken från Jamaica undantagen då!
Den svenska ”Fonogramutredningen 1979:62” som sammanställdes någon gång runt 1979-80 visar också att hela 85 % av den popmusik (populärmusik) som importerades på skiva under 1970-talet också var från USA och Storbritannien. Jazzens motsvarande siffror var 70 %! En statistik som också i viss mån understryker denna iakttagelse. Vid en annan utredning som utfördes av Statens Pris och Kartellnämnd 1977 konstaterade man att 79 % av de försålda fonogrammen i Sverige tillhörde genrer som jazz, popmusik och dansmusik ”Fonogrammen i kulturpolitiken 1979:74”.
Detta var del 10 i min historia om populärmusikens utveckling här i Sverige, men det kommer mer material…
(Nästa gång ”Musikhistoriskt Musikdokument 11” ska vi prata om några viktiga svenska musikhändelser under 1970-talet!)
Den Skogstokiga Bloggen 