Detta är 10-15 år gamla texter om musik från en bok som aldrig publicerades. Historiska dokument i en kontext om hur samhället sett på olika kulturformer och deras utövare över tid. Viss redigering har gjorts…
Från slutet av 1800-talet, tills i början av 1900-talet, växte en musikgenre kallad blues fram. Oftast var bluesmusiken försedd med texter om allsköns svårmodigheter och förtryck, vilket egentligen bara var en beskrivning av den bistra verklighet som rådde på den amerikanska söderns fält under denna tid. Blues bygger bl.a. på sångformer som ”Fields bollers” (som var de rop som slavarna kommunicerade med varandra när de arbetade på fälten) och ”Work songs” (arbetssånger som sjöngs med mycket rytm och regelbundenhet i samband lagarbeten). Bluesen uppstod efter slaveriets avskaffande som ett personligt uttryck för den enskildes situation i ett hårt segregerat samhälle.
Bluesen blev ”de färgades musik” och var populär hos denna befolkning i USA, i början av 1900-talet. Ur denna musik uppstod efterhand diverse musikaliska stickspår och förgreningar och i en förlängning, även den moderna populärmusiken. I sina grundformer är blues en solistisk framförd sång till olika slags ackompanjemang, men har med tiden utvecklats till olika stilar som t.ex. country blues, delta blues, classic blues, city blues, rhythm’n’blues, soul och boogie woogie! Bluestexten kan handla om praktiskt vad som helst, men döden, kyrkogården, sorg, och olycka är ofta utnyttjade motiv tillsammans med kärlekens negativa komponenter, som hopplös längtan eller ändlös skilsmässa!
Musiktraditioner som jazz, blues, och ”svart” kyrkomusik är alla resultatet av mötet mellan afrikansk och europeisk kultur, främst i USA! Bluesen växte fram parallellt med jazzen, men jazzen var ofta en mer professionell musik för staden, medan blues var för de fattiga ute på landsbygden. Fram till 1950-talets mitt var Memphis bluesens huvudstad, näst efter Chicago! Och det dröjde egentligen ända till 1960-talet innan bluesen på allvar fick några lyssnare utanför USA:s färgade befolkning. Några av de mest kända bluesikonerna från tidigt 1900-tal och ända fram till våra dagar, är bl.a. Robert Johnson, Bessie Smith, John Lee Hooker, Muddy Waters och BB King!
Sedan har även många ”vita” bluesartister tagit denna musikform till sig och utvecklat den vidare, t.ex. Alexis Korner, John Mayall, Eric Clapton, Rory Gallagher, Johnny Winter, George Thorogood, Gary Moore, samt de svenska bluesartisterna Roffe Wikström, Peps Persson, Claes Yngström och Lousie Hoffsten m.fl.
Jazzen växte gradvis fram i New Orleans, med start i slutet av 1890-talet, där olika musiktraditioner och stilar blandades. Men själva begreppet jazz förkommer (så vitt man vet) i tryck för första gången 1913, och då på sportsidorna i tidningen San Francisco Chronicle där ett baseballag sägs ha – ”inspirerats av ragtime och jazz”!
Jazz blev sedan snabbt en slagkraftig, journalistisk benämning för en ny typ av dans- och populärmusik som vid denna tid ännu saknade namn. Jazzen fick sitt stora genombrott på 1920-talet, men musikformen uppfattades på vissa håll som mycket kontroversiell, eftersom denna musik associerades med diverse negativa yttringar (rasistiska fördomar) om den färgade befolkningen. Under 1940-talet kom den revolutionära ”be-bopen” och sedan gled jazzen över till att bli alltmer respekterad konstmusik, vilket i sin tur gjorde att publiken minskade. I och med Beatles framgångar i Sverige under 1964, ändrades även scenen radikalt för jazzen i detta land, och den nya popen blev istället det som tog över och blev ungdomens egen musik.
Jazzmusiken förgrenade sig och utvecklade nya stilarter under slutet av 1960-talet och förgrenade sig även i vissa fall mot den populära pop- och rockmusiken. Nya genrebegrepp som jazzrock, jazzfusion och fusion uppstod efterhand, och innebar att man blandande in nya musikaliska instrument och olika populärmusikaliska influenser (samt rhythm’n’blues) i jazzmusiken. En känd utländsk artist inom detta gebit var t.ex. Miles Davies.
Stildrag som är typiska för just jazzrocken är tonvikten på elektrisk förstärkning och elektriska instrument, samt avancerad harmonik och rockmusikrytmer eller liknande.
Ett svenskt band som i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet (1968-71/76) blandade ihop olika musikgenres som instrumental musik, jazz, pop och progressiv musik var Made In Sweden! Ett annat svenskt band som i viss mån sysslade med jazzrock och liknande i början av sjuttiotalet (1971-75) var Solar Plexus! Sedan fanns det under 1970–80-talet (och även senare) ett svenskt band som hette EGBA, som experimenterade med jazzfusion, afrikanska rytmer, progressiv rock och funkrytmer! Några andra svenska band som sysslade med likartad musik under sjuttiotalet var bl.a. Mount Everest, Ibis och Iskra.
1973-76 fick många av vårt lands jazzmusiker nya möjligheter till framföranden, vilket berodde på att den nya s.k. progressiva popmusikens Musikforumrörelse växte sig allt starkare. Detta innebar att musiker och publik på många platser förenade sig i kampen för egna lokaler De nya möjligheterna gällde inte bara de gränsöverskridande pop-jazz-soulgrupperna, utan också de som framförde ren jazzmusik. I Stockholm lyckades bl.a. Föreningen Sveriges Jazzmusiker få kommunala anslag och på prov öppna ett diskotek för jazzmusik, kallat Fasching,fem kvällar i veckan.
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet blomstrade svensk jazzmusik och t.ex. 1981 fanns det ett femtiotal jazzklubbar runt om i landet! Men detta till trots, i branschtidningen ”Musikern nr 12-1975” ondgör sig jazzmusikern Egil Johansen över Sveriges Radio och deras omfamnande av den s.k. enkla populärmusiken, vilket tydligen missgynnade t.ex. jazzmusiken:
”Genom radions programpolitik idag får folk höra så mycket enkel musik att dom helt enkelt inte klarar av att lyssna på litet mer sammansatt musik, jazz t.ex.. Och när man inte orkar förstå, så säger man att det är ’svår musik’. Till skillnad från den lättsmälta och enkla”.
Den Skogstokiga Bloggen 