10-15 år gamla texter om musik från en bok som aldrig publicerades. OBS: citaten i texten är med för att visa hur man resonerade förr i tiden och har alltså ingenting med författarens åsikter att göra. Historiska dokument i en kontext om hur samhället sett på olika kulturformer och deras utövare över tid.
———————————————————————————————–
Själva populärmusikens tidsålder tar sina första stapplande steg i början under senare hälften av 1700-talet, även om själva termen ”populärmusik” dyker upp först under 1800-talet och därmed signalerar en ny tid där musiken anpassas till en marknad med miljöer som kaféer, krogar, parker och diverse danslokaler.
Den typ av kulturproduktion som riktades till arbetarklassen kallades tidigare även för masskultur och är att jämställa med dagens populärkultur. I en snävare bemärkelse kan man avse en måttstock för konstnärlighet, alternativt ett system för att dra gränser mellan olika folkgrupper! Med andra ord är det som blir över då finkulturens ryttare har markerat sina kulturella gränser – folkets kultur! Högkultur är kvalitativ och bildat för samhällets elitskikt medan underhållning, mass-, skräp-, eller populärkultur är värdelöst och till och med ibland rentav skadligt. Men historiskt så har vissa gränsöverskridningar förekommit och ett exempel är det som från början betraktades som något primitivt och fördärvligt oljud av etablissemanget är ju jazzmusiken, som har konverterat från lågkulturens skitiga ursprung och istället blivit till något rumsrent och fint!
Men då ska man veta att jazzmusiken som konstform tidvis verkligen har tillskrivits extremt nedlåtande och ofattbara grova rasistiska epitet som exempelvis: (1) ”hemsk infektionssjukdom, negervrål och apmusik”, även rockmusiken har historiskt sett angripits på liknande sätt!
Redan under 1920- och 1930-talen så var ungdomars musikintresse ett kontroversiellt ämne, och dåtidens jazzmusik beskrevs som skadlig för ungdomen och Svenska Musikerförbundet varnade tidigt för denna musikaliska ”avart”! I boken Jazzen anfaller (1940-talet) beskrev gymnasieläraren Erik Wallesjazzmusiken som ungdomens förförare och menade:
(2) ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.
I mitten av 1950-talet växte en liknande kritik fram mot rockmusiken och den nya musiken anklagades då bl.a. för att ligga bakom den ökande ungdomsbrottligheten och nya ungdomskravaller i storstäderna.
På 1960-talet så anklagades popmusiken för att ligga bakom användningen av nya droger samt förmedlat felaktiga ideal, normer och värderingar till ungdomar. Sedan har ju detta spätts på under de efterföljande decennierna med olika musikstilar som alla enligt diverse moralpredikanter alltid har uppmanat till allsköns djävulsdyrkan, våld, rasism och droger.
Men även i någorlunda modern tid så finns det folk som anser att ungdomsmusiken är en kulturfara. I boken För Sverige – På tiden (1991) skriver folkskoleläraren Ann Ekeberg följande:
(3) ”Rockmusiken påverkar ungefär som droger. Musiken blir en vana och snart uppstår ett begär. Om de (ungdomarna) tvingas avstå från sin rock får de uppenbara problem. De kan bli nervösa. Lättretliga och börja hamra på allt de ser”.
I dagens samhälle har gränsen mellan låg- och högkultur blivit allt otydligare. Men musikstilar som hårdrock, punk och hip-hop, med alla närliggande musikgenrer, är dock i många kretsar ännu i huvudsak förknippad med arbetsklass och stämplas därmed med beteckningen lågkultur (skräpkultur), medan opera och klassisk musik fortfarande av vissa anses vara mer förknippad med eliten i samhället och av just denna anledning är denna musikform att betrakta som någon form av högkultur (finkultur).
I en artikel i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (FIB/K), 1973 skriver Eddie Larsson om folk och deras musiksmak:
”Jag tror 80 procent av den stora massan är omusikaliska, bland dom med normalbegåvning. Dom tycker det är kul med lite schlagers och så visslar dom hejbaberia och så kommer det en ny låt som dom tycker är bra”.
Musikjournalisten Tommy Rander filosoferar i sin tur lite om begreppet rockmusik i sin bok ”Rockens roll” (Ordfront Förlag, 1988):
”Rockmusiken är vulgär, folklig, bullrig, allvarsam och – en klackspark. Men också masskultur, spridd av en världsomfattande industri. Rock är en vara på marknaden”.
Rockmusiken är enligt Rander både en ”tyglad masskultur” och ”en handelsvara” som tillverkas, säljs, köpa, konsumeras och slängs som vilken förbrukningsvara som helst! Skräp, slit och släng i största allmänhet alltså!
Även inom skolväsendet har populärkulturen under många år ansetts som något katten har släpat in! Men till slut gick det inte ens för skolan att värja sig mot verkligheten och dess populärkultur. Och ända sedan 1970-talet har forskare inom musikpedagogik uppmärksammat hur viktigt det är att ta hänsyn till elevers erfarenheter av musik i musikundervisningen i skolan och man menar även att man behöver överbrygga skillnaden mellan skolans musikkultur och ungdomars musikvardag och att det är nödvändigt att föra in mer av populärmusik och de informella läroprocesser som används inom denna musikkultur. Men alla höll nödvändigtvis inte med om detta!
Bertil Sundin skrev till exempel följande i artikeln Musikkulturer: Trycket på ungdomen (Ord och Bild, nr 5 – 1972):
”All empirisk forskning stöder tesen att ungdomar lever i två musikaliska världar, en s.k. seriös, vilken undervisningssystemet med begränsad framgång försöker förmedla till dem, och en kommersiell, som musikindustrin genom massmedia mera framgångsrikt inviterar dem till”.
I boken Musikundervisning i omvandling (Musiklärarnas Riksförening, 1976) berör Göran Bergendal (som tidigare var producent på SR, och som vid denna tidpunkt var 1:a producent på Rikskonserter) också detta ämne genom följande text i kapitlet Vad vill Rikskonserter i skolan?:
”En diskussion om Rikskonserters roll i skolan kan lämpligen föras mot bakgrunden av Rikskonserters uppdrag och villkor. Den som t ex menar att Rikskonserter uteslutande skall skicka ut stråkkvartetter i skolorna tar inte hänsyn till att Rikskonserter bör betraktas som ett redskap för den statliga kulturpolitiken. Och den förordar förvisso ingen ensidig favorisering av vissa grenar. Rikskonserter går ut i grundskolan och gymnasieskolan huvudsakligen på två sätt: med skolkonserter och läromedel. Det formulerades bl a i 1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken”.
Bergendal skriver också följande under rubriken – Motverka kommersialism:
”Det står klart utsagt, bl a i propositionen om Rikskonserter 1968, att skolkonsertverksamheten skall ägna sig åt ett brett spektrum av musik, utan särskilda favoriseringar. Kulturpropositionen 1974 talar om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Det tolkar jag som att det kommersiella styrda musikflöde som redan och med stor kraft når eleverna från annat håll, inte skall förekomma i Rikskonserters skolkonsertutbud, utom i sammanhang där man just vill visa på och motverka kommersialismens negativa verkningar. För övrigt bör all slags musik finnas med i utbudet: folkmusik, jazz, seriös musik, kyrkomusik, visor, instrumental, elektronisk, vokal, gammal, ny… Det finns krav på geografisk spridning – sålunda inte enbart västeuropeisk musik – och det finns krav på att skilda besättningstyper skall förekomma. Med detta uppdrag är det uppenbart att Rikskonserters skolkonsertverksamhet inte är liktydligt med statlig distribution av klassisk musik, att den inte har till uppgift att viljelöst tillmötesgå elever eller lärare med ”vad de vill ha” och att skolkonsertverksamheten med levande musik skall försöka vidga elevernas kännedom om förståelse för de mest skilda slag av musik (och människor)”.
Ett stort steg mot en tydlig acceptans för populärmusik i skolan började också ta form i och med den reformering av musiklärarutbildningen som tog sin start 1971 i Särskild Ämnesutbildning i Musik (SÄMUS). Tidigare fanns det olika krafter i skolan som aktivt motverkade populärkulturen, men sedan 1970-talet har populär- och vardagskulturen officiellt välkomnats inom skolans väggar. Tidens tand tvättar också oftast bort stora delar av den negativa stämpeln och det som ansåg som något fruktansvärt, skadligt eller demoraliserande under en viss tidsepok, kan ett antal decennier senare nästan i stället vara en moralisk förebild gentemot den nya generationens ungdomar. Jazz, rock’n’roll, pop, reggae, punk, hårdrock, heavy metal och hip hop har alla beskyllts för olika saker! Dessa musikstilar har alla varit en hiss direkt ner till moralens förfall, djävulens utmarker, inkörsport till sprit, droger, sex, satanism, våld och promiskuöst leverne!
Detta kan onekligen kännas lite skrattretande när man tittar tillbaka på några vissa utvalda exempel som t.ex. Elvis Presley, Beatles, Rolling Stones, Black Sabbath, Kiss, W.A.S.P, Sex Pistols och Alice Cooper! Idag är det inte lätt att förstå vad som egentligen upprörde dessa självutnämnda moralens väktare när det gäller just dessa artister? Men när Black Sabbath och Led Zeppelin slog igenom, i slutet av sextiotalet och tidigt på sjuttiotalet, så kallades deras musik för ”osofistikerat oväsen” av diverse kritiker. De ansågs vända sig mot, ”det mörka och onda” i musik, texter och image, vilket inte sågs med blida ögon av etablissemanget. Men detta är ju cykler som i princip går igen för varje ny generation av föräldrar och ungdomar, även om det på 2010-talet känns svårt att bli upprörd av någonting egentligen, såvida man inte läser en vanlig dagstidning eller tittar på TV-nyheterna, vill säga!
Femtiotalsrocken var ju den första riktiga musikform som växte fram och som riktade sig till ungdomarna i samhället. Idag är ju femtiotalsrocken stort sett helt rumsren, men när den kom fram i mitten av 1950-talet så var den ju en ny spännande musikform med artister som Bill Haley And The Comets, Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Buddy Holly, Jerry Lee Lewis m.fl. i frontlinjen! Ungdomen tog ju detta till sina hjärtan, till sina föräldrars stora fasa. Samma upprepades återigen på sextiotalet när popen slog igenom med Beatles, Rolling Stones, Kinks, Beach Boys m.fl. Sedan kom den lite tyngre musiken med bl.a. Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep in på arenan!
1976 chockade Malcolm McLaren hela världen med sin skapelse Sex Pistols, som startade upp den publika och den kommersiella delen av den s.k. punkrevolutionen. En revolution som ironiskt använde de kommersiella krafterna inom musiken som de själva var emot, för att sprida ut sitt budskap till den breda allmänheten. Punken förmedlades dock massmedialt för det mesta med en beskrivning av de musiker som spottade på publiken i sitt (spelade?) publikförakt och av punkrörelsens användande av diverse fascistiska och nazistiska symboler. Ironiskt nog avfärdades först punken som kommersiell och/eller högerorienterad, vilket i många fall skapade stort främlingskap mellan punkens anhängare och den traditionella musikrörelsen!
Punken är och förblir i grunden dock en musikalisk samhällsprotest, precis som proggen var ett antal år tidigare, och då är den ju per automatik också att betrakta som lågkultur! Inget konstigt med detta eftersom det ligger i punkens natur att vara en rå, primitiv och okomplicerad musikform! Det finns förvisso enskilt dåligt framförda musikstycken, dåliga kompositioner eller särskild lågpresterande och/eller lågkomptenta artister inom alla genrer, men det finns ingen egentlig dålig musikart eller genre! All musik ska bedömas utifrån respektive musikgenres specifika kännetecken och kompetens! Att primitiv, enkel och lågpresterande musikstilar är mindre komplex än komplicerad, svår och högpresterande musik är det ju ingen som ifrågasätter, men det är ju inte detta som allenarådande bestämmer vad som är lågt, högt, fint eller fult inom dagens musikkultur, för det hela är ofta mycket mer komplicerat än så!
I dagens moderna samhälle så är skiljelinjen mellan hög- och lågkultur många gånger svår att skilja ut (om det överhuvudtaget finns någon skiljelinje numera?), men det som den stora massan gillar, och det som vanligt folk kan ta till sig och förstå, det kan aldrig vara någon finkultur (vem som nu anser sig äga rätten att bestämma just detta?).
Alice Cooper, King Diamond, Motorhead, och Iron Maiden är ingen finkultur! Men ett band som Beatles håller faktiskt på att bli till finkultur och kan nästan jämställas med annan etablerad högkultur som klassisk musik och opera. Men Beatles är och förblir ju ett unikum inom musikhistorien, och kommer alltid stå där i uppslagsböckerna, tillsammans med Elvis och några andra milstolpar inom den populärmusikaliska historien!
(1) Källa: NE, Sverige, 1900-talet/Populärmusiken/Från skillingtryck till miljardindustri/förstärkt ljudvärld dominerar, sidan 172.
(2-3) Källa: Spelar rocken någon roll – Kulturell reproduktion och ungdomars musiksmak, Ungdomsrådets utredningar 2, Erling Bjurström, Statens Ungdomsråd, Stockholm 1993)
Den Skogstokiga Bloggen 