Titta han flyger! (Eller: Nästan borta med vinden!)

Min mammas fosterbror hade tagit flygcertifikat och var därför tvungen att regelbundet få ihop flygtimmar. Av denna anledning var han ofta på Säffle flygfält och flög med ett litet flygplan av typen Cessna/Piper. Vet inte vilket av dessa flygplan det handlade om, men det spelar väl mindre roll? Här kommer den högtflygande berättelsen från min forna ungdom…

Jag och min pappa fick följa med och flyga några gånger. Min pappa satt i passagerarsätet där fram, medan jag fick ta del av det primitiva baksätet. Men utsikten, i den mån jag kunde se någon från min plats, var oftast magnifik i all sin prakt. För en ung grabb som jag, var dessa flygturer alltid ganska spännande, men landningen var som alltid lite spooky. Kändes många gånger som en organiserad, men välregisserad kraschlandning på hjul. Men detta var naturligtvis en känsla, än ett faktum!

Men det jag särskilt kommer ihåg, är ju alla luftgropar som gjorde färden ganska skumpig, samt de konstanta tryckförändringarna som gjorde att det slog lock för öronen, mest hela tiden. Man fick därför sitta och svälja i parti och minut, för att få öronen att fungera normalt igen. Men varför man skulle sitta fastspänd, där bak i flygplanets trånga baksäte, det förstod jag aldrig?  För störtade man och slog i marken från flera hundra meters höjd, gjorde knappast detta bälte någon nytta. Men det var väl för att man inte skulle flyga omkring därinne i cockpit vid diverse kursändringar i höjd- och sidled, samt att man skulle sitta ordentligt fast vid start och landning, kan jag tänka?

Men det hände aldrig något konstigt vid dessa flygningar, utan det hela var oftast helt rutinmässigt och odramatiskt, och tur var väl det. Men spännande och roligt var det givetvis. Det är alltid roligt att flyga och fara på olika vis. Vilket gör att vi helt plötsligt kommer över på nästa aktivitet på Säffle flygfält– nämligen skärmflygning!

Och nu skulle det verkligen bli att flyga och fara av…

Vid ett tillfälle när vi anlände till flygfältet i Säffle, höll man på med skärmflygning för allmänheten. Det hela gick till på följande vis – Man satte på sig en helt vanlig traditionell fallskärm, som redan var utvecklad (Den invecklade mackapären var alltså redan utvecklad), sedan kopplade man en lina till ett fordon av något slag, man släppte ut lite av denna lina och körde därefter runt med fordonet på flygfältet, så att personen med fallskärmen kunde börja lyfta. När vinden därefter tog tag i skärmen, då blev det riktig lyftkraft i grejorna. Bilen stannade då och man matade successivt ut linan, vilket innebar att man steg rakt upp i skyn, med endast linan som enda förankring till Moder Jord. Har man flugit drake som barn, förstår man givetvis själva grundprincipen.

Min fostermorbror undrade helt plötsligt om jag var intresserad av att testa på detta med skärmflygning, men eftersom jag inte visste riktigt hur det funkade, tvekade jag lite i mitt svar, vilket tolkades som ett jakande svar av någon konstig anledning. Sedan gick det undan med en himla fart och det fanns inte längre någon återvändo…

Jag fick i all hast en fallskärm monterad på ryggen, spännen och remmar justerades och drogs åt. Det var selar, linor och en massa obegripliga grejor åt alla håll och kanter.  Fick väl även någon form av muntlig, men till stora delar, helt obegriplig information om hur det hela skulle gå till. Men det enda jag uppfattade någonting om var själva landningen, som tydligen var viktig. Man kontrollerade givetvis inte om jag hade förstått den delgivna informationen, men det var väl inte så viktigt förstås!

Sedan körde bilen iväg och jag flög med ett ryck rakt upp i skyn.

Rakt upp gick det och jag flög omkring som en vante. Men redan nu, hade jag hunnit att ångra mig ett flertal gånger…

Livrädd hängde jag nu och dinglade däruppe i luften och undrade hur i hela friden detta hade gått till. Jag kände nog att beslutet om att jag skulle upp och flyga togs både, över mitt huvud och bakom min rygg, för det var aldrig någon diskussion om det hela. I alla fall inte med mig!

Vågade jag, ville jag, kunde det vara farligt, var jag inte för ung, vilka säkerhetsregler gällde för mig som flög?  Nej, det var väl inte så noga, upp med dig och flyg bara, typ… Vad kan hända liksom?

Alldeles i början kändes det hela givetvis både intressant, spännande och kanske lite försiktigt kul, men sedan blev det alltmer hemskt. Jag kommer inte ihåg exakt hur gammal jag var vid tillfället, men kanske var jag runt 12-13 år, eller något liknande. Men jag var naturligtvis alldeles för ung för detta jippo. Jag var ju fortfarande ett barn, väldigt lång och mogen för min ålder förvisso, men fortfarande ett barn, trots att jag såg äldre ut!

Att man ens släppte upp mig är fortfarande en gåta, men en teori är att man kanske gjorde ett ”undantag” för att min fostermorbror var med. Han var ju en regelbunden gäst på flygfältet och kände förmodligen skärmflygarfolket. Kanske var det så?

Men att släppa upp en orutinerad, outbildad minderårig person efter endast två minuters muntlig utbildning, känns med dagens ögon, väldigt märkligt. Men det var andra tider då!

Jag vet inte hur högt jag steg med fallskärmen, men eftersom bilen som linan satt fast i, såg ut som en pytteliten liten leksaksbil långt därnere, var det nog riktigt högt.

Transportstyrelsen skriver följande om skärmflygning via markfordon:

Skärmflyg med start genom bogsering från marken förekommer på ett femtontal platser i Sverige. Då används ett fordon eller en vinsch för att dra upp skärmflygare med en lina eller en wire. Skärmflygaren dras normalt upp till en höjd av 300-600 meter, i undantagsfall högre. Linan kopplas därefter loss och vevas in.”

Jag har ingen som helst aning om det var samma regelverk som gällde vid tiden för min flygning, men ett par hundra meters höjd handlade det säkert om. Men skit samma om det var 60 eller 600 meter, för konsekvensen vid störtning eller fritt fall, är ändå exakt densamma och man dör oavsett!

Jag var nu riktigt rädd och höll i selen så hårt att det gjorde riktigt ont i mina händer. Knogarna var kritvita och fingrarna krampade av smärta. Utsikten ut över Vänern var förvisso bedårande, men jag förstod ju att det var dit jag skulle flyga om linan av någon anledning skulle lossa eller brista. Och till sist ville jag bara ner igen, men någon kommunikation med dem på marken existerade ju inte, så det var bara att tygla den stigande dödsångesten och vänta på att man till slut skulle komma ned under någorlunda kontrollerande former. Om det nu gick att komma ned under kontrollerande former, vill säga?

Att komma ner med fri fart och skjuta ut benen och ryggraden genom axlarna, var dock inget alternativ som lockade och jag ville inte heller bli någon mänsklig ketschupfläck på den gräsbeklädda landningsbanan!

Nej, jag har aldrig varit speciellt höjdrädd, utan här handlade det mer om att jag hade noll koll över situationen. En situation som dessutom mer eller mindre hade påtvingats mig, för om någon verkligen hade frågat om jag ville skärmflyga, hade jag nog faktiskt sagt nej.

Jag är ingen äventyrsmänniska och får inga kickar av att se döden i vitögat. Däremot har jag alltid varit riskmedveten och aldrig medvetet sökt upp faran. Men här var jag helt utlämnad till handlingar och mekanismer som jag inte hade någon som helst kontroll över, och tänk om selen, fallskärmen, linan eller vinschen skulle krångla eller gå sönder. Vad skulle då hända?

Tänk om den redan kraftiga blåsten skulle tillta, vad skulle hända då?

Men det jag var mest rädd för, var att det skulle bli något fel på selen och att jag skulle lossna och dödsstörta mot marken, eller att fallskärmen skulle slita sig loss från linan eller bilen och att jag sedan okontrollerat skulle flyga ut över Vänern.

Jag var förvisso bara ett barn, men däremot ingen idiot, och insåg givetvis vilka risker som förelåg. Det kändes dessutom inte heller som att säkerheten hade första prioritet i detta projekt, tror nog att de ekonomiska aspekterna kom snäppet före, för det var ju trots allt inte direkt gratis att skärmflyga…

Jag uppfattade att det var svårt att få ner mig, trots att man jobbade intensivt med vinschen, men jag hade ju ingen koll på hur det brukade se ut i normala fall. Men det såg ut som något var fel, med tanke på all aktivitet där nere på marken. Små myrliknande människor sprang omkring runt bilen, det såg jag ju, och tiden för flygningen hade dessutom redan tickat ut, men man plockade ändå inte ner mig. Märkligt!

Men till slut började man ändå sakta men säkert (!) få ner mig, vad det verkade.

Jag visste att man skulle landa med böjda knän, för det hade man i alla fall sagt till mig, men det var helt omöjligt att bedöma det kvarvarande avståndet till marken, så jag missbedömde landningen minst tre gånger och landade till slut med raka ben i alla fall, vilket gjorde landningen allt annat än mjuk. Jag stöp därför omkull som en nedsågad fura vid landningen och åkte sedan med som en vante efter fallskärmen som drev iväg på marken. Men till slut kom personalen och fångade upp både mig och skärmen.

Det hela hade var en riktigt omtumlande upplevelse, och med facit i hand, var jag nog alltför ung för denna aktivitet. Jag var egentligen bara barnet (trots att jag uppfattades som något äldre) och helt ofarligt var ju inte denna aktivitet. Men ingen brydde sig om mig, när jag väl var på marken igen, för det hade ju faktiskt gått bra… till slut. Själv var jag mest glad att jag undkom det hela med livet i behåll!

Sedan blev det en febril aktivitet på marken, för nästa person skulle nu upp innan den tilltagande vinden blev alltför intensiv. Ja just det! Innan den tilltagande vinden blev alltför kraftig! Hmmm!

Redan under min flygtur hade ju vinden tilltagit i styrka, vilket var anledningen till att det var så svårt att få ner mig. Vinden drog i skärmen, samtidigt som de försökte vinscha ned mig, men nu skulle nya friska pengar in i kassan och bekymret kring min nedtagning var redan överspelat och glömt.

Vi stod kvar och kollade på skärmflygaren när han åkte upp i skyn, och jag kommer ihåg att jag sedan undrade varför man inte vinschade ner mannen någon gång.  Svaret var att bara minuterna efter att jag hade landat, började det blåsa riktigt ordentligt. Men trots den starkt tilltagande blåsten, skickade man ändå upp ytterligare en person i luften, vilket man naturligtvis inte skulle ha gjort. För nu gick det hela ju fullständig åt pipsvängen.

Man misslyckades på grund av blåsten, kapitalt med nedtagningen, och mannen fick därför fortsätta att sväva där uppe i skyn. Det var nästan så att bilen lättade från marken när man försökte få ner mannen, men till slut fick man med stor möda ändå ner honom. Då hade han fått en rejäl flygtur för pengarna och kanske insåg han allvaret i situationen. Jag gjorde det i alla fall, insåg ju att det lika gärna kunde ha varit jag som hade råkat ut för detta.

Normal skärmtid vid full höjd var ca 5 minuter och sedan ytterligare 8-10 minuter för upp-och nedtagning.  Mig fick de ned efter ca 20 minuter i luften. Mannen fick man ned efter ca 30-35 minuter. Mannen såg faktiskt ganska tagen ut när han väl hade landat och hade det varit jag som fastnat däruppe, hade det givetvis varit mindre bra. Sitta fast där uppe i luften och samtidigt få en panikattack med inneboende dödsångest, ja det kunde ju ha slutat hur illa som helst…

Jag vet inte vad man hade gjort om man inte hade lyckats vinscha ner mannen och fallskärmen till marken igen. Men mina farhågor som jag hade där upp i luften, de besannades ju nästan…

Jag vill nog påstå att anledningen att det hela slutade lyckligt, berodde mer på tur, än något annat…

Men min mamma blev inte speciellt glad när hon fick reda på vad jag hade fått göra. Hon var riktigt arg, precis så som mammor brukar kunna bli, men det var ju självfallet inte mig hon var arg på, men det har ni säkert redan listat ut?

Detta var min livs enda skärmflygning, och det har inte blivit några fler gånger. Har aldrig riktigt känt någon större längtan att åter flyga upp i det blå. Känner inte att jag har något större behov att utmana ödet ytterligare en gång, genom att flyga och fara där uppe i det blå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s