Folkilskna hundar, hagelbössor & kräftor!(Eller: Ingen kräfta är ju så god som den man själv har tjuvfiskat!)

Detta är en berättelse från mina yngre levnadsår och händelserna är för alltid djupt inetsade i hjärnbarken. Ett minne som har klamrat sig kvar i tidsflödet, trots alla år som har runnit, porlat och forsat fram under livets bro, sedan dess. Antingen kan man se det hela som ett historiskt dokument från en tid som har flytt… eller som en anekdotisk berättelse med rötterna i dåtiden. Men oavsett är historien helt sann!

Historien som jag nu ska berätta, handlar om när jag som liten pojke, fick äran att vara med och tjuvfiska kräftor.

Ja, ja, ja – lugna ner er, så farligt var det väl ändå inte… för det var andra tider, på den tiden…

Under mina barn- och ungdomsår bodde jag på gångavstånd från en liten insjö där vi badade, solade och fiskade… Och under ett antal år var vi även nere vid sjön under augusti månad och tjuvfiskade oss lite kräftor! Javisst, vi tjuvfiskade utan minsta skam i kroppen! Det var ju snarare en medborglig rättighet att fiska kräftor, ja det var så vi resonerade, och därför var det heller inget egentligt brott i sig. Ungefär som att felparkera eller gå över gatan vid röd gubbe…

Vid denna tid fanns det också väldigt mycket kräftor i sjön, men 10-15 år senare var läget ett helt annat, för då verkar de flesta kräftor ha försvunnit, troligtvis på grund av kräftpesten. Hela beståndet försvann på bara några få år.

De som tjuvfiskade kräftor var en liten kärntrupp av initierade personer i min närhet. Jag skriver inte vem de andra var, utan det får man faktiskt gissa eller spekulera om själv, om man nu skulle vilja det. Men det är ganska ointressant egentligen, för denna berättelse handlar ju bara om mig och mina upplevelser.

Men eftersom aktiviteten alltid påbörjades någonstans runt, eller efter midnatt, fick jag inte kliva in i aktiviteten förrän jag var i 8-9-års åldern. Trots den ringa åldern, var jag ändå ganska mogen och klarsynt, samt en riktig baddare på att fånga kräftor. Klart att jag skulle vara med på detta äventyr.

Det hela gick till på följande sätt:

Vi bestämde oss för en lämplig natt, helst skulle det varken vara fullmåne eller molnfritt, eftersom nattmörkret var vår allra största vän under själva aktiviteten. Mulet, men helst inte ösregn. Vi skulle även vara försedda med mörka kläder och helst bära badbyxor, eftersom aktiviteten gick ut på att vada barfota i vattnet vid den kommunala badplatsen.

Just denna del av sjön var att föredra eftersom det var sandbotten just precis där, och kräftorna var därför väldigt lätta att se mot den ljusa och sandiga botten. Jo, som alla förstår gick vi och plockade kräftorna för hand!

Men då kanske någon extrem vän av lag och ordning uttrycker följande alarmistiska kommentar: – Men det är ju förbjudet!

Men det är väl strunt samma, eftersom hela grejen med tjuvfiske av kräftor är olaglig i sig… det hörs till och med på namnet. Lägger man sedan till att jag vid samtliga tillfällen var minderårig, samt att det hela nu är preskriberat flera gånger om, är detta närmast en icke-fråga! Men det var bättre förr, inte så mycket regler och annat trams att ta hänsyn till. Men det var väl klart att pojken skulle med och fånga kräftor…

Detta var heller ingen olaglig handling som drabbade någon enskild, eftersom kräftorna i sjön, vid denna tidpunkt, kunde förse alla kräftfiskares (lagliga, som olagliga) behov. Risken att kräftorna skulle ta slut var alltså minimal. Men som sagt, detta utspelade sig en bra bit in i dåtiden, då svenska kräftor levde och frodades utan problem i våra vattendrag. Sedan kom det in diverse signaler om kräftpest och annat elände.

Vi hade även en ficklampa per person, vars yttre del (ja, ficklampans yttre del, alltså…) hade en skärm påtejpad för att förhindra sidoljus som kunde ses av obehöriga på avstånd. Endast en smal ljusstråle rakt fram var att föredra för bästa resultat. Disciplin, teknik och väder var viktiga attiraljer vid utövande av denna nattliga aktivitet.

Vi hade även med hinkar/plastkassar att lägga kräftorna i och vi var för det mesta även ackompanjerade av en roddbåt, för att vi med stor smidighet, snabbt skulle kunna fly ut på sjön om det skulle komma folk!

De första åren som jag var med på detta nattliga äventyr, var också de mest spännande. Det första året hade jag tjatat mig med, eftersom denna happening kändes som ett enormt spännande äventyr. Jag var väldigt påstridig, redan som barn, och jag kommer t.ex. ihåg min pappas ord i samband med ett hastigt påkallat föräldramöte angående mitt uppförande under det allra första skolåret. Min pappa sa då ungefär följande till skolfröken:

”Det meningslöst att försöka få honom att ändra sig, för har han väl bestämt sig för något, blir det också så. Det går inte att ändra på…”

Jag kommer även ihåg en lektion i första klass, då jag högt och ljudligt, redogjorde för min åsikt gällande religionskunskapen… Givetvis blev jag utsläpad i örat av min arga skolfröken, och fick som straff sitta ensam i ett angränsande studierum under resten av lektionen.

Men själv uppfattade jag inte detta direkt som något straff och det var väl detta beteende, i kombination med lite andra grejor, som gjorde att ett föräldramöte med mina föräldrar hastigt kom till stånd.

Och med detta vill jag säga, att jag redan i en tidig ålder hade en järnvilja och det var nästan omöjligt att tvinga mig göra något. Min vilja var givetvis lika stark när det var åt det helt motsatta hållet, när jag själv ville, men inte fick… Då förstår ni varför jag ändå fick vara med och fånga kräftor, trots min ringa ålder.

Efter några år, var jag helt självgående i kräftfångandet, och under de sista åren vi höll på med detta hantverk, var det i princip jag som var den drivande kraften i aktiviteten. Men de sista åren började även kräftbeståndet att sina, och detta berodde ju på kräftpesten.

Tjuvfisket gick till på följande vis: Vi sökte av den grunda och strandnära sjöbottnen efter kräftor. När vi såg en kräfta lyste vi på den med ficklampan, vilket gjorde att den först stoppade och sedan tog sats för att sätta sig i säkerhet genom att simma snabbt baklänges mot någon skyddande sten.

Men när kräftan först stelnade till av det skarpa ljuset och sedan försiktigt börjar röra sig baklänges, var man redan där och tog fast kräftan med handen, precis rakt bakom kräftans argt viftande klor.

Sedan var det bara att lyfta upp kräftan och lägga den i det medhavda transportkärlet. Kräftan försökte givetvis, med sina klor, nypa den attackerande handen, men det gick givetvis inte. Den nådde helt enkelt inte och dess öde var därmed för alltid beseglat.

Du ska kokas tillsammans med dina kompisar, brytas av på mitten och sedan ätas upp, med ett rått sörplande ljud. Mums! Detta var den stackars kräftans öde!

Men vi fångade endast kräftor som höll lagliga mått, de små kräftorna kunde vi ju alltid ta nästkommande år istället. Vi slängde därför alltid tillbaka de allra minsta, även om de rent tekniskt var lagliga, även om själva hanteringen i sig var direkt olaglig. Men man behöver ju inte vara mer olaglig än vad som är nödvändigt, det förstår ni nog!

Det är inte olagligt att vara lite laglig, trots att man är olaglig för övrigt. Detta förstår väl alla utom polisen, men den enda lag vi tjuvfiskare egentligen förstår, är kräftlagen som kräftorna sedan kokas i. Mums!

Vi plockade alltid så många kräftor vi behövde för ett rejält kräftkalas, inte mer och allt var endast för eget bruk, inget annat. Men hur många kräftor kunde då en ostörd jakt ge upphov till? Ja, svårt att säga, men någonstans mellan 60-80 kräftor kunde man få ihop på någon timme om man var 3-4 personer. Behövde man fler kräftor till kräftkalaset, plockade man bara några kräftor till. Man ska då tänka på att de mista kräftorna som vi tog, oftast var bra mycket större än de största som du hittar i ett paket frysta kräftor idag. Nej, sådant småkrafs ville vi inte ha med oss hem… Det vi ville ha, var ju rejält bamsiga kräftor, inte några futtiga kräftliknande insekter.

Men problemet som förelåg under de första åren, var att kräftfisket var utarrenderat till den närliggande fastigheten och dess arrendator. Platsen för brottet var annars en kommunal badplats, så något intrång gjorde vi ju formellt inte. Givetvis hade vi lika stor rätt till dessa delikatesser som någon annan, så var det! I alla fall om du frågar oss!

Arrendatorn hade dock en riktigt folkilsken schäfer som han bussade på folk, som han misstänkte tjuvfiskade kräftor, dessutom hade han en hagelbrakare som han hade hotat folk med.

Enligt vad jag själv hörde som barn, hade han även vid ett tillfälle skjutit efter några tjuvfiskande ortsbor, och på kuppen dragit på sig en polisanmälan för tilltaget. Jag kommer ihåg två specifikt namngivna ortsbor som skulle vara de drabbade, vilket borgar för att det hela också var sant! Nu sköt säkert den galne arrendatorn bara varningsskott, för någon mördare var han förhoppningsvis inte. Men att skjuta efter folk var ett bra mycket allvarligare brott än att tjuvfiska lite kräftor, men jag vet faktiskt inte hur det hela slutade, men jag tror att det hela gick hela vägen till åtal.

Jag kommer i alla fall ihåg att det blev betydligt lättare att tjuvfiska efter denna specifika händelse, så någon form av straff fick han nog tillskrivit sig. Oavsett verkade lusten att jaga tjuvfiskande ortsbor nattetid ha avtagit ganska rejält efter händelsen. Det verkade som luften gick ur arrendatorn helt och hållet efter denna händelse.

Annars hade denna arrendator betraktat hela badplatsen som sin privata tomt, utom för soliga sommardagar, då ortsbor och andra var där och badade. Jag kommer ihåg att jag spanade varje gång jag passerade förbi fastigheten, på väg ned till badplatsen, för den folkilskna schäfern hade man ju en viss respekt för… och den var ju inte alltid kopplad.

Men som liten pojke var det spännande att smygfiska med en specialpreparerad ficklampa och samtidigt ha öronen på skaft och lyssna efter den folkilskna schäfern och den galna arrendatorn. Det var mycket smygande, viskande och tisslande och tasslande! Spännande, var bara förnamnet!

Vid ett flertal tillfällen fick vi, under största möjliga tystnad, även borda vår eka och ljudlöst ta oss ut på det mörka vattnet. Många gånger helt i onödan skulle det visa sig med facit i hand, men minst en gång kommer jag ihåg att det gick någon och spanade på stranden, medan vi satt knäpptysta i ekan, typ 50 meter ut från stranden. Förmodligen var det arrendatorn som försökte ta oss på bar gärning, dock utan att lyckas. Men vi satt väl kvar och lurade där i ekan någon halvtimme eller så, sedan fullgjorde vi vårt uppdrag.

Efter några år flyttade dock arrendatorn sin väg, och tjuvfisket i sig, blev både betydligt enklare och säkrare, med bättre fångster och mindre organiserad logistik som följd. Risken för upptäckt hade ju minskat avsevärt.

Jag var också medverkande i kräftkokeriet och var därmed också delaktig i hela processen från infångandet och beredningen, till själva inmundigande av de små krypen!

Men de första åren undrade man alltid om det kanske skulle komma någon folkilsken schäfer och jaga oss, eller om den galne arrendatorn möjligtvis skulle komma och skjuta efter oss, eller kanske skulle någon annan komma och smyga sig på oss? Klart det var otroligt spännande för en lite knatte som mig. Ett riktigt äventyr var det!

Nu kanske någon ondgör sig över att jag som barn, ens fick medverka i dessa aktiviteter. Var detta verkligen lämpligt? Till er, säger jag följande – Sluta gnäll, det var bättre förr!

Med dagens måttstock skulle det givetvis ha varit helt olämpligt, men som sagt, detta utspelade sig i en helt annan tid. Dessutom var jag ganska mogen för min ålder och min medverkan var mer eller mindre självpåtagen. Klart att jag skulle vara med och har jag väl bestämt mig för något, är det även näst intill omöjligt att hindra mig.

Under de första unga åren var dessa kräftexpeditioner alltid ett otroligt spännande äventyr, sedan blev det mer och mer rutin av det hela. Någonting som bara skulle göras, och som vi sedan också gjorde. Jag var ett fullfjädrat kräftplockarproffs, redan vid 11-12 års ålder, och redan då en stark drivande kraft i projektet.

Dessa roliga minnen har jag sedan burit med mig, genom livet.

Att fånga kräftor var helt enkelt något som hörde till vår upplevda medborgliga rätt, och som sedan alltid slutade som en uppäten rätt! Rätt eller fel, oavsett en massa kräftor rätt ner i magen, varje år. Mums, det var nog bättre förr?

Stora, tjuvfiskade, hemkokade, svenska insjökräftor var ju en enorm smakupplevelse. Slurp och smaskens!

Jag har alltid gillat kräftor, gjorde det redan som barn, och jag vet ju också att jag visste följande – ingen kräfta var så god, som den kräfta som man själv hade fångat in och kokat i en gryta på spisen…