Tresticklan, en svettig naturupplevelse! ( Eller: En skogstokig skogspromenad)


Denna gång ska jag berätta om när jag besökte Tresticklans Nationalpark i Dals-Ed, Dalsland.

Jag skulle vandra Tresticklaleden som är ca 8 km. Sträckan mellan parkeringsplatsen och riksgränsen mot Norge är det ca 3,5 km. Det var en varm och solig sommardag och jag var ensam. Hade med mig en ryggsäck med kaffetermos, en flaska vatten och några smörgåsar, samt en kamera.

Det första som försvann en stunds vandring var mobiltelefontäckning. Nu var jag ensam och hade dessutom ingen mobiltäckning. Men min hustru visste dock att jag skulle hit och vandra, själv ville hon inte följa med och dela naturupplevelsen med mig.

Som ni förstår blev saker och ting inte riktigt som förväntat. Med maximal otur hade jag kanske blivit kvar därute i vildmarken för gott. Men kanske hade man till slut hittat mig med skallgångskedjor eller värmekameror från luften, men nu blev det inte så, tack och lov. Men jag ska berätta vad som hände och vad som gick åt helvete, för åt helvete gick det, även om det slutade lyckligt.

Det är märkligt att det för det mesta ändå slutar lyckligt, trots att går helt fel. Det är konstigt och jag är faktiskt häpen över att jag fortfarande lever. Det har hänt alltför mycket under årens lopp, för att det ska vara riktigt normalt. Vet inte hur många ”nära döden” scenarier jag har upplevt under livet, men ett tiotal handlar det säkert om. Men denna händelse kvalar inte ens in på listan.

Men det hade kunna gå riktigt illa, om något inte hade fått mig att agera på ett så pass sätt att situationen redde ut sig till sist.

Jag såg inte en enda människa på hela vandringen, förutom två holländare som jag mötte när jag stapplade ut mot bilen precis vid parkeringen inför hemresan.

Men då var jag helt borta i huvudet, hade tappat klädplagg, hade slut på vatten och var helt uttorkad. Mina ben var som orkeslösa trästockar och jag gick på ren vilja.

Men vi börjar väl från början.

Det var någon gång i mitten av juni månad (för många år sedan) och efter en regnig period var solen åter framme och delade med sig av sin goa sommarvärme. Jag anlände på förmiddagen och började vandra Tresticklaleden och efter en bra stund hamnade jag vid stigens södra ände, där jag käkade frukost i strålande solsken vid strandkanten på en liten sjö. Man var helt borta från civilisationen och bortsett från en mobiltelefon som inte fungerade, fanns heller inga ljud från mänskliga aktiviteter. Det var bara jag och den vackra naturen, där och då. Lite vargar fanns det väl också i trakterna, enligt tidigare observationer, men dessa bestar oroade inte mig.

Än så länge var allt frid och fröjd, och efter en stund började jag åter vandra på stigen. Jag hade sett på någon karta att det skulle finnas en utsiktsplats längre fram på stigens vänstra sida. Men jag hittade aldrig någon egentlig stig, så jag avvek från stigen där jag uppskattade att utsiktsplatsen skulle ligga. Men jag hittade varken någon stig till utsiktsplatsen, eller någon utsiktsplats heller för den delen.

Med facit i hand visar det sig att det inte ens fanns någon utsiktsplats vid denna cirkelformade vandringled, utan den fanns lite mer söderut på en avstickande vandringled. Hade sett fel på kartan. Jag letade alltså efter något som inte ens existerade, vilket kan förklara det som sedan hände.

Men jag hade koll på var den andra stigen befann sig, ja det var i alla fall vad jag trodde. Men när jag hade letat runt ute i terrängen i en halvtimme (eller mer), tänkte jag vända tillbaka till leden och fortsätta min rundtur. Nu hade jag lessnat fullständigt och både kropp som själ hade börjat protestera.

Mitt letande i terrängen hade varit extremt jobbigt och jag svettades ymnigt i sommarvärmen. Vattnet började sina och jag bestämde mig därför för att gå tillbaka till vandringsleden, men det fanns bara ett problem. Stigen fanns inte där jag trodde att den skulle vara.

Så fort jag trodde att jag hade hittat stigen, insåg jag genast hur fel jag hade.

Jag hade fullständigt tappat den geografiska orienteringen och var vad folk normalt kallar för, totalt vilse. Jag var helt lost! Jag visste inte var jag var, eller var stigen fanns, och endast solen kunde leda mig åt rätt riktning.

Jag hade alltså lyckats gå vilse mitt ute i ingenstans i ett ödeområde, nära den norska gränsen. 

Jag letade och irrade runt och blev mer och mer desperat. Vattnet började sina, svetten rann och orken började tryta på allvar. Kände även att jag började tappa fokus och skärpan. Jag insåg risken att försvinna ännu längre in i skogen, och komma ännu längre från stigen.

Nu började jag även irra runt på måfå, för jag hade ingen som helst aning om var jag befann mig. Vet inte hur länge jag var vilse, men till slut hade jag ändå lyckats irra mig tillbaka till vandringsleden av en ren slump.

Helt obegripligt hur hade detta egentligen gått till?

Det var nästan som om någon hade styrt mig dit, men det var nog bara ren tur i kombination med ett tillfälligt fragment av fungerande lokalsinne.

Men jag gick först åt fel håll på stigen, innan jag efter några hundra meter, insåg mitt misstag och kunde vända och gå åt andra hållet

Efter att ha irrat runt ute i spenaten i bortemot en och en halv timma, var jag helt slut, vilket mitt vatten också var. Fanns lite kaffe kvar, men urindrivande kaffe vid vätskebrist är mindre bra, men förvisso bättre än inget alls.

Till slut hittade jag även en liten damm, där jag trodde att jag skulle kunna få en mun vatten, men vattnet var stillastående och fullständigt odrickbart, men jag kunde ändå vaska av mitt ansikte lite med det oaptitliga vattnet. Lite svalka var ju ändå bättre än ingen alls.

Sedan vandrade jag vidare, med ett mål i sikte- att ta mig till parkeringen och min bil. I bilen låg en vattenflaska och väntade. Hade sedan länge tappat uppfattningen om både tid och rum.

Trodde därför att det var kortade stäcka kvar, än vad verkligheten hade att erbjuda. Jag gick och gick och helt plötsligt var min tunna jacka som jag hade knutit runt midjan helt borta. I min förvirrade skalle blev detta av någon obegriplig anledning ett problem, så jag vände och gick tillbaka på stigen för att hitta jackan.

I normala fall hade denna jacka varit försumbar, men i mitt förvirrade tillstånd blev detta istället ett stort problem som var tvunget att lösas.

Samtidigt tog vätskebristen ut sin triumf och det blev allt svårare att tänka logiskt och när jag till slut nästan kollapsade, blev jag åter tvungen att vända. Denna tillbakavandring hade lagt till ytterligare 1,5-2 km på min vandring. Blev tvungen att ta vilopauser, men jag ville inte somna sittandes i någon myrstack. Hade jag slutit ögon, hade jag garanterat somnat…

Nu fick jag istället uppbåda mina allra sista krafter för att kunna stappla mig framåt, steg för steg, samtidigt som min hjärna närmast kokade. Kände mig nästan asberusad, men det var vätskebristen som höll på att krama livet ur mig. Helst ville jag bara lägga mig ner och sluta mina ögon.

När jag så kom fram till en punkt då jag trodde att parkeringen skulle dyka upp, visade det sig att detta istället var stället då stigen delade på sig. Ett antal timmar tidigare hade jag med raska steg vandrat ner mot höger och min fina frukostfika vid strandkanten, nu kom jag från andra hållet efter ett fullbordat varv på vandringleden. Parkeringen låg rakt fram. 1,5 km längre fram. När jag insåg att jag ännu inte var framme, bröt jag nästan ihop.

Orken var slut och jag grinade nästan av utmattning. Jag hade fått klubban i huvudet och jag visste inte hur jag skulle orka att ta mig den korta sträckan som var kvar. Men efter ytterligare 45-50 minuter hade jag med stapplande steg äntligen tagit mig tillbaka till bilen, samtidigt som jag mötte två holländska turister på väg ut på leden. Jag uppbringade mina sista krafter och nickade artigt åt de båda turisterna. Men jag såg säkert helt mentalsjuk ut där jag kom med vacklande gång, släpande steg, med håret blött av all svett, stinkandes som en luffare av tredje graden.

Jag tror att hela min vandring hade tagit runt fem timmar i anspråk. Slingan var åtta kilometer, men med alla turer fram åt tillbaka hade jag säkert vandrat många kilometer ytterligare…

I min förvirring hade tiden bara rusat iväg och kanske var mitt vilse-i-pannkakan-äventyr betydligt mer tidskrävande än vad jag först hade trott.

I bilen fick jag fram petflaskan med vatten, som med nöd och näppe gick att dricka. I solen hade vattentemperaturen stigit till ca 60 grader, och det hela var inte längre någon törstsläckare. Men varmt vatten är ju bättre än inget alls.

Efter att hämtat andan en kort stund körde jag försiktigt mot närmsta affär för att få tag i något svalkande för att återställa vätskebalansen. Med tanke på att jag nästan var som berusad av vätskebristen, gick färden väldigt långsamt.

En iskall gräddglass, en kall cola, samt en stor flaska Cola för senare bruk. Jag brukade alltid bli våldsamt törstig efter en uttorkning, men jag hade aldrig varit lika illa däran, varken förr eller senare, än nu.

Men det var svårt att få i sig glassen, och den kallan vätskan kändes nästan motbjudande. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Det var precis som om kroppen inte ville återställa vätskebalansen. Men den våldsamma törsten infann sig aldrig, och kroppen verkade konstigt nog balansera upp sig på ganska kort tid.

Jag var förvirrad och desorienterad, vilket i känsla kan jämföra det hela med en kraftig berusning. Orken försvann och benen blev som telefonstolpar, jag svettades ymnigt. Det hela stämmer därför inte riktigt med vätskebrist, därför tror jag att det hela rörde sig om en kombination av en tillfällig vätskebrist och överhettning.

Det är även möjligt att det hela handlade om höga natriumhalter på grund av kraftig svettning i samband med bristfälligt vattenintag, det vill säga Hypernatremi.

Jag vet inte, men jag inser så här i efterhand att jag lika väl hade kunnat försvinna där ute i skogen. Däckat utmattad och med vätskebrist mitt ute i ödemarken. Inte bra alls, men nu blev det inte så. Men jag fattar fortfarande inte hur jag kunde hitta stigen, efter att jag hade gett upp och bara gick på måfå… det borde inte ha varit möjligt.

Det kunde ha slutat riktigt illa, men som vanligt hamnade jag på rätt kurs och det hela blev istället ett minnesvärt besök i Nationalparken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s