En av livets många snåriga genvägar! (Eller: När genväg blir senväg!)


Vid ett tillfälle i det militära, skulle vi helt apropå ingen orsak alls, ut och löpträna i regementets närområde. Vi skulle springa en slinga i skogen och efter utförd uppgift, skulle vi få ledigt för resten av dagen. Problemet var bara att denna aktivitet kom som en blixt från klarblå himmel, utan någon speciell anledning alls. En normal dag hade vi fått ledigt direkt, men nu skulle vi springa först och bli lediga först därefter, trots att vi hade varit igång hela dagen och trots att det redan hade blivit en långt gången eftermiddag.

Visst, det fanns väl några som ville springa och vinna, bara för ärans skull, andra sprang för att de ville få det hela överstökat, men de flesta sprang nog bara för att de var tvungna. För oss andra, som inte såg någon vits med aktiviteten överhuvudtaget, var det hela bara en spontan straffuppgift, utan varken anledning eller syfte. Jag har alltid haft svårt för spontana uppgifter som har saknat ett tydligt mål eller ett förståeligt syfte, och detta var just en sådan uppgift!

Hela aktiviteten var framtagen för maximal överraskningseffekt. Vi hade varit i farten under hela dagen och klockan hade redan dragit över på tiden. Alla trodde att vi skulle få ledigt nu, inget annat stod heller på dagsschemat. Trötta och omotiverade väntade vi bara på att vi skulle få ledigt, när befälet, med ett hånfullt leende på läpparna, helt plötsligt kungjorde att ett fyspass stod på agendan, innan vi fick ledigt. Obligatoriskt deltagande var det som gällde. Kunde man inte genomföra fyspasset, blev det istället påbackning kommande dag. Alla skulle med… utan undantag.

Jag med mina dåliga knän, kunde ju inte ens springa, möjligtvis jogga lite grann, men springa gick ju verkligen inte…

 Men då fick jag en snilleblixt. 

Vi genar genom skogen så slipper vi att springa så långt, sa jag till några lumparkompisar!

Hur svårt kunde detta egentligen vara?

Slingan som alla skulle springa följde först en grusväg, sedan någon form av traktor- eller skogsväg, för att sedan avslutas som en vanlig skogsstig, tillbaka mot den gemensamma start och målplatsen. Löprundan var verkligen en runda, eftersom det blev en fullbordad cirkel av det hela till slut. Slingans längd var kanske ca 4-5 km lång, eller något liknande.

– Vi använder hjärnan, istället för benen, ja, detta var vår filosofi för dagen!

Efter att presenterat den lysande idén, fick jag till slut sällskap av två lumparkompisar på genvägsrundan ute i naturen. Jag har alltid haft lätt att argumentera för min sak och ibland finns det även folk som köper min argumentation. Just i detta fall behövde jag några medhjälpare för avlastning, om det hela nu skulle gå fel på något vis. Dessutom är det lättare att prestera om man är flera som befinner sig på samma våglängd. Ja, det här skulle nog bli bra… förbannat bra, dessutom!

Vi lade oss sist av alla löpare i klungan, för att sedan vika av på närmsta skogsstig en bit in på slingan, och därefter plöjde vi som tre hormonstinna jordfräsar rakt genom skogen. Detta kunde väl aldrig gå fel. Eller…?

Vår list bestod i att vi skulle springa en sträcka som motsvarade diametern i en cirkel. Då skulle man till slut nå fram till stigen, någonstans strax före målgång. En briljant idé var det som sagt, men det gällde ju att komma i mål bland de sista, för att det inte skulle bli något onödigt gnäll från de andra militära hurtbullarna. Men hur svårt kunde detta egentligen vara?

I teorin var det givetvis väldigt enkelt. Lätt som en plätt!

Med min plan, tillsammans med mina två medlöpare (!) kunde det hela bara sluta på ett enda sätt. Klart att det gjorde…

Ledigheten lockade, men att springa fullt löpvarv gjorde det inte!

Nu var förvisso inte grejen, att vi skulle springa på måfå där ute i spenaten under vår genvägsexpedition, nej, vi skulle försöka springa på befintliga stigar och traktorvägar. Minimal ansträngning och minimal tidsåtgång var ledordet för operationen.

Klart att detta fungerade…

Jag och mina kompanjoner genade, likt ett gäng trimmade och brunstiga älgtjurar, rakt ut i skogen, som de myglingsproffs vi var?

Där och då, var vår uppfattning vi att vi hade effektiviserat uppgiften på ett briljant vis. Förmodligen var detta det smartaste någon kommit på i mänsklighetens historia, sedan Einstein härjade med sina ekvationer många år tidigare. Nu kunde ingenting stoppa oss!

Men en liten bit in i den svårforcerade terrängen insåg vi snart vårt misstag.

Tät snårig och ogästvänlig terräng, inga stigar, diverse raviner och småberg och ingen fri sikt någonstans. Några stigar och traktorspår att ta hjälp av fanns nästan inte heller och de få som fanns, tog oss naturligtvis åt hel fel väderstreck. Förbannat också!

Plötsligt var det många olika problem som trängdes på vår agenda. Alltför många!

För det första: Det tog enormt lång tid att ta sig fram genom den besvärliga terrängen…

För det andra: Vi fick hela tiden ta krångliga omvägar kring alla naturliga helveteshinder på vår väg…

För det tredje: Det var extremt svårt att ta ut en rak linje där ute i terrängen för att maximera genvägen. Maximalt krångel hela tiden…

För det fjärde: Vi vandrade i hel, halv och kvartscirklar mest hela tiden, någon rak linje existerade inte, förutom i våra sinnen. Det gick runt i våra skallar, samtidigt som allt annat gick rakt åt helvete…

För det femte: Det var betydligt jobbigare att försöka ta sig fram i den vildvuxna spenaten, istället för att kuta på befintliga löpvägar. Vi började ganska snart inse vårt elementära misstag. Vi hade naivt trott att vi skulle forcera framåt i normal svensk natur, men istället hamnade vi i helvetets snåriga förgård…

För det sjätte: Vi gick bort oss totalt i terrängen, var helt vilse och hade noll koll på väderstreck och riktningar. Förbannat att något som var så enkelt, ändå kunde vara så svårt att genomföra…

För det sjunde: Klockan gick plötsligt väldigt snabbt och vi insåg ganska snart att det här med genväg, snarare blev en rejäl senväg. Det såg allt mörkare ut för vår skogsexpedition…

För det åttonde: Vi fick till slut försöka hitta tillbaka till den ursprungliga vägen, som vi i vår desperata jakt på den ultimata genvägen, hade avvikit ifrån från allra första början. Att acceptera ett nederlag utan att ha någon att skylla på, var givetvis svårt i denna stund…

För det nionde: Det verkade vara en total omöjlighet att hitta ut från naturens snåriga helvete, trots att vi rent geografiskt befann oss inuti en cirkel i en ganska begränsad del av naturen. Vilket håll vi än gick åt, skulle vi ändå garanterat komma ut någonstans, såvida man inte gick i cirklar, vilket vi tydligen gjorde hela tiden. Fan, nu känns det faktiskt som det börjar bli någon form av ett cirkelresonemang av det hela…

För det tionde: Nu hade vi till slut gått fullständigt vilse där ute i den vedervärdiga terrängen. Planen var stendöd, och nu gällde det bara att överleva…

Det var bara att fetglömma allt som hade att göra med att spara tid, hitta genvägar och effektivisera vår prestation inför ledigheten. Det var redan kört och vi hade redan förbrukat mer tid och energi där ute i terrängen, än vad som hade krävts för att ta sig runt den legala vägen. Förbannat, sanna mina ord!

Vi var arga, trötta, förbannat less på allt och dessutom helt vilse. Men allra argast av dem alla var ju… jag själv! Jag var jättearg på allt som hade gått fel och stjälpt min strålande plan över ända. Jag hade blivit ett offer för omständigheterna. Satan i gatan!

Nu fanns det endast en enda förbannad sak att göra, och det var att försöka ta sig tillbaka till känt territorium igen. Hur jävla svårt skulle detta egentligen behöva vara? Det borde väl till och med en sumpråtta med en handgranat uppkörd i röven klara av…

Men det var betydligt svårare än vad man först kunde tro.

Men till slut, efter lång tid och mycket möda och stort besvär, kom vi ändå till slut, ut på vägen vi hade avvikit ifrån tidigare. Vi kom irriterande ut, endast ett par hundra meter från platsen där vi hade gått in i skogen från allra första början. Istället för gå via cirkelns diameter, blev det istället någon form av radien gånger två, i form av en hackig tårtbit. Då hade vi ändå irrat omkring inne i skogen under en minst en halvtimme och alla andra hade vid det här laget snart tagit sig i mål.

Vi kände oss ganska misslyckade och den briljanta idén hade vid det här laget krackelerat in absurdum och fullständigt fallit isär i alla sina beståndsdelar. Det som såg så briljant ut i teorin, var en fullständig katastrof i praktiken. Det gick ju käpprakt åt helvete, på ren svenska!

Nu fick vi verkligen bita i den sura citronen och bara försöka avverka sträckan som var kvar. Att gå vägen tillbaka till starten var inte ens ett alternativ, för då hade vi fått en utskällning, samt en straffrunda redan nästa dag.

Därför fick vi fortsätta längs den ursprungliga sträckan, men springa orkade vi inte vid det här laget. Den äventyrliga skogsutflykten hade fullständigt sugit musten ur oss, vi orkade helt enkelt inte, vi var alltför trötta.

Vi var trötta, slokörade, förbannade och allmänt irriterade på allt krångel som den svenska naturen kunde bjuda oss på. Bara en massa taggiga buskar, stenar, skrevor, bäckar, snår, rotvältor, bergsknallar, sankmark och en massa annan skit, som skulle jävlas med oss hela tiden.

Fy fan, för all obstinat natur utan minsta folkvett…

Till råga på allt, började det även att skymma på, och när vi tre tappra mannar till slut äntligen hade nått fram till målet, långt efter den sista ordinarie eftersläntraren, märkte vi till vår stora förvåning, att alla redan hade gått därifrån och helt enkelt struntat i att vi hade försvunnit.

Det fanns alltså några stycken kvar att pricka av på listan vid målgång, men 20-30 minuter efter sista ordinarie man gått i mål, struntade man helt enkelt i det hela och lämnade platsen. Att tre man saknades, spelade tydligen ingen roll och ingen brydde sig om vart vi hade tagit vägen. Det var ju ändå någon form av (delegerat) befäl som stod vid målgången och bockade av alla som kom i mål. Men lite svinn får man väl räkna med, kanske man tänkte? Vi skiter helt enkelt i bottensatsen! De får väl göra om rundan i morgon, om de smet undan idag!

Men vi kunde ju faktiskt ha legat döda där ute i skogen efter att blivit överfallna av horder av honungshöga björnar, berusade älgar, lobotomerade myrslokar eller kåta igelkottar. Vem vet vad som kan hända där ute i den svenska naturen, en liten bit från Uddevalla centrum?

Usch ja…

Med facit i hand kan man konstatera att vi till slut hade avverkat en sträcka, som både var bra mycket längre, samt betydligt besvärligare, än den ordinarie sträckan. Men synden straffar sig tydligen och genväg blev senväg!

Ekvationen för en genväg är: Allt tar enormt mycket längre tid x Allt blir fel = Allt går åt helvete!

Men arga, trötta och svettiga, påtalade vi omgående för de ansvariga (när vi väl hittade dem, vill säga), att vi faktiskt hade gått i mål, efter att alla andra hade lämnat målområdet. Jag tror att vi sa något om att vi hade sprungit vilse, vilket också stämde till viss del. Men vi skulle fan i mig inte springa om sträckan dagen efter, bara för att man hade lämnat oss i sticket och dragit därifrån. Det var mitt bestämda budskap vid tillfället.

Naturligtvis var det ingen som orkade käfta emot oss, tre uppretade svenska militärlejon från den stolta svenska armén…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s