Kapitel 28: Närkontakt på skidor ute i naturen!

Denna text är ett utdrag (kapitel 28) från boken ”Den Skogstokiga Boken eller En Dåres Memoarer”. Boken går att beställa här: https://www.solentro.se/publish.php/skoog-roger/den-skogstokiga-boken-eller-en-dares-memoarer/

Händelsen inträffade under militärtjänstgöringen på I 17 i Uddevalla, vintern 1982-83!

————————————————————————————-

Detta utspelade sig när jag gjorde militärtjänstgöringen en gång i tiden.  Det var vinter och hade snöat. Det fanns för en gångs skull ganska mycket snö ute i skogen och då tyckte befälen att det var ett bra tillfälle att idka skidåkning med full stridsmundering. Vi vanliga bassar höll dock inte med, men kanonmaten ska bara göra vad den blir tillsagd att göra och inget annat. Så det var bara att gilla läget, typ!

För alla som vet hur militärens skidutrustning såg ut en gång i tiden, vet också att det aldrig fanns några bra tillfällen för att använda den här utrustningen. Tillgång till snö var kanske lite bättre än barmark när det gäller användandet av denna utrustning, men bara lite… Ja, detta scenario innebar full stridspackning med fylld vattenflaska, fullpackad ryggsäck, fältspade, k-pist, samt fan och hans mormor!

Skidorna i fråga var gjorda av trä och var förmodligen en kvarleva från andra världskriget och från en tid då böjda skidspetsar var något helt onödigt och exklusivt! Skämt åsido, tidens tand hade dock lyckats få de flesta av skidornas skidspetsar att räta ut sig.

Bindningarna satt dessutom som skruvade kring kängorna oavsett vad som hände. Enda sättet att få loss skidorna vid ett fall, var att kapa bort hela foten från benet. Att bindningarna skulle lösa ut, nej det fanns inte på kartan och inte någon annanstans heller, för den delen. 

Stavarna var inte mycket bättre de, utan var oftast för korta, kringlan fanns för det mesta (men inte alltid). Stavarnas bästa användningsområde var annars att lägga snubbel på sig själv eller någon annan stackars kollega i närområdet, samt att styra med i nedförsbackar (läs: bromsmekanism i snön), eller att peta ut ögonen på bakomvarande skidåkare. I övrigt var de i vägen för allt och alla, mest hela tiden.

I mitt fall hade de flesta skidåkarna redan försvunnit iväg framför i spåret, vilket inte berodde på att jag var en värdelös skidåkare. Utan det berodde snarare på att det var en större bragd att få bindningarna att sitta kvar på fötterna (när de väl satt fast, gick de i gengäld inte att få loss utan en viss grad av organiserat våld), samt att få ordning på ryggsäck, fältspade, vattenflaska, vapen, samt fan och hans mormor… 

Att sedan hitta skidor och stavar som både fungerade och passade, var även det en bragd, särskilt när man var en av de sista som fick komma fram och välja ut sin utrustning. Det var i princip bara skräpet som återstod… det sämsta av det sämsta!

När man hade lyckats med allt detta, var man i princip redan utpumpad!

Det tog sin lilla tid, men jag hade ändå några få stackare bakom mig i spåret. Det kändes tryggt att veta att det alltid finns någon som är ännu sämre… Hur oduglig man än är, finns det alltid någon jävel som är ännu sämre!

Man skickade ut en himla massa beväringar i skogen och det fanns åtminstone något som liknade ett spår att åka skidor i. Men med full stridsmundering hade man en extra barlast på 25-30 kg på ryggen och bakvikten var därför överhängande på alla möjliga vis. Men det gick hyfsat ändå, trots att vi körde med ovallade skidor. Minns inte att vi vallade några skidor, men det kanske vi gjorde, men jag kommer inte ihåg. Men oavsett så var uppförsbackarna svåra och nedförsbackarna hemska. Allt däremellan var bara skitjobbigt!

Jag minns att jag susade ner för en backe i full fart och såg till min förfäran att spåren helt plötsligt delade sig och att ett spår gick rakt ut i snåren. Där låg en beväring som just höll på att ta sig upp efter att kört ur spåret och vurpat ute i terrängen. Nu höll han på att rätta till sin rycksäck, sitt vapen, sina stavar och sina skidor, samtidigt som han försökte få loss sina skidor från den omgivande terrängens alla buskar och snår. Det var givetvis både jobbigt och irriterande på alla sätt vis.

Men precis då, när han äntligen hade kommit upp på fötter efter en hård kamp med både sin utrustning och omgivningen… just precis då, dånar jag rakt ut i samma sidospår som han hade haft bara en kort stund tidigare.

Kraschen blev som en våldsam kram, där svordomarna och frustrationen från min krigarkollega hängde i luften som istapparna i röven hos en avliden och fastfrusen isbjörn.

Nu satt helt plötsligt två par skidor, två par stavar, två stycken k-pistar och allt annat ihop. Allt som kunde kroka ihop, hade också gjort detta. När två blir en, liksom!

Han uppskattade inte min närkontakt överhuvudtaget utan var ganska ilsk av sig, vad jag minns. Själv var jag mer inne på att ”shit happens” titt som tätt och att det inte var något att bli upprörd av.

Men efter cirka tre-fyra minuter hade jag och min krigarkamrat (som jag inte kände sedan tidigare) äntligen kommit loss både från naturen och varandra. Vi hade kommit upp på benen igen, när det hela givetvis spårar ur ytterligare en gång!

Klart att det gjorde det… men vem var det nu som spårade ur, tänker ni kanske då?

Är det en detektiv som letar efter försvunna klockor, eller en lokförare som har kört helt galet?

Nej, gott folk, för jag kan berätta att det helt plötsligt kommer en tredje åkare utfarandes i terrängen och krockar med oss andra två. Jo, det är faktiskt sant!

Mission complete! Uppdraget var slutfört och spektaklet var fullbordat helt enligt manus. För vi befinner väl oss i en komedi av sämre sort, en buskis där både handlingen och replikerna spårar ur mest hela tiden… ja det skulle man faktiskt kunna tro, men så var icke fallet! Men åter till berättelsen…

Samma visa en ännu gång … fast nu 33 % jävligare på alla sätt och vis. När två blir en och sedan två igen, för att sedan bli… ja ni fattar… eller kanske inte?

Nu var det tre par ben, tre par armar, tre par skidor, tre par stavar, tre ryggsäckar, med sina fältspadar och k-pistar som trasslade sig in i varandra, samt i den omgivande naturens alla grenar, buskar och helvetessnår! Givetvis hade inga bindningar löst ut, för det kunde de ju inte…

Allt satt fast i ett hemskt virrvarr bestående av kroppar, armar, ben, skidor, stavar, ryggsäckar, spadar och k-pistar. En jävla röra, med andra ord. Trassel och spektakel på hög nivå skulle man nog kunna säga…

Den förste haveristen var nu så arg att snön nästan smälte i hans närhet, själv såg jag komiken i det hela och skrattade nästan, medan den siste haveristen mest såg besvärad ut. 

Den tredje beväringen som hälsade på oss där ute i skogen, kände jag inte heller…

Kul att träffa nya bekantskaper där ute i skogen. Ja visst, men mingelstället var inte direkt optimalt, om jag ska vara riktigt ärlig… Inga skadade kroppsdelar dock och alla fötter satt fast där de skulle.

Ja, de satt fast i sina bindningar…

Efter stor möda och stort besvär kom vi i alla fall loss från varandra och kunde fortsätta våra respektive skidturer (eller vad man nu skulle kalla det hela?). Den förste haveristen drog snabbt iväg i spåret för att komma så långt ifrån oss andra som bara var praktiskt möjligt. I viss mån förstår jag honom, ha ha!

När jag sedan kom i mål hade nästan alla andra redan lämnat och jag tror att jag fick mig en avhyvling för att jag var så sen i mål (nu brukar jag i och för sig få skäll av alla möjliga och omöjliga anledningar, både då som nu), men jag förklarade då min åsikt om utrustningens status, på mitt sedvanliga och lugna vis (!), sedan var det inga mer diskussionen kring detta.

Jag var vid det här laget både trött, svettig, irriterad samt jävligt less på Svenska Försvarets skidutrustning, eller vad man nu ska kalla eländet? Det blev inte några fler skidturer för oss under resten av vintern! Succén hade uteblivit och de flesta var nöjda att spektaklet var avklarat.

En gång är ingen gång, medan två gånger är minst två för mycket, typ!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s