Jag glömmer aldrig den där gången i lumpen då vi, utan någon som helst förvarning, blev utkommenderade på ett lastbilsflak för vidare färd till okänd destination. Vi var inne på luckan och trodde naivt att dagens alla aktiviteter var avslutade. Det fanns i alla fall inget inplanerat på den officiella agendan, så det var märkligt. Det var jävligt surt för vi hade tänkt kolla på Tre Kronors match i det pågående ishockey-VM:et, just denna eftermiddag. VM detta år avgjordes mellan 16 april och 2 maj, och tidpunkten för det aktuella dramat gick väl därför av stapeln någon gång i slutet av april, nådens år 1983. Vid denna tid var VM i ishockey fortfarande intressant för gemene man och lockade därför många tittare.
Grejen var att befälen som hade bestämt den plötsliga aktiviteten för oss, mycket väl visste att de flesta av oss hade sett fram emot denna tv-sända match. Normalt fanns det en tv på Markans nedre plan, men vi hade även en tv stående i ett rum uppe på vårt logement. I princip alla i vår närhet skulle kolla på matchen, det fanns inte så mycket annat att göra för oss fattiga bassar. Jag har för mig att vi även hade köpt på oss något tilltugg till hockeyn, eftersom ett antal av oss gemensamt skulle kolla på matchen.
Vi protesterade därför ljudligt när vi plötsligt skulle köras ut till hemlig ort med lastbil. Befälen vägrade tala om vad det hela handlade om, men hade äckligt hånfulla leenden påklistrade i sina ansikten. Det syntes att de njöt av situationen, likt ett par psykopater som går igång på att jävlas med andra. Vi på flaket hade ingen aning om var ledde, eller vilket syftet med det hela var? Vi reste även utan packning och beväpning, vilket gjorde det hela ännu konstigare.
Men när vi sedan kom hem, skulle vi också bli lediga för dagen fick vi veta, vilket samtliga trodde av vi redan hade varit. Befälen för dagen, var någon form av underbefäl och inte några av våra vanliga befäl. De körde ut oss med lastbil och dumpade av oss på ca 4-5 kilometers avstånd från regementet. Nu fick vi ta oss tillbaka till Regementet bäst fan vi ville. Ingen samlad trupp, ingen exercis, inga medverkande befäl. I praktiken började vår ledighet för dagen, precis där och då, mitt ute på vischan en bit utanför Uddevalla.
Min personliga uppfattning var att dessa två unga befäl hade kommit på hela grejen själva, bara för att djävlas med oss. Undrar om inte dessa var inne och härjade eftersom det pågick en repövning parallellt med vår utbildning våren 1983. I så fall var det några nybakade befäl, eller reservare, som var inne och bråkade med oss. När de sedan körde iväg med lastbilen skrattade befälasen högt och ljudligt och lät meddela att de nu skulle åka hem och kolla på ishockey-VM, vilket vi också kunde göra när vi sedan väl hade kommit hem. Ett uttalande som följdes av ett ytterligare hånfullt gapskratt.
Vilka svin!
Nu stod vi där, ca ett tjugotal arga militärgossar. Även de som inte var hockeyintresserade var irriterade över den svinaktiga behandlingen. Rent jävelskap, var det ju! Om man inte hade tjuvkikat ut genom presenningen där bak på flaket under färden, hade man inte heller någon aning om var man befann sig rent geografiskt. Jag hade dock kollat ut under färd och bildat mig en uppfattning om var vi befann oss i förhållande till regementet rent geografiskt.
Några började omgående lifta och fick också lift tillbaka till Uddevalla, några andra snodde (!) ett par cyklar kommer jag ihåg. Vilket jag kommenterade med negativa ordalag, för det tyckte jag faktiskt inte var okej, varken mot mig som inte hade någon cykel, samt mot cyklarnas ägare givetvis, som nu blev av med sina cyklar. Men förmodligen gick hela situationen under någon slags force majeure, eller något liknade. Nöden har ingen lag liksom…
Andra började jogga för att ta sig tillbaka fortast möjligt. Resten började knalla i egen takt tillbaka mot Uddevalla. Själv småsprang jag och eftersom jag visste var vi befann oss rent geografiskt, brakade jag snart även ut i terrängen för att få till den absolut kortaste vägen hem. Vi hade, tack och lov, ingen packning att släpa på vid tillfället, så det fungerade väl hyfsat. Jag var arg, irriterad och förbannad, vilket gav rejält med bränsle till mina apostlahästar.
Jag tog ut närmaste vägen till regementet och drog rakt ut i terrängen, utan att tänka på att jag befann mig på fel sida om Bäveån, samt att hela regementet var instängslat. Enda ingångarna var ju de officiella, vilket hade lagt till ytterligare 700-800 meter på totalen. Jag följde Bäveån tills jag kom fram till känd terräng som jag kunde precisionsmanövrera i. Närmsta övergång över Bäveån, utanför stadsmiljö var bron vid Regementsparken.
Jag kom därför fram ur skogen någonstans där den nuvarande fotbollsplanen ligger, och sedan rusade jag ner mot den gamla avspärrade bron vid Regementsparken. Bron användes inte och var försedd med en låst metalldörr, samt vassa spjutliknande stänger både vid sidan om, som ovanför dörren, allt för att någon inte skulle kunna planka in denna väg. Andra sidan den avspärrade dörren var ju skyddsklassat militärt område.
Jag befann mig alltså utanför regementsområdet och skulle bara ta mig in, trots att det hela var byggt för att detta inte skulle kunna gå. Men antingen ser man lösningar, eller så ser man problem.
Att vada under bron var inte att tänka på, det var för djupt och denna bro var enda möjligheten att ta sig in på området, såvida man inte använde sig av det officiella ingångarna. Att klättra under bron, gick inte heller, det var omöjligt. Men att gå ytterligare 800 meter, för att ta sig runt, var heller inget alternativ. På denna tid var stora delar av området inhägnat och det gick inte att knalla runt på området, som man kan göra idag. Nu stod jag alltså på den avspärrade bron, drygt hundra meter från kaserngården, och vårt logement med en tv.
Så jag måste alltså passera denna låsta dörr försedd med halvmeterlånga spetsiga spjutliknande metallhinder monterade på utsidan för att förhindra att någon klättrade över, eller på sidan om dörren på brons utsida. En normal människa hade naturligtvis insett det omöjliga i att forcera detta hinder. De spetsiga hindren var inte bara ett hinder, de var även vassa och att försöka klättra över själva dörren, var därför ett uppdrag med livet som insats. Ett misstag och man blev spetsad på det ena eller andra sättet. Nej, det gick bort, det var för farligt. Därför måste jag försöka klättra utanför de spetsiga spjuten på ena sidan. Vid denna tid var spjuten lika kompletta som farliga i sin konstruktion. Nu fick jag plocka fram all inneboende spetskompetens för att lyckas med uppdraget.
Vet inte hur jag gick tillväga, men efter ett tag kunde jag klättra fram på räcket på brons utsida och sedan, på något vis forma kroppen till ett stort C, och därefter använda spjuten som både handtag och fotstöd. Visst var jag nära att falla i Bäveån vid ett flertal tillfällen och sannolikheten för att misslyckas med att ta sig förbi de spetsiga hindren utan hjälpmedel låg väl runt 90-100%. Konstruktionen var ju för satan byggd för att hindra folk att ta sig över bron, men det struntade jag naturligtvis i och klättrade förbi spjuten i alla fall.
Vet inte hur jag tog mig an uppgiften, men med 50 % tur, 25 % envishet, 15 % idioti och 10 % skicklighet, lyckades jag till slut forcera hindret. Klart som fan att det var smärtsamt och jobbigt, men det fanns ingen väg tillbaka, förutom ett fall på ryggen rakt ner i Bäveåns forsande vatten. Inget alternativ detta heller!
Mission impossible!
Hade jag inte varit så förbannad hade det aldrig gått vägen, men jag har för mig att jag tog av mig något klädesplagg som skydd mellan de spetsiga ändarna och mage respektive bröst. Men när man är 21 år, vältränad efter all militär exercis och mjuk i kroppen som en gasell, gick det vägen. Idag, när jag liknar mer en flodhäst än en gasell, hade det hela naturligtvis varit en fullkomlig omöjlighet. En gymnastisk klättring i världsklass var det. En riktig bragd.
Till slut kom jag så över bron och sprang uppför den branta helvetestrappan upp till kaserngården och snabbt bort till vårt logement.
Inser när jag kommer fram att ingen annan är där, men jag slår mig ner framför tv:n och börjar titta på hockeyn. Hade väl missat halva matchen eller något liknande, men nu var jag äntligen i mål och nöjd med min bragd. Efter ett tag dyker väl några fler lumparkompisar upp, men de flesta gick förmodligen till Markan och kollade.
Men när de frågade hur jag hade tagit mig tillbaka från utsläppet från lastbilen, var det ingen som trodde på min historia.
Det var inte en jävel som trodde på min berättelse om bron som jag skulle ha forcerat. De trodde att jag hittat på det hela, men skit samma. För hur skulle just jag kunnat ha forcera ett hinder, som inte går att forcera. Jag var knappast någon elitsoldat utan tillhörde Trosskompaniet. Men det gick likt förbannat … Det omöjliga tar bara lite längre tid att utföra!
Men det är först i efterhand som jag har insett hur galet det hela var och hur illa det hela hade kunnat sluta, men mest är jag stolt över att lyckats klättra förbi en anordning som är konstruerad för att förhindra, det jag just gjorde.
Ett minne för livet minsann!
Den Skogstokiga Bloggen 