Bajsfontänen i källaren! (Eller: Hur mycket skit ska man egentligen behöva ta?)

Jag kommer aldrig glömma vad som hände när vi flyttade in i huset sommaren 2010! Bara efter någon, eller några dagar, så tätnade hela avloppet ut från huset! Avloppet var helt tätt och vi kontaktade kommunen eftersom vi trodde det var anslutningen till den kommunala avloppsstammen som hade tätnat. Vi försökte köra med rensband och vi försökte spola ledningen, men ingenting fungerade!

Kommunens slamsugare kom sedan hit med tre man (!) och det visade sig snart att det var vår del av avloppet som var tätt, och detta var väldigt viktigt enligt dem, för då var det vi som fick betala kalaset själva.

Vi kollade golvbrunnar etc inomhus tillsammans med slamsugningspersonalen och vattenlåset i golvbrunnen i duschen i källaren hade de demonterat. Nu skulle de, som jag förstod försöka suga rent avloppsledningen, men vad gör idioterna då?

Jo, istället för att suga loss stoppet i ledningen, trycker de  med full kapacitet avloppsledningen in mot huset, och detta helt utan någon som helst kommunikation eller förvarning!

bajs

Konsekvensen av att trycka ett tätt avlopp mot en öppen golvbrunn är ganska given! Det som hade fastnat i avloppet var sådant som det förre ägaren, samt vi själva , hade spolat ned via våra toaletter. Vi bodde ännu inte i huset, utan höll på att successivt flytta in!

Slamsugaren tryckte nu in hela avloppsinnehållet genom den öppna golvbrunnen i duschen och belade därmed alla närliggande väggar, tak och golvytor med ett jämnt lager avföring, vatten och slam. En bajsgeijser som  sprutar rakt upp i taket precis framför mina ögon, och den ena av killarna från slamsugaren springer ut och får stopp på det hela inom 20-30 sekunder och bajsfontänen inne i huset upphör!

Det aktuella utrymmet var en hall och trapphus med många skrymslen och vrår! Svårstädat med andra ord!

Han som hade startat och tryckt in hela avloppet in i huset brydde sig inte ett skit (!), medan den andra skamset ändå hjälpte till att grovsanera i kaoset. Var den tredje personen tog vägen vet jag inte!

Det tog sedan flera dagar i anspråk att sanera bort skiten (!) och att få det hela luktfritt tog ju ännu längre tid!

Efter några veckor kom så en räkning på över 800 kr för utfört arbete, och då ringer vi och frågar om de inte har någon skam i kroppen? Men då började man tyket käfta emot på kommunen, för de hade ju minsann inte gjort något fel, och sedan när personalen som var här dessutom blåljuger till att de hade ställt till det för oss, då blir relationen givetvis ännu frostigare!

Tyvärr hade vi missat att fotodokumentera eländet! Kanske inte det första man tänker på när stora delar av den inredda undervåningen besprutas med avföring! När det hänger avföring från främmande människor i taket, så är det ju andra mekanismer än en fotodokumentation som triggas igång! I alla fall i mitt fall!

Efter någon vecka kunde vi ändå förlika ärendet med kommunen, trots att de nekade till att något som helst fel hade begåtts! Men som goodwill strök man ändå halva beloppet och då orkade vi inte bråka mer…

Shit happens!

Men några fler avföringsfontäner vill vi inte ha i vårt hus, för nu har vi faktiskt tagit emot så mycket skit att det räcker för ett helt liv! Snälla Murphy lämna oss ifred nu (Murphys lag är tyvärr min ledstjärna här i livet)!

En dubbel mollbergare med skruv på öppen gata! (Eller: Ofrivillig saltomortal inför öppen ridå!)

Onsdag, mitt i veckan i januari! Jag var ledig och solskenet lockade till utomhusaktiviteter. Passade därför på att ta en långpromenad, tillsammans med min systemkamera. Knallade ut till Bäveåns mynning i Uddevalla och begav mig sedan hemåt igen. Det blir totalt en promenad på ca 8 km, eller något liknande! Allt var bra, men efter drygt två timmar ute i solskenet så hände plötsligt Det!

Såg ett motiv som jag tänkte fotografera, vrider kroppen mot höger och helt plötsligt trampar jag på något konstigt sätt snett på den höga trottoarkanten. Tappar fotfästet fullständigt och är helt plötsligt, med full fart, på väg rakt ner i gatan. Känslan var att jag ramlar rakt ut i gatan, vilket jag också höll på att göra, men av någon konstig anledning så kan jag ändå parera fallet i luften och faller istället ned tungt på vänstersidan, precis på trottoarkanten!

Snubblar, faller åt höger, vrider kroppen i luften, och faller sedan istället åt vänster!

Min första tanke var – Jag ramlar rakt ut i gatan!

Min andra tanke var – Jag måste rädda kameran!

Min tredje tanke var – Fan, vad ont det gjorde!

Min fjärde tanke var – Jävlar, var det någon som såg mig?

Min femte tanke var – Jag måste ställa mig upp!

Min sjätte tanke var – Klarade sig kameran?

ramla

Kom snabbt upp på fötter igen och ser en äldre dam i en bil som stannar precis bredvid mig, ca en halvmeter ifrån mig.

Hon hade kört på gatan och sett mig göra en dubbel mollbergare i luften för att slippa ramla rakt ut i gatan och sedan hade jag drösat i backen på ett sådant våldsamt sätt att allt annat än ett sjukhusbesök hade varit förvånande!

Jag stod nu på benen och viftade generat iväg tanten i den röda lilla bilen, med ett påklistrat leende och med gester som sa – ”det gick ju bra det här!” vilket jag inte hade någon aning om just då, pga multipla smärtkaskader i både hand och knä!

Sedan fick jag ställa mig mot en husvägg och inspektera skadorna. Kameran hade klarat sig, vilket kändes skönt! Hade krampaktigt hållit kameran rakt upp i luften med vänsterarmen, samtidigt som jag tog emot hela fallet med samma underarm, samt vänster knä. Lite blodvite på handen, samt lite kross/skrapskador på hand och knä blev hela konsekvensen av det hela.

Men givetvis är jag medveten om att jag lika gärna kunde ha ramlat åt ”rätt håll”, och istället drösat rakt ut i gatan och blivit överkörd av en tant i en liten röd bil, då hade jag aldrig klarat av att rädda min systemkamera. Då hade den säkert blivit helt skrot … och förmodligen även jag!

Titta Han Backar! (Eller: När garageporten följde med bilen ut från garaget!)

När detta hände hade jag alldeles nyligen byggt klart mitt nya garage, men det är ganska många år sedan nu!

Skulle backa ut ur garaget med min dåvarande bil, en Volvo 240, tittade bakåt, fullt utslag på ratten och backade så fint ut genom garageporten!

Helt plötsligt brakar det till på ett obehagligt sätt och när jag förvånat tittar efter vad som hände, ser jag att halva garageporten ligger över bilens motorhuv och att även en del av garageväggen pekar åt fel håll!

Tyvärr tog den främre stötfångarens högra sida tag i garageöppningens smala sidovägg och drog med denna ut, med konsekvensen att hela garageporten lossnade från sitt fäste och brakade rakt ned över bilens motorhuv.

Givetvis blev jag både förvånad, som arg, men som alltid när man själv gör ett fel är det ju otroligt frustrerande! Vem ska man bli arg på!!!!!!

Jag fick i alla fall spika tillbaka sidostycket och på något sätt även lyfta upp porten och haka fast den igen, samt spänna fjädern. Och detta gjorde jag helt ensam (!), i rena frustrationen givetvis och det tog väl inte mer än 30-45 minuter i anspråk att få ordning på garaget igen.

Vet fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt, men med adrenalinet pumpande i ådrorna gick det väl på  vilja i kombination med ren råstyrka!

Skadorna på bilen blev inte så farliga och det var inte heller så noga med denna bil egentligen. Det var en gammal skorv. Men mitt självförtroende fick sig dock en rejäl knäck, och jag har aldrig heller gjort om denna bravad, så något har man väl lärt sig ändå… kanske!

garage

Men när det gäller ”shit happens”  och bilar blir  det tyvärr ännu fler historier att berätta framöver!

Sockertoppen & Salta Killen! (Eller: Ibland blir det bara en j*vla soppa av allting!)

En gång  för många år sedan skulle jag fixa till ett antal liter sockerlag och tog därför den största grytan jag hade tillgänglig, på typ 8-10 liter, hällde sockret i vattnet och sedan skulle jag värma det hela på spisen, så att det skulle blanda sig ordentligt. Jag stod där och rörde om med en slev med jämna mellanrum, men det hände ju absolut ingenting, så jag gick och kollade lite på text-tv istället under tiden som vattnet värmdes upp. Vad skulle kunna gå fel med detta, kan man ju undra, dessutom befann jag med endast några meter bort, i ett annat rum förvisso, men ändå, för vad skulle kunna hända?

Jag var inte borta speciellt många minuter, men helt plötsligt hör jag ett märkligt ljud från köket, precis som om något kokar över! Jag går därför snabbt ut i köket!

Nu var det ganska varmt i grytan och sockerlagen hade nu blivit extremt aktiv och stod, mer eller mindre, som en gejser ut från grytan. En stor stråle med sockerlag sprutar rakt ut från grytan och ned på golvet! Panik!

Nej, så här skulle det ju inte bli!!!

Jag fick i alla fall  försöka dra bort grytan från plattan,  ganska försiktigt för att inte bränna mig och jag stod nu stadigt med båda fötterna i en stor pöl med sockerlag! Jag hade ju träskor på fötterna, annars hade det hela varit mindre bra. Hela köksgolvet var nu täckt med ett lager sockerlag!

Vad jag tänkte, ska jag inte skriva här, men det var inga glada tankar, om jag så säger!

Mentala åskmoln och irritation!

Blev nu tvungen att först sanera hela köksgolvet från kletig sockerlag, som nu började stelna och gifta sig med underlaget, inget bra alls! Sockerlag under kyl, frys och spis, inte heller bra!

Sockerlag överallt, inte bra någonstans!

Till slut (efter någon timma) fick jag dock bort det mesta av sockerlagen från golvet, och kunde därför svabba av golvet en sista gång, innan jag åter blev tvungen att fixa en ny laddning av sockerlag, men denna gång lämnade jag faktiskt inte köket för en enda sekund! Denna gång såg jag hur fort det kokade upp och trots att jag stod redo vid spisen då det började att koka, höll det ändå på att koka över!

Men trots att jag hade sanerat golvet från all sockerlag, så klibbade det ändå under strumporna i flera veckor efteråt, men det är ju smällar man få ta! Men koka upp sockerlag, det har jag aldrig gjort sedan dess!

Sockerlagen skulle användas i en sats hemgjort vin, om någon undrar? Jäsningen kommer igång snabbare om sockret är i flytande form! Sätter man mäsk räcker det med vatten, socker och turbojäst, sedan tar det 7-10 dagar sedan är det klart, man behöver därför ingen sockerlag för ändamålet (har jag läst!). Jo, jag lovar, det är faktiskt sant!

En annan gång skulle jag koka kålsoppa, ett storkok till och med! Detta kunde väl inte gå fel, eller…? Nu skulle allt bara koka upp en sista gång, efter att grejat med detta i ett par timmar (strimlat och hackat kål, brynt kålen i ugnen, samt kokat upp det hela på spisen).

Nu skulle jag bara krydda upp det hela och hälla i lite salt, men givetvis så kom det inte ut något salt från plastbehållaren, så jag klämde irriterat på själva behållaren för att få ut mera salt! Det fungerade jättebra, för nu kom det ut mera salt, kan man nog säga!

köket

Ja, som sagt! Nu kom det ut salt ur behållaren rikligt i mängd!

För det som hände var ju naturligtvis att locket lossade och ca 300-400 gram salt rasade rakt ner i grytan. Salt är ju en kraftig smakförstärkare och denna mängd salt mot önskad mängd, som hade varit ca en tiondel av vad som blev, gjorde ju soppan helt oätlig!

Inte bra! Inte bra alls!

Glad blev jag ju inte heller, men jag  försökte i alla få upp så mycket salt som det bara gick, men det gick ju inte så bra, så jag fick försöka hälla bort spaden från kålen och koka upp med nytt vatten, vilket gjorde att all smak försvann, förutom just saltsmaken, som fortfarande fanns kvar! Jag försökte sedan äta av denna soppa vid ett flertal tillfällen, men fick en lika stor saltchock varje gång, och till slut blev jag tvungen att kasta det som var kvar, för det smakade ju vedervärdigt, minst sagt!

Klok som jag är, lär jag mig i alla fall av mina misstag. Klämmer aldrig mer på denna typ av saltbehållare i plast efter denna kulinariska katastrof… Kålsoppa har jag dock gjort flera gånger efter denna händelse, alla med lyckat resultat!

Det har förvisso hänt fler roliga saker i mitt kök, men det får jag skriva om i en framtida blogg! I nästa köksberättelse har fritösen en ledande huvudroll, men denna historia får skrivas längre fram, för nu får det vara nog för denna gång!

Fy katten vilket klös! (Eller: Tut i luren och Kat(t)astrofen slår ned i mitt huvud!)

Dalaborgsdagarna sommaren 2004, Dalaborgs slottsruin vid Vänern strand (Mellerud, Dalsland). Dalaborg byggdes, enligt Erikkrönikan 1304 och förstördes sedan 1434 under medeltidsupproret (Engelbrektsfejden). Försvarsborgen Dalaborg var synnerligen involverad i det politiska och militära spel som rådde i Sverige under 1300 och 1400-talet. Medeltidspelet vid Dalaborg 2004 var alltså en form av ett 400-års jubileum av borgens uppförande anno 1304 och jag medverkade i egenskap av officiell fotograf!

Min uppgift var att fotodokumentera hela happeningen för både Byalaget och lokaltidningen och medverkade därför inte i själva spelet!

Vid själva invigningsceremonin stod jag alldeles till höger om musikerna som med sina medeltidsinstrument, precis skulle blåsa in spelen med en längre  fanfar, detta för att officiellt inviga det hela. Och alldeles till höger om mig stod en tjej med en liten kattunge i famnen, även hon tillhörde spelet!

Rakt framför oss stod hela den samlade publiken, och det kanske var runt 100 nyfikna personer (kanske fler) samlade vid tillfället.

Musikerna drog plötsligt igång invigningsceremonin, med ett plötsligt tutande (tut i luren) och brölande i sina medeltidsinstrument.  Kattungen bredvid mig, gick då från att vara en lugn och gosig kissekatt till att bli ett hysteriskt monster på mindre än en halv sekund. Och vad gör en kattunge som får panik och vill fly från det hemska, jo den drar rakt upp i det närmsta trädet som finns tillgängligt, för där är man förmodligen helt säker?

Problemet var bara att det närmaste trädet var JAG, stod ju alldeles bredvid och var dessutom den högsta punkten. Kattungen rusar på bråkdelen av en sekund upp på min arm, via min axel och rakt upp på mitt huvud, innan den inser att det är lika hemskt däruppe, samt att det inte gick att komma längre bort från det våldsamma och hemska brölandet.

Kattpanik!!!

Kattungen står nu helt skräckslagen uppe på mitt huvud, med klorna djupt nedkörda i huvudsvålen! Det gör väldigt ont och jag försöker instinktivt slita bort den panikande kattungen från mitt huvud, vilket givetvis inte går!

cats

Kattens matte försöker även hon att slita bort katten från mitt huvud, vilket gör att jag vid tillfället står snett lutad åt höger, med en hysterisk katt uppe på huvudet, som två personer nu försöker få loss samtidigt, men då blir katten ännu mer stressad och kör ned sina klor ännu djupare i skallen. Aj!

Ont – Pinsamt – Ont – Pinsamt!!!

Vet faktiskt inte vilket som var värst vid detta tillfälle, att det var smärtsamt, eller att folk började skrattade åt mig? För nu var jag helt plötsligt narren som alla skulle skratta åt! Och jag förstår dem!

Spelemännen försöker dock spela vidare, trots att jag i ögonvrån ser att de nu också har svårt att hålla sig från skratt. Det börjar bli stor komik av det hela, det inser jag ju! Många i publiken stirrar nu också på mig och jag ser även många glada miner i publikvimlet! Nu känner jag mig verkligen både utsatt, uttittad och utskrattad! Stort stresspåslag!

Men till slut får vi med gemensamma krafter äntligen loss den vettskrämda kattuslingen från mitt huvud, inte utan en viss smärta ska tilläggas och jag blödde säker nere i hårbotten, men nu ville jag bara sjunka genom jorden och försvinna!

Men det gick ju inte, så jag fick istället ställa mig på behörigt avstånd från kattungen och försöka koncentrera mig på mitt fotouppdrag istället!

Vet inte om någon hann filma eller ta något kort på mig under de 30-40 sekunder som kattspektaklet höll hov uppe på mitt huvud. Hoppas inte! Det såg nog otroligt dråpligt ut och att få en hysterisk kloförsedd pälsmössa på huvudet är verkligen inget jag rekommenderar!

Återigen en helt galen situation där verkligheten överträffar dikten! Det är märkligt – sanna mina ord! Fy katten vilken upplevelse detta var!

Vill du läsa fler kattberättelser?

Fy katten så det kan gå!(Eller: När katten spårar ur och blir helt ko-ko!)

Fy katten, så snubbligt det kan bli!

Internationellt ekonomiskt triangeldrama (Eller: Vem fan har tagit mina pengar?)

Händelsen utspelade sig i juli 2013!

Börjar dagen med att upptäcka att någon nere i Tunisien hade handlat på EBAY i USA via mitt PayPal-konto och VISA-kort! Upptäckte det via konstiga mejl från Nordea och PayPal som hade anlänt väldigt tidigt på morgonen! Någon hade handlat på mitt konto för en summa av totalt 10 800 kr! Nordea hade dock redan i ett tidigt skede anat ugglor i mossen och spärrat VISA-kortet! PayPal  meddelade i sin tur att köp hade genomförts och sedan att betalningen hade stoppats! Fattade ingenting, men började efter en stund ändå ana att något inte stod riktigt rätt till!

Sitter man i Tunisien och handlar på EBAY i USA via ett svenskt PayPal-konto som dessutom är knutet till ett svenskt VISA-kort, då är det ju definitivt något som bryter gängse mönster, vilket min bank, Nordea, faktisk upptäckte omgående. PayPal brydde sig däremot inte nämnvärt, eftersom de inte kunde se något problem!

Blev dock tvungen att bekräfta att kortet verkligen var spärrat via banken och sedan polisanmäla händelsen via en svårhittad och komplicerad blankett på Polisens hemsida, samt reklamera köpet hos PayPal. Inga pengar hade dock försvunnit, tack och lov! Alla pengar låg fortfarande kvar hos PayPal, tack vare Nordeas snabba ingripande! Troligtvis hade PayPal blivit kapad vid något tillfälle och sedan hade man stulit mina uppgifter via den vägen!

paypal-felmeddelande

PayPal kontaktade dock inte mig i samband med bedrägeriförsöket, utan jag fick istället leta upp deras svenska kundtjänst och ringde sedan dit. De var ganska ointresserade, på gränsen till nonchalanta och upprepade bara ett flertal gånger att jag skulle polisanmäla, själva hade de ingenting med saken att göra och ville inte heller hjälpa till med att reda ut historien. Hur mitt PayPal-konto hade kommit på villovägar, ville de inte ens kommentera, utan konstaterade i princip endast att pengarna kommer betalas tillbaka, om allt nu är som jag säger (!). Man struntade i princip i händelsen och ville givetvis inte ta något ansvar!

Tänk en symbolik där Riksbanken inte vill ta ansvar för räntenivån i Sverige, trots att man har justerat reporäntan! Orsak och verkan, helt enkelt! Det hade ju ingen accepterat!

Nej, nej, varför skulle man hjälpa till i ett ärende när man själva har läckt ut mina sekretessbelagda kontouppgifter till kriminella ligor? Ansvar?

PayPal skryter dock med sin slogan ”säkra betalningar”! Bullshit, säger jag!

Blev tvungen att åka iväg till en bankomat och hämta ut kontanter via mitt andra bankkort, eftersom mitt VISA-kort nu var spärrat och vi skulle ju åka iväg på en liten semestertur! Bara telefonsamtalen och polisanmälan på morgonen tog bortemot två timmar att genomföra! Pust!

Efter en vecka var det mesta bra igen, bortsett från att jag fortfarande inte hade fått tillbaka den sista posten på 6 700 kr i samband vid PayPal/Ebay-bedrägeriet! Dessutom var jag utan kreditkort under ca 10 dagar, eftersom jag blev tvungen att skaffa ett helt nytt kort.

Återbetalningen hade dock PayPal gått in och aktivt stoppat (!) utan någon motivering alls!

Polisanmälan avskrevs  med vändande post eftersom bedrägeriet skedde från Tunisien! Det var helt enkelt för besvärligt att utreda, trots både tillgång av adressuppgifter och allt möjligt. Nej, det struntade man i!

Ringde PayPal och undrade varför jag inte kunde få tillbaka mina återstående 6 700 kr, men det gick tyvärr inte förrän den andra parten av konflikten (!?) hade levererat sin syn på saken. Det är ju galet, rent sinnessjukt minst sagt!

Hur kan ett bedrägeriförsök betraktas som en konflikt? Idioti på hög nivå, minst sagt! Att det rörde sig om ett medvetet bedrägeriförsök med stulna kontouppgifter från PayPal själva, rådde det ju inga tvivel om! De som försökte stjäla mina pengar hade alltså helt plötsligt lika stora rättigheter som själva brottsoffret, men pengarna kom ju ändå tillbaka efter typ tre veckor, för de fick väl inga svar från det kriminella avskummet i Tunisien,

Men PayPal fick väl säkert lite extra ränta på mina pengar! Någon ursäkt eller förklaring gick dock inte att få! Svagt minst sagt!

Men ett par veckor senare skickar kundtjänsten på PayPal ut ett mejl till mig, där de undrar om jag var nöjd med hanteringen av ärendet?

började det verkligen brinna i mitt huvud på allvar!!!

NÖJD!!!

Hur kan de ens inbilla sig att jag var nöjd efter deras kundfientliga och inkompetenta agerande i ärendet?

Nej nöjd, det var jag verkligen inte!

Efter deras ointresserade och nonchalanta attityd var jag faktiskt väldigt arga på dem. De fick därför ett svavelosande svar från mig och efter det har jag aldrig hört av dem igen!

Förmodligen brann väl deras mejlserver upp i samband med att mitt svavelosande utlåtande, av deras inkompetens och all avsaknad av kundservice värd namnet, levererades! Men det kan de gott ha i så fall!

Några tankfulla rader om tanklöshet (Eller: En kort-historia om ett lokalt anfall av senil demens)!

Denna gång ska jag berätta en kort-historia (men eftersom jag aldrig kan berätta något på ett kortfattat sätt, blir historien ändå ganska lång, trots att det är en kort-historia:-) och handlingen för det hela utspelar sig ca 15 år tillbaka tiden!

Platsen för händelsen var Vänersborg och jag skulle tanka min bil, samma dag hade Volvo i Vänersborg, en så kallad VIP-kväll, med kraftigt sänkt bensinpris för alla som hade Volvos bensinkort, vilket passade bra!

Åkte och ställde mig i kön för att tanka bilen och det tog givetvis jättelång tid, som det alltid gör när folk ska tanka. Man hittar inte tanklocket, man förstår inte hur tankmunstycket fungerar, man hittar inte kortet, man kommer inte ihåg koden, eller så är man bara allmänt slö eller saktfärdig! Det tog i alla fall otroligt lång tid innan det blev min tur, och jag övervägde att avbryta och lämna kön flera gånger, men när jag hade väntat i 20-25 minuter då måste det ju ändå vara min tur snart, dumt att lämna kön just då!

Efter 40 minuter (!) var det så äntligen min tur att tanka den billiga bensinen, äntligen!!!

EFTER 40 MINUTER!! OMG!

Men nu kändes det bara jobbigt att tanka, efter 40 minuter i kö var man ganska less på det hela, så min strategi var att tanka så snabbt som det bara gick, och sedan åka därifrån så fort som det bara var möjligt!

Jag tar fram mitt bensinkort och stoppar in det i automaten och konstaterar i samma ögonblick att jag inte kommer ihåg koden!

EFTER 40 MINUTER I KÖN, KOMMER JAG INTE IHÅG KODEN!!!

DET ÄR JU INTE SANT!

förvirrad

Kön med bilar var fortfarande väldigt lång och folk satt väl och tittade irriterat på mig och jag står där som ett fån och kommer inte ihåg koden, jag tror att jag blir galen!

SINNESSJUKT!

Jag hade helt plötsligt drabbats av en total mental hjärnsmälta och svetten började nu bryta ut på allvar! Stressen och irritationen underlättade knappast heller i situationen, om man så säger!

Jag fick i alla fram en kod i huvet som jag knappade in!

FEL!

Jag kom därefter på en annan kod, kanske var det den?

FEL!!

Nu vågade jag inte chansa mer, för då skulle väl automaten tugga i sig kortet och göra automaten helt obrukbar, då hade jag garanterat blivit lynchad av alla andra som stod i kön, och det ville jag ju inte riskera!

Irriterande att inte komma ihåg en kod som jag aldrig tidigare haft minsta problem med att komma ihåg, men nu var huvudet helt låst. Allt hade gått i baklås!

Jag får strunta i rabatten och bara få bilen tankad, var ju nästa tanken i mitt huvud och drog istället fram mitt VISA-kort. Den koden har jag ju aldrig tidigare haft några problem med att komma ihåg!

Stoppar in VISA-kortet och slår in koden och… FEL!

????????

Nu kom jag inte ihåg denna kod heller och jag försöker desperat ännu en gång och … FEL!!!

DET GÅR INTE!

Det var helt kört, jag kom inte ihåg denna kod heller och nu blev jag tvungen att avbryta detta köp också. Sedelautomat fanns inte, så detta var inte ens något alternativ! Jag fick efter 40 minuter i kö åka därifrån med oförrättat ärende och folk undrade nog vad jag sysslade med?

Skämdes som en hund!  Helt sinnessjukt, sanna mina ord! Helt otroligt!

Minnet kom dock snart tillbaka och de båda koderna också och jag har än idag ingen bra förklaring varför jag fick en tillfällig och galopperande senil demens i min hjärna just den där gången! Fenomenet har aldrig återkommit… ännu!

När jag föll för Dracula (Eller: Nu blev det verkligen pann-kaka av alltihopa)!

Dessa två händelser, som jag nu ska berätta om, skedde för väldigt länge sedan. Det måste nästan ha varit på medeltiden någon gång, för jag var tonåring vid det ena tillfället, och ännu yngre vid det andra!

Vid det andra tillfället, som egentligen råkar vara det första tillfället (pust!), gjorde jag bort mig inför öppen ridå, så ingenting har tydligen förändrats med åren, lika klantig då som nu alltså! Japp!

Händelsen utspelade sig i Åmål, Dalslands huvudstad, när jag en gång för länge sedan kom knallandes på stadens trottoarer. Längre fram såg jag en man komma emot mig, på samma trottoar, ingenting konstigt med detta alls, förutom att det var en speciell man, kanske 40-50 år gammal någonting. Kanske var han yngre, men i min ålder var ju allt över 25 jättegammalt oavsett!

Mannen ifråga hade i alla fall ett särpräglat utseende och kallades av vissa för Dracula, eftersom han såg ut som greve Dracula på alla sätt och vis, särskilt i ansiktet med sitt sargade bleka ansikte och sina insjunkna ögon! Hade sett personen på lite på håll tidigare, men nu skulle jag alldeles strax möta självaste Dracula på gatan, nästan axel mot axel. Precis innan hans huggtänder borrar sig in i min hals, för att komma åt mitt söta och läskande blod! Usch och fy!

Jag var vid tiden för händelsen ca 11-12 år någonting och tyckte nog att det var lite otrevligt ändå, trots att jag mycket väl visste att det bara var en vanlig person med ett lite udda utseende som jag mötte. Kanske var han en missbrukare eller kanske bara en udda person, eller så var han bara en vanlig person med ett speciellt utseende, vad visste jag? Jag visste ju ingenting! Jag ville i alla fall inte stirra på honom, eller ens möta hans blick, för kanske skulle han bli provocerad om jag tittade på honom, så jag tittade helt enkelt ned på trottoaren strax före mina fötter, det var mest praktiskt tyckte jag då! Vi skulle ju mötas på trottoaren, Dracula och jag, något mer skulle ju givetvis inte hända!

Naturligtvis var det inte alls praktiskt på något vis och klart som korvspad (märkligt utryck, eller hur?) hände det givetvis något, skulle det snart visa sig! Självklart, självklart, självklart!

Precis där mötet skulle komma ske, fanns en järnvägsövergång för både gångtrafikanter och bilar, med signaler och bommar och hela faderullan, ja ni vet! Jag passerar över järnvägsspåren med sänkt blick och precis när jag ska till att möta ”Dracula” känner jag helt plötsligt en kraftig smärta i huvudet, samtidigt som jag går rakt ned i backen. Faller som en fura av slaget!

Jag rasar alltså rakt ner i backen, med en våldsam smärta i huvudet!!!

VAD HÄNDE?

BLEV JAG NEDSLAGEN ELLER ATTACKERAD?

HJÄLP, DET SOM INTE KUNDE HÄNDA, KANSKE HÄNDE I ALLA FALL, ELLER?

the-best-dracula-movies-u2

Jag var där och då,  helt övertygad att Dracula hade slagit mig till marken och nu skulle göra processen kort med mig. Men inte skulle väl en vuxen man ge sig på ett barn, tänker ni kanske då? Men jag var ändå ganska lång trots min ringa ålder, nästan 180 cm lång. Såg därför betydligt äldre ut än vad jag var! I hans vampyrögon var jag kanske bara en vanlig tonåring, en yngling och inte alls ett barn!

Kanske var det därför han hade slagit ned mig?

Men med facit i hand, utifrån ett möjligt ”Dracula” perspektiv, var det istället följande scenario som hade utspelat sig!

Här kommer en ganska lång, men ung person, som tittar stadigt ned i marken och som inte vill ha någon ögonkontakt, verkar det som. Den unga personen går också väldigt långt ut mot kanten på trottoaren, vilket innebär att han med stadiga steg kommer att gå rakt in i den svarta signalskölden, där de röda blinkljusen för järnvägsövergången sitter. Sköldens svängda bakkant tar sedan rakt i pannan och den unga killen rasar rakt ner i backen, som en säck potatis!

Slaget i pannan var så kraftigt att jag däckade fullständig, men antingen ser inte ”Dracula” att jag går i backen, eller så brydde sig han bara inte! Jag vet faktiskt inte! Jag kunde faktiskt ha skadat mig rejält, där och då, men smällar i huvudet är ju något som kommer bli något av mitt signum genom livet. Jag går i däck, för att alltid komma upp igen, (nästan) helt oskadd, hur det nu går till (vilket jag aldrig riktigt förstått)? Jag kom även denna gång, ganska snabbt upp på fötterna igen, men då hade ju Dracula redan passerat mig.

Tyckte givetvis att det hela var grymt pinsamt, men det hela måste ha sett otroligt roligt ut! Det är ju sådana här klipp man har sett på TV och skrattat åt, men så är man ju inte bättre själv! Helt galet på alla vis!

(Suck!)

En annan gång, ett antal år senare inträffade en annan, men liknande händelse, där jag var 15-16 år någonting. Detta utspelade sig också i Åmål, men denna gång alldeles bredvid stadens torg (mycket mer folk i omgivningen så klart!).

Denna gång går jag på trottoaren och ser en mycket intressant tjej på andra sidan av gatan, och gjorde som många tonåringar alltid har gjort, jag följde hennes framfart på andra sidan gatan med min blick, samtidigt som jag fortsätter min färd framåt! Vet inte varför just denna tjej var så intressant, men något var det väl?

Till slut måste jag dock vända tillbaka med huvudet, vilket jag också gör, och bråkdelen av sekunden senare, ser jag återigen blixtar och dunder inför mina ögon, samtidigt som jag återigen igen stupar rakt ned i trottoaren. Inte ofta jag faller för tjejer, men denna gång gjorde jag verkligen detta med dunder och brak!

VAD HÄNDE NU DÅ???

Jo, jag lyckades gå rakt in i en stolpe för ett övergångsställe och knockade åter ut mig inför öppen ridå, och denna gång var det säkert många som såg min vådliga krasch rakt ned i backen! Stolpen fjädrade väl lite mer än vad som var fallet i krocken tidigare i berättelsen, men tvärstopp blev det i alla fall. Men återigen, var det ingen som brydde sig! Själv fick jag en bula i pannan, stukat självförtroende och tyckte det hela var oerhört pinsamt!  Kände mig som en riktig idiot och man undrar ju hur många som skrattade där de satt i sina bilar, när de såg spektaklet?

Men ändå är det inte mer pinsamt än att jag lägger ut det hela till allmän beskådan nu, typ 500 år senare! Men det bjuder jag på, för lite kul var det väl ändå?

Fy katten så det kan gå!(Eller: När katten spårar ur och blir helt ko-ko!)

Hemma i mitt barndomshem hade vi ett klassiskt gökur och varje hel- och halvtimma kom göken ut för att meddela just detta! Att det var hel- eller halv timma alltså, inget annat!

Katten blev till slut ganska irriterad över denna gök, som bara kom ut för att provocera hela tiden och ville därför statuera ett exempel. Katten satte sig därför och vaktade tålmodigt på göken.

Och när göken till slut kom ut för att leverera sitt meddelande så hoppade katten  med stor iver flera meter upp på väggen, för att ta den här gynnaren, en gång för alla!

Givetvis lyckades katten riva ner hela gökuret, samt allting som fanns däremellan, rakt ner i golvet. Det blev givetvis ett fasligt liv och katten kom sedan som skjuten ur en kanon, medans vi andra istället kom rusande  åt andra hållet, eftersom vi undrade vad som stod på?

Gökuret fungerade förvisso som ur även efter själva kattattacken, men göken var ju dessvärre död. Stendöd, till och med!

kukuk10

Luckan öppnade som vanligt, men bara en tom pinne kom ut, göken hade ramlat loss i kattattacken. Ljudmässigt fungerade uret, men själva grejen med ett gökur hade nu gått helt förlorat.

Gökuret skrotades en kort tid därefter och katten (vars namn jag för längesedan har glömt) lyckades därmed med sitt uppsåt – att döda den där gaphalsen till fågel som bodde inne gökuret!

Ja, fy katten så det kan bli!

Bilförsedd tant anfaller bakifrån! (Eller: Anfall är verkligen inte bästa försvar!)

Denna berättelse utspelar sig i maj 2013:

”Helvete!”

Detta starka ord har jag verkligen gjort mig förtjänt av denna dag! Här går man och gör en bilaffär och är nöjd och glad, som man brukar vara efter en bra affär! Man kör omkring i en nästan en ny bil med endast 550 mil på mätaren! Vad händer då?

JA, VAD HÄNDER DÅ???

Jo, endast en och en halv timme efter att jag slutfört bilaffären och hämtat ut bilen från bilhandlaren, ja, då försöker helt plötsligt en tant på drygt 60 år att köra genom min bil bakifrån!!!

RIDÅ! 

Jag stod stilla i en gatukorsning med tända bromsljus och med påslagen blinkers, en möjlig lucka uppstår i trafikflödet och jag släpper på bromsen för några sekunder, men kan inte utnyttja den lilla luckan i trafikflödet och kommer därför aldrig iväg framåt mer än ca en meter!

Då gasar tanten som står bakom mig och drar på för fulla muggar med sin lilla Suzuki Swift och krockar på kuppen sönder både vänster front och framskärm på sin egen bil, när hon försöker in på köra på samma yta där min bil redan befinner sig! Min bil får en stor buckla på höger sida bak!

Men, bara för att man släpper bromsen så är det ju det inte samma sak som att fri fart helt plötsligt har uppstått i denna gatukorsning. Dessutom bör man ju även titta åt samma håll som man kör sin bil.

Mina tankar just där och då var – ”DET ÄR INTE SANT, DET ÄR FAN I MIG INTE SANT!!!”.

Jag blev inte ens arg, utan bara fullständigt känslokall, och efter att vi fått parkerat bilarna på andra sidan av gatan, klev jag ur bilen för att prata med den andra föraren. Jag såg nog väldigt bister ut, och agerade nästan som i trans.

Tanten tog givetvis på sig skulden omgående och hon var ju också klockrent vållande, hur man än resonerade. Om detta rådde ju inga tvivel!

Men hur roligt är det att få sin i stort sett nya bil krockskadad efter bara drygt en timme, ute i trafik, bara för att bakomvarande bilist tror att man ska köra och därför börja köra själv, utan att titta om man verkligen körde! Fullt ös, medvetslös, var troligtvis hennes motto!

Att tre bromsljus åter tände sig precis framför ögonen såg hon inte, utan hon tittade tydligen bara åt sidan och gasade på och står man mindre än en meter bakom finns heller ingen felmarginal. Lite lustigt var det också att hon tydligen gasade på med fullt rattutslag, detta eftersom hennes vänster framskärm såg ut som ett dragspel, medan bucklan på min bil befann sig på höger sida.

Hon försökte tydligen svänga rakt igenom min bil…

Hennes lilla Suzuki gick troligtvis inte att köra från platsen eftersom framskärmen hade ändrat form och nu tog i hjulet, min Volvo V70 hade i sin tur ”endast” fått en kosmetisk buckla! Illa nog, förvisso, men ändå ingen katastrof!

Kan, där och då, känna en viss skadeglädje att hennes bil fick mycket värre skador än min! Tanten ojade sig dessutom  över vad hennes man skulle säga nu när hon hade krockat sönder bilen? Hela fronten och väster framskärm var ju helt skrot, det blev nog en dyrbar historia! Mannen blev säkert överlycklig! Karma!!! Ha ha!

Jag fotograferade av hennes körkort, samt samtliga skador på båda bilarna och vi fyllde i en skadeskiss för försäkringsbolaget, och hon tog på sig alltihopa!

Men en massa krångel med försäkringsbolag och verkstad väntade nu och visst skulle det bli krångel, inte med skadeärendet, men med andra saker, givetvis! Det tog också typ 6 veckor innan verkstaden kunde fixa till min bil, och tanten blev givetvis den vållande parten i olyckan och fick stå för självrisker etc.

images