I 1950-talets Sverige hade rockmusiken betydligt mindre påverkan på samhället, än vad som var fallet i USA. Det dröjde innan rocken slog igenom i vårt land och Elvis Presleys första skivor såldes därför i små upplagor, trots att han vid samma tidpunkt var enormt stor i USA. Andra artister som Bill Haley och Tommy Steele var minst lika populära som Elvis i Sverige under mitten av femtiotalet!
1956 börjar dock begreppet ”rock’n’roll” associeras som en ”dansfluga med viss jazzprägel”. Mot slutet av året var flera av Bill Haleys skivor framgångsrika på svenska listor, snart följda av artister som Fats Domino och Little Richard. Men fenomenet Elvis Presley tassade ganska obemärkt in i Sverige. Den 12 september 1956, kom de första stenkakorna (!) hit från de tyska Teldec-fabrikerna. Det var 500 exemplar av ”Heartbreak Hotel”, skivan som ett halvår tidigare hade toppat skivlistorna i USA, men som nu i tysthet anlände med båt till Stockholm från Tyskland. Den 24 september anlände ytterligare 500 stenkakor med Elvis (”My Baby Left Me”), samma sak den 15 oktober, då den tredje leveransen med 500 Elvis-stenkakor (”Mystery Train”) levererades. Men hösten 1956, var det inte speciellt många som brydde sig varken om Elvis, eller hans skivor!
Hösten 1956 hade Owe Thörnqvist spelat in en svensk låt med ordet ”rock” i titeln, och det påstås att detta var den absolut första svenska låt med just detta specifika ord i titeln. Låten hade dock den lite töntiga titeln ”Rotmos Rock”!
Först i januari 1957 börjar Elvis Presley komma till liv här i landet och börjar klättra på listorna och när stenen till slut väl kom i rullning, blev Elvis till slut en megastor artist även här. Genom ökad popularitet av denna nya musikstil från USA, krattades även manegen för de nya svenska rockartisterna. Hösten 1957 blev nöjesstället Nalen i Stockholm, ett av de naturliga forum där de presumtiva rockartisterna kunde få uppträda. De första svenska rockartisterna i slutet av 1950-talet var bl.a. Rock-Ragge (Ragnar Nygren), Little Gerhard (Karl Gerhard Lundqvist), Den Rockande Samen (Sven Gösta Jonsson), Rock-Boris (Boris Lindqvist), Rock-Olga (Birgit Magnusson) m.fl. Den 16 december 1957 sände Sveriges Radio sitt första ungdomsprogram med musik, ”Spisarparty”. Underrubriken var: ”Delvis Presley – delvis jazz” och programledare var Johan Sandström och Maud Allernäs.
Little Gerhard blev Sveriges svar på både Elvis Presley och Tommy Steele, och valdes till Sveriges Rockkung 1958, samt till Nordens Rockkung 1959. Men ännu tidigare, i december 1955, hade en okänd rocksångare från Göteborg, Chris Lennert (Kurt Lennart Karlsson), lyckats få högljudda publikovationer vid ett uppträdande i Flickläroverkets aula vid Götaplatsen i Göteborg. I boken ”60-talspop i Göteborg – Tages, Cue Och Jag Och Du, (Hans Sidén, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1991/2005)” skriver författaren:
”En rockkung var född. Den förste i Göteborg. Kanske t o m i Sverige! Detta ironiskt nog i en tillställning som utannonserades som en Dixie Session!”
I samma bok så kan man även läsa följande rader:
”Chris blev under ett par hektiska år i slutet av 50-talet inte bara Göteborgs allra förste rockkung utan även en av den populäraste och framgångsrikaste rock and roll artisterna i hela landet. Chris blev också den förste göteborgske rocksångaren som fick sjunga in en skiva. Det skedde våren 1957 och debutplattan släpptes redan i mars”.
Vilket faktiskt var dryga halvåret förre femtiotalets största svenske rockstjärna, Little Gerhard, som skivdebuterade först i oktober 1957! Men i boken ”Skånes Rockhistoria 1957-1977, Bengt Eriksson & Magnus Gertten, (Box Music Production, 1989)” lyfter man istället fram en helt annan rockpionjär, nämligen Rolf Wallentin:
”Ungefär samtidigt med Rolf Wallentins inspelning i Malmö höll också en rocksångare från Göteborg, Chris Lennert, på att göra sin första platta. Men Rolf Wallentins rockplatta gavs ut lite före Chris Lennert. Och först ett halvår efter Rolf Wallentin skivdebuterade Rock-Ragge, som brukar räknas som 50-talets svenska rockkung. Så Rolf Wallentins rock-EP, inspelad redan i februari 1957, är den första svenska rockplattan. Rolf Wallentins EP, med låtarna ”Stockholm Rock”, ”Rock A Beatin Boogie”, ”ABC Boogie” och ”Du måste lära dig rock”, var den första svenska plattan som lanserades som en rockplatta”.
Publikhysterin kring den nya fräscha och ungdomliga rockmusiken var total och precis som i USA, blev rockmusiken klassad som ”farlig” och var naturligtvis en inkörsport till ungdomens stora fördärv. Det var ju självfallet inte alla som uppskattade den nya ungdomsmusiken, vilket kyrkoherden Lennart Fridén i Trollhättan 1958 torgförde med följande ord:
(*1) ”Jag måste säga att rock’n’roll och modern dansmusik hör jag inte på. Den bullrande musiken och den ryckiga rytmen påminner mig om hur det var en gång, att åka skakvagn: jag får en kuslig känsla av att ha hamnat i en tröskverksröst”.
Ytterligare en åsikt om rockmusiken från TT 11/1-1958, löd som följande:
(*2) ”Ragnar Lövkvist som förestod Trollhättans Radioaffär menade att (…) rocken skulle hålla omkring ett år”.
Den svenska rockvågen blev också ganska kortlivad. Men flera av musikerna från den svenska rockvågen, kom istället att bilda kärnan i nästa trend på 1960-talet, som gick under benämningen ”ståltrådspopen”. När rocken fick ta ett steg tillbaka i början av 1960-talet, fick istället instrumentalgrupper som bl.a. Spotnicks och Violents kliva fram i rampljuset. Violents knöt redan 1962 till sig sångaren Jerry Williams och succén blev fundamental när de 1963 fick vara förband till självaste Beatles. Jerka själv blev sedan ett med folkparkerna och dessa hade naturligtvis en stor del i hans framgångar under resten av 1960-talet.
Piratsändningarna från piratradiostationen Radio Nord hade stressat fram behovet av Melodiradion, som Sveriges Radio startade 1961. Samma år kom man också igång med Tio i Topp och året efter körde P3 igång som ny kanal med Sveriges första försäljningslista, Kvällstoppen. 1961 startades även programmet Rock 61 med en halvtimmes nyheter från pop- och rockscenen i USA och England. Det sändes varje dag (utom söndagar) och programledare var Klas Burling. Året efter fick programmet ett nytt namnprefix i och med att ”Rock” blev till ”Pop” och programmet kallades följaktligen för Pop 62 istället! Tre år senare, 1965, drog radioprogrammet Opopoppa igång, med Robban Broberg som programledare. Därmed blev också radion en viktig kommersiell spridningskälla av populärmusik. Men det var först i samband med Beatles besök i Sverige hösten 1963, som popen slog igenom på allvar. Beatles gästade även TV-programmet Drop In1964. Efter Beatles besök bildades det mängder av popband, från norr till söder och en ny tonårskultur var född. Med Beatles blev långt (nåja!) hår populärt även på killar, och strax därefter kom de ruffiga killarna i Rolling Stones och nya popmodetrender skapades. Radions talangjakt i Opopoppa tog fram nya talanger på popbandsfronten. Fanklubbar startades och idoltidningar blev populära.
Flera av 1960-talets grupper utvecklades dock efter hand i riktning mot dansbandsscenen, t.ex. Streaplers och Sven-Ingvars. Fram till början av 1970-talet var svensk pop och rock dock mest en gren av den engelska, och många av de nya svenska artisterna var i de flesta fall oftast bara sämre och bleka kopior av sina engelska förebilder.
Så länge de svenska musikerna sjöng på engelska kunde popmusiken inte heller bli lika förankrad i Sverige, som t.ex. i England. Lyssnar man på musik med sång på det egna språket, bryr man sig också mer om vad texterna faktiskt handlar om. Men i Sverige under 1960-talet betydde populärmusikens texter ganska lite för den enskilde tonårslyssnaren. Det stora genombrottet för den svenskspråkiga populärmusiken kom först sommaren 1970, i samband med de båda folkfesterna på Gärdet i Stockholm, då den nya svenska pop- och rockmusiken föddes på allvar!
Den svenska popens stora utländska förebilder under 1960-talet var ju i första hand band som Beatles, Rolling Stones och Kinks, men även andra artister som The Who, Troggs, Beach Boys, Bob Dylan, Donovan, Simon & Garfunkel, The Byrds, The Supremes, Four Tops, Jackson Five, Small Faces, Jimi Hendrix, Janis Joplin och The Doors m.fl. påverkade givetvis också det svenska musikutbudet på olika sätt under 1960-talet, samt i början av 1970-talet!
1964 vann Tages en tävling kallad: ”Västkustens Beatles”. Men Hep Stars med Benny Andersson och Svenne Hedlund var nog ändå det största svenska bandet under 1960-talets andra hälft, med mängder av hits på listorna. Ola & The Janglers var ett annat populärt band med Ola Håkansson på sång och med Clas ”Clabbe” af Geijerstam på gitarr. Andra svenska artister som huserade i slutet av sextiotalet var bl.a. Shanes, Mascots, Slamcreepers (inkl. Björn Skifs), Made In Sweden m.fl. Man skulle sjunga på engelska och musiken skulle kallas för Pop eller Rock. Omkring 1967 blev Rockmusik den inofficiella samlade benämningen på ungdomskulturens musik, men begreppet Pop användes likaväl Någon klar distinktion mellan dessa båda begrepp har inte kunnat göras. De har använts om delvis samma musik, men de har också ansetts representera olika stilriktningar och tendenser inom ungdomskulturens samlade musikutbud. Men normalt anses väl rockmusik vara lite hårdare och mer gitarrbaserad, än popmusik.
Några få stora svenska band som t.ex. Shanes, Tages, Hep Stars och Ola & The Janglers sålde under en kort period 1966-67 nästan lika bra som de bästa brittiska banden. Men runt 1968 försvann (av någon outgrundlig anledning) de svenska popbanden nästan helt och hållet från listorna och den s.k. svensktoppsmusiken blev därför ett betydligt lönsammare alternativ för många. I slutet av 1967 och under 1968/69 upplöstes dessutom många av de svenska popbanden. På sätt och vis var det egentligen en ohållbar situation när svenska popmusiker sjöng på engelska för en svensk publik, bara för att man ville låta som de engelska och amerikanska artister som man ville efterlikna.
Diskoteken bredde ut sig och skivbolagen slutade att satsa på svenska popband, eftersom de ansågs hålla en alltför låg standard och därtill var den svenska marknaden otillräcklig för en acceptabel lönsamhetsnivå. Den negativa spiralen sargade därför den svenska pop och rocken hårt. 1968-72 rådde nästan ett slags kommersiellt vakuum inom den svenska popmusiken, och under 1960-talet spelade endast ca 300 svenska musikgrupper in skivor (i alla fall om man ska tro på vad som står i boken ”Populärmusik, uppror och samhälle – Berggren, Greiff & Horgby, (Malmö Högskola, 2009)”. Popbandskrisen gjorde att några av popmusikerna bytte inriktning och istället satsade på svensktoppsmarknaden, medan andra så småningom gick över till den nya s.k. icke-kommersiella musiken i början av 1970-talet.
Men 1969 dök fenomenet Pugh Rogefeldt upp och visade att det trots allt gick att sjunga rock på svenska. Orgel- & trumduon Hansson & Karlsson (inkl. Janne ”Loffe” Carlsson) som tidigare bl.a. hade spelat med Jimi Hendrix vid ett flertal tillfällen, kompade Pugh på hans första album, ”Ja Dä Ä Dä ”. Den svenska självständiga pop- och rockmusiken uppstod först då man slutade kopiera de utländska förebilderna och skapade originalmusik utifrån det egna svenska språket och därmed hade man börjat cementera en ny svensk sångtradition. Men i början undrade många hur man skulle kunna skilja den svenska rocken från svensktoppsmusiken, så starkt hade man identifierat rockmusik med något som var engelskt! Men eftersom vårt svenska ordförråd är större än det engelska, trots att engelskan är rikare på ord, är det större chans att publiken hänger med och kan associera till den svenska texten på ett mer naturligt sätt! Med svenska texter kom man som artist också närmare sina lyssnaren!
I nästa avsnitt i denna serie om musikhistoriska dokument ska vi syna svenskarnas musikvanor under 1960-70 talet! Kommer snart på denna blogg…
(*1/*2) Källa: Bägge kommentarer om rockmusiken är hämtat från bokhäftet: ”Rocken kommer till Trollhättan: Rock & pop i Trollhättan 1955-1969, Per Åke Qvick, 1999.
Den Skogstokiga Bloggen 